Professor Johan Svedjedal utgav 2017 en värdefull biografi över Karin Boye, Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarskap (Blogg 23 augusti 2017). I år har Svedjedal tidigare givit ut texter av Harry Martinson Den förlorade vandringen, som visar material kring Den förlorade jaguaren (Blogg 4 mars 2022). Nu arbetar Johan Svedjedal med biografi över Harry Martinson, som emotses med stor förväntan.
Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög maj 2014 gjorde studiebesök i Vattenriket, Kristianstad med fördjupning i Gustaf Hellströms författarskap liksom i minnena av Gustaf Hellströms och Harry Martinsons gemensamma år i Svenska Akademien.
Gustaf Hellström, född 28 augusti 1882 i Kristianstad, död 27 februari 1953. Ledamot av Svenska Akademien från 1942 stol 18.
Harry Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög, död 11 februari 1978.
Ledamot av Svenska Akademien från 1949 stol 15.
Vad gäller biografier så intar nog Gustaf Hellström en särställning med sina sju självbiografiska böcker om Stellan Petreus. Professor Peter Forsgren skriver i Gustaf Hellström-sällskapets Medlemsblad nr 43.2022 om romanserien, som utkom åren 1921-1952, under hela tre decennier:
Dagdrömmar (1921), En mycket ung man (1923), Sex veckor i Arkadien (1925), Det var en tjusande idyll (1938), Kärlek och politik (1942), Den gången (1944) och den avslutande delen I morgon är en skälm (1952).
Romanserien om Stellan Petreus följer i stort Gustaf Hellströms liv och göranden i sex böcker men i EPILOG, i den avslutande sjunde delen med titeln I morgon är en skälm, bryts detta helt genom att Stellan Petreus där, efter hemkomsten från resan till Sovjet, insjuknar och dör 1937 i sviterna av den lunginflammation han ådrog sig under resan.
Här i bildningsromanens form, där inre utveckling hos huvudpersonen är det primära, visar Gustaf Hellström sin stora styrka som tänkare och skildrade av människolivets existentiella villkor. Professor Peter Forsgren visar detta med några citat ur EPILOG då Stellan Petreus ligger på sin dödsbädd och det stora bildningsprojektet om honom slutar "med den harmoni som infinner sig då såväl jaget som projektet upplöses."
"Han ligger och tänker på sitt liv, lugnt och behärskat, som på avstånd. Det blev inte på långa vägar när vad han tänkt sig och hoppats. Det blev, om inte helt förfelat liv, i varje fall ett halvt liv, ett trasigt liv, med ansatser som sällan fullföljdes, och där det fullföljdes, gav otillfredsställande resultat." (s. 406)
"Han genomströmmas av en salighet utan gränser i känslan av att ha befriats från sin jordiska individualitet. Han har en förnimmelse av att höja sig som om han sutte i ett flygplan som lyfter. Jorden sjunker under honom. (s. 408)
"Han vet vad det är. Han känner att han alltid vetat det: det är själarna, miljarders miljarder, befriade från sin plågsamma, av lidande fyllda individualitet, de saliga själarna. Det är med dem han nu ska förena sig i en panteistisk och evig gemenskap..." (s. 409)
När sjuksköterskan som suttit vid dödsbädden fastställt att Stellan Petreus nu var död och hon anmält dödsfallet, var hon ledig hela eftermiddagen. Hon ringer den man som hon lovat gå på nio-bion med. "Hon skulle gå och titta i butiksfönstren: N.K., Mea, Holmbloms, Biblioteksgatan, hela Kungsgatan fram och tillbaka igen, till dess hon skulle möta honom utanför Röda Kvarn. Och efter bion skulle de gå på Brända Tomten. Det var hennes favoritställe. Hon tyckte det var en sån intim stämning i den lokalen."
Så slutar det sju volymer stora bildningseposet om Stellan Petreus, där författaren låter huvudpersonen dö år 1937. Lennart Leopold skriver om detta: "Det har hänt något med författaren. Hellström verkar ha tröttnat en smula på sin fiktion."
Reportageserien ur Dagens Nyheter 1937 finns i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie nr 5 (2017): Resa i Stalins Ryssland. Gustaf Hellströms reportage från Sovjetunionen sommaren 1937 (Blogg 17 juli 2017).
Diktaren Gustaf Hellström skulle komma att få leva fram till 27 februari 1953. Han skulle komma att fortsatt skriva och år 1942 bli invald i Svenska Akademien på stol 18 och där år 1949 bli kollega med Harry Martinson, som då invalts på stol 15. Hedersdoktor vid Uppsala universitet 1943. Gustaf Hellström skulle komma få sitt eget uppskattande litterära sällskap i hemstaden Kristianstad, där han sedan nu snart 70 år vilar i familjegraven Hellström.
I boken Gustaf Hellström Personligt, utgiven 1953 med förord av Holger Ahlenius, finns i en artikel "Till och från döden" ur Dagens Nyheter 1937, Gustaf Hellströms egen berättelse om sitt insjuknande efter vistelsen i Sovjet samt tillfrisknande därur. "En morgon viskar en kvinnostämma i mitt öra: Krisen är över. Temperaturen har sjunkit. Ni kommer att leva!"
Bertil Malmberg efterträdde 1953 Gustaf Hellström i Svenska Akademien på stol 18. Han avslutar sitt inträdestal med dessa ord:
"Den sista fasen i diktarens liv var summering och överblick. Men glimtar och stycken av en visdom, som saknats i ungdomsverken, skymtar man understundom, en övergivenhet, som har förtroende för döden, en resignerad undran över livets besvärliga, alltför konstlade och tröttande väv. Dessa den stupande mandomens och inbrytande ålderdomens böcker ha ibland ett mattat, men vackert skimmer, som kommer läsaren att erinra sig en av vår litteraturs minnesvärda dikter, nämligen det parti därav som avslutas med raderna:
"Den sol som nedergår ännu sin skönhet har,
Och seglarn, som från sjön, sig inåt hamnen drar,
Med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
Behagar än vår syn, och håller skådarn qvar."
Harry Martinson-sällskapet utgav 2014 Harry Martinson i Svenska Akademien och önskan vore att en motsvarande skrift kunde komma att utges om Gustaf Hellström i Svenska Akademien.
Rune Liljenrud
"Den sol som nedergår ännu sin skönhet har..."
Ur Lärodikten PREDIKAREN
av Karl Gustaf af Leopold
(1756-1829)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar