HARRY MARTINSON: "Det går dunkla bårder, mörka strimmor och tung längtan genom dessa stämningar, ty världen är ju också rätt så mörk och kall." ~ Ur Kap farväl! (1933)

Harry Martinsons 90-åriga Kap farväl!

tolkar världsläget för året 1933 

och visar framtidstro

När man söker på året 1933 i Wikipedia kommer där fram mycket av det som då hände i Tyskland, nazismen växer, första koncentrationslägret för politiska fångar i Tyskland öppnas, Gestapo etableras, Tyskland lämnar nedrustningskonferensen i Genève och går ur NF. Adolf Hitler förbjuder fackföreningar och bokbål tänds i Berlin utanför operan.

I den långa listan med oroande politiska händelser nämns också tre motståndshandlingar, Torgny Segerstedts kritiska artikel om Adolf Hitler i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 3 februari, Karl Gerhards uttalat antinazistiska revy Oss greker emellan  har den 10 maj premiär på Folkan i Stockholm och den 31 oktober utkommer Harry Martinsons Kap farväl! 

Wikipedias lista för året 1933 blir till omläsning av 90-åriga Kap farväl!

"Ert kläde är snyggt och edra gester förberedda, edra armador och 'örnar' lyda er kanske i hundrafemtio månader. Sedan sjunker er tid. Sedan blir det att försöka röja undan efter er och bygga broar igen. Enfaldiga och skickliga ingenjörer och räviska maktdrömmare är modesak i hönshjärnor, men åter och åter stiger Människan fram med mänsklig lust och mänsklig själ bortom förplattade massväldens kriser.

   Ty människan själv är och förblir det första och det sista."

Dessa ord av Harry Martinson ur Kap farväl! (1933, sid. 45) i kapitlet STENKOL- ÅNGA får en tydning i det som Sonja Erfurth skriver därom i sin bok Harry Martinsons 30-tal (1989, sid. 49):

"Sjömannen Martinson filosoferar över världens situation. Dåliga politiska ledare kommer att störta världen i ruiner, men människan kommer alltid åter efter kriserna. Ty människan själv är och förblir det första och det sista."

  

Björn Larsson har i sin bok Harry Martinson På luffen i ett författarskap, Harry Martinson-sällskapets årsbok 2021 (sid. 40f) ett längre citat ur Harry Martinsons Kap farväl! som avslutas med "Ty människan själv är och förblir det första och det sista." Björn Larsson skriver om Martinsons försvar av människan "trots vad han visste om hennes framfart i världen". Han framhåller "bländande språk" som "en av förklaringarna till det förförande skimmer som omger Harry Martinsons texter, och i synnerhet reseskildringarna och romanerna". Han fortsätter  "...försvaret för människan är starkare än den grymhet och det elände som Martinson möter och beskriver utan att sväva på målet. Dessutom finns det även hos de mörkaste och mest pessimistiska av de stora författarna en paradox som ligger i själva företaget att beskriva mörkret, ändligheten, dumheten och tyrannin. Det är exempelvis tydligt hos Flaubert, hos Dostojevskij, hos Beckett och hos Jens Bjørneboe. Just det faktum att de på ett bländande skarpt språk lyckas med företaget att skapa stora litterära verk blir i sig ett ljus i mörkret. Själva projektet att på ett oefterlikneligt språk förmedla till och med en mörk och förtvivlad bild av verkligheten innebär att man inte har gett upp. Det visar vad människan är kapabel till. Jag tror sålunda att det är Harry Martinsons egenartade och gnistrande språk som får många att känna att han trots allt är en hoppfullhetens författare, även om han innehållsligt ofta uttrycker något annat.  Hela Aniara är ju exempelvis ett uttryck för livets ändlighet och människans grymhet. Men det hindrar oss inte från att läsa dikten som en hyllning till människan."

Harry Martinson skriver i ett förord till Aniara som utgavs i ny upplaga år 1974, då han erhöll Nobelpriset i litteratur:

"Man förs in i en miljö som inte finns, men som man under läsningen vänjer sig vid och som man på det ena eller andra sättet snart känner igen. Den blir verklig, påträngande och fängslande och till slut omutlig och förtrogen: som en spegel. Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen."

Sång 80 i Aniara, en av Harry Martinsons mest älskade texter,  markerar en vändpunkt i det budskap som Aniara förmedlar. Konst och kultur är viktiga i berättelsen. "Om det riktigt svåra skriver man lyrik", har Harry Martinson lärt oss, och här då det allvarliga slutet för Aniara närmar sig, bjuder Harry Martinson med skönaste lyrik, en sista maning till besinning. Skapelsens rika gåvor, "kärlekens stjärna" reser rannsakande allvarsfrågan "Vad förtjänte väl mera att vi bleve glada och fromma." 

Mitt i den brinnande solen

finns en pupill, en kärna

som med sin gåtfulla virvel

gör den till kärlekens stjärna.

Var gång den ser på jorden

uppstår en äng och blommar

dag efter dag och fröar

glad genom lycklig sommar.

 

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

Humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

 

Flyktig är lyckan – en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna,

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

att vi bleve glada och fromma.

Harry Martinson, ANIARA, sång 80

Ur bildmaterial för Förintelsens minnesdag  27 januari

LEVANDE HISTORIA

 Vi minns och hedrar offren för Förintelsen

Vad förtjänte väl mera

att vi bleve glada och fromma

Rune Liljenrud