Harry Martinson-sällskapet 35 år, under 2019. Några glimtar från ett långt medlemskap ~ "Sällskapet behövs inte minst för att föra ut det kanske viktigaste temat i författarskapet; att vår omsorg om klotet inte är tillräcklig."

HARRY MARTINSON 

BROR HJORTS TRÄRELIEF I TRÄRAM

Giv Doft i Blomma 

En förlaga målad på duk finns i

Martinson-rummet på biblioteket i Olofström 

Självklart kan man läsa och njuta av ett författarskap utan att tillhöra ett litterärt sällskap, men när min man Rolf och jag fick en förfrågan i början av 1984 att bli medlemmar i det sällskap som skulle bildas till minne av Harry Martinson, var vi inte sena att tacka ja. Rolf, som den bygdens son han är, har intresserat sig för Harry Martinsons författarskap sedan gymnasietiden, och skrev 1957 sin studentuppsats om självbiografiska drag i Nässlorna Blomma,Vägen till Klockrike och Aniara.

Vi, som är gamla till åren och i sällskapet, är kanske mest präglade av de två förstaordförandena; den oerhört färgstarke, utåtagerande professor Ingvar Holm och den mer analyserande pedagogen, regissör Ingegerd Bodner Granberg, som med sin underbara melodiska röst lät oss njuta av Martinsons lyrikskatt på Jämshögs folkhögskola, under skogspromenader, ja, var vi än befann oss, när vi träffades.

Nu lyfter vi cymbalen över jorden.
Och märk: cymbalen är din gamla måne,
som stångat länge nog augusti skogar
och nu är rund som krögarn av sju krogar.

Vi talar till dig på ett språk du anar
djupt ned i kärren och högt upp i himlen;
vi vill förnya nötta stjärnevimlen
och blåsa nya dofter i din blomma.

Och broder,broder,vad som än må komma
om hor och eld och uppror över jorden,
så minns,o, broder alltid dessa orden:
Giv Doft i Blomma.

” DIKT” ur Nomad 1931

Under Ingegerds långa, aktiva tid anordnades varje sommar veckokurser för intresserade medlemmar. Hur Ingegerd lyckades få dit alla kulturbäraret till att hålla föredrag, till musikalisk underhållning och annan performance, är en gåta. Deltagarna ansvarade själv för en ”gästernas afton”, då oanade talanger avslöjades. En tiodagars kurs ”Anrop Aniara” (1988) framstår i minnet som den mest spektakulära.
Ingegerd Bodners entusiasm inspirerade oss 40 deltagare att hålla oss vakna till sent på nätterna för att vi skulle hinna läsa verseposet tillsammans. God lyrik skall läsas högt! Under denna kurs gav astronomen Peter Nilsson en briljant föreläsning om sina trettio år med Aniara och han kom 1986 att bli den förste att mottaga det stora Harry Martinsonpriset på 50.000 kr. Tack vare privata sponsorer, Olofströms kommun och sällskapet kunde detta pris delas ut till 1997, då den siste pristagaren blev professor Johan Wrede.
Inte bara tanken, utan även alla sinnen fick sitt under dessa kurser. Föreläsningar på förmiddagen och exkursioner på eftermiddagen. Vi ”levde Martinson” och lät oss förtjusas av en strimsporre vid Jämshögs nedlagda järnväg eller ett flugblomster vid Tosteberga ängar.
Märkligt nog hade vi ”centralsommarvärme” varje år.

”...för att åt ditt inre bygga centralsommaren, det tidlösas sommar, som kanske när allt kommer omkring är den drömbild som för dig symboliserar själva livet uppflyttat till öververklighet och paradis.”

ur Utsikt från en grästuva (1963)

Som stöttepelare för sällskapet fanns från dess bildande och tio år framåt Martinsons änka, den goda, varma Ingrid. En ytterst närvarande, humoristisk och praktisk kvinna. Det är lätt att förstå all den nytta hon hade utfört för att göra Martinsons livsvandring så lätt som möjligt. Döttrarna Harriet och Eva med familjer har fortsatt genom åren att axla Ingrids mantel.

Även hösten har sitt givna Martinsonevenemang: Bokmässan i Göteborg, där sällskapet har deltagit i alla år sedan dess start (1985). De första åren var cirka tio bokförläggare på plats, och sällskapet hade ett litet kyffe, där man inte ens kunde sitta. Efter att ett arbetspass var över, kunde man gå runt och småprata med de andra i montrarna och t.o.m. bli bjuden på kaffe. Deltagandet för sällskapets del har under årens lopp vuxit till fin monter nära DELS-scenen, en perfekt organisation av frivilliga krafter, och föredrag varje dag under mässans fyra dagar.

Folkbildningstanken låg Martinson varmt om hjärtat alltsedan han på -30-talet kom i kontakt med Medborgarskolan på Fogelstad. Institutioner som studieförbund och folkhögskolor gör kunskap tillgänglig för alla. Att Jämshögs folkhögskola är säte för sällskapet har givit medlemmarna en god känsla i denna tradition.

Ordets myra
kommer tillbaka.
Lyfter, försöker
på nytt besvärja
tingens tröghet,
ordens förluster.
Tappar strået,
fattar det åter.
Ordets makt
och vanmakt känner
ordets myra.

”Ordets Myra” i Vagnen (1960)

Ambitionsnivån hos sällskapets initiativtagare var hög redan från starten. Vilken upplevelse det var att under fyra dagar få vara deltagare på det första Harry Martinson-symposiet 3-6 maj 1984. Många goda krafter från Olofströms kommun hade arbetat för att jubileet skulle bli så storslaget som möjligt. 12 föreläsare belyste författarskapet ur olika aspekter. Mycket speciellt, bland de rutinerade akademikerna, var det att få höra plåtslagare Donald Franson, läsarens röst, tala om sin vandring under många år med Martinsons texter och lyssna till hans hyllningsdikt ”Om mästaren LI Kan” till författaren. Vi har fortsatt att bevista årsmötet, eller majdagarna, som det numera kallas, som äger rum vartannat år i Jämshög, vartannat år på någon annan plats med anknytning till Harry Martinson. Varje möte ger ett nytt perspektiv, en ny insikt. Nya vänskapsband har knutits som varar livet ut.

15 oktober 1994 invigdes den nya Göteborgsoperanvid Göta älvs mynning. Dess arkitektur påminner om ett fartygsskrov. Galapremiären skulle ha ägt rum tre veckor tidigare, men sköts upp på grund av Estoniakatastrofen.
En sällsam känsla infann sig i foajén, där vi sammanstrålade med andra Martinsonvänner. Operahuset tycktes sväva på vattnet. Vi befann oss i skeppet Aniara, vars operaversion var invigningsföreställning. Den unga regissören Marie Feldtmann hade behållit Blomdahls musik och Lindegrens libretto, men gav publiken många överraskningar i scenografin.

För den som ville fördjupa sig i verseposets väg till första operaversionen 1959 fanns Johan Stenströms ambitiösa doktorsavhandling, som just publicerats.

Kulmen av utåtriktade arrangemang i sällskapets namn upplevde vi, när hundraårsjubileet ägde rum 2004. Det var oerhört imponerande att få bevittna hur livaktigt firandet blev över hela Sverige. Så gott som dagligen fanns någon programpunkt på agendan hela året. De två mottagarna av Harry Martinsonpriset 1992 regissören Kristin Olsoni, och professorn i scenframställning Martin Kurtén, båda ledare för Klockriketeatern, var drivande i Helsingfors. Även i USA och andra länder hyllades jubilaren.

Genom mitt eget arbete under detta jubileumsår försökte jag konkretisera folkbildningstanken i Martinsons anda. Jag initierade flera evenemang och täckte upp största delen av Skåne med aktiviteter. Jag höll föredrag på bibliotek för personal och allmänhet. Jag samarbetade med teaterchef Göran Stangertz på Helsingborgs stadsteater och kulturchefen på Helsingborgs Dagblad och utförde mycket annat. Stadsteatern gav åtta utsålda caféteaterföreställningar med Martinsontexter. Och tidningen publicerade flera välskrivna artiklar om författarskapet. Detta år, om inte förr, fick Martinson den upprättelse han hade förtjänat, medan han levde.

En författare av Martinsons dignitet blir aldrig föråldrad. Hans texter kan läsas om och om igen. Man hittar alltid något nytt både i innehåll och i det levande språket. Sällskapet behövs inte minst för att föra ut det kanske viktigaste temat i författarskapet; att vår omsorg om klotet inte är tillräcklig. Det som den unga Greta Thunberg nu har fått gehör för, yttrade Martinson i tal och skrift för 90 år sedan. Han har i sitt författarskap varit en profet som blir alltmer aktuell. Författarskapet är så allmängiltigt att det passar alla.

Ingången till det är självklart olika från individ till individ. För min del uppfattar jag det som Bachs musik. Man kan leva med det i livets alla skiften. När jag råkade ut för en svår bilolycka 1990, var det just dessa två som hjälpte mig att
komma tillbaka. Bachs musik lindrade smärtorna och Martinsons Aniara gav mig den hjärngymnastik som jag behövde för att återställa min skadade hjärna.

Martinsons texter kräver eftertanke, skrivna som de är för ”evigheten”. Owe Wikström har präglat uttrycket ”Långsamhetens lov”. Det stämmer in på
Martinsons verk, där han varnar för hets och stress redan på -30-talet. Det förstod inte kritikerna på -60-talet, ett besvärligt decennium för Martinson,
från dålig kritik av diktsamlingen Vagnen och åren som följde fram till det ”radikala”-68. Martinson anklagades för att vara ”gnällig” och ”bakåtsträvande”, när han vägrade att inordna sig i leden.

Han har aldrig varit helt tidsbunden med undantag av Verklighet till döds (1940)

Någon sade: tiden ropar på dig.
Du svarar då: Jag känner den
och känner den ej.
Tiden är ett odjur med tusen huvuden.
Vilket av huvudena ropar på mig.

ur ”Världsklockan” i Dikter om ljus och mörker (1971)

Många gånger är han avståndstagande till begreppet ”verklighet”

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din
mun.
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.

ur ”Att verkligen leva” i Vagnen

Allt mer har Martinsons litterära kvaliteter lyfts fram och diskuteras genom sällskapets försorg. Även kvantitativt har sällskapet gjort en stor insats, då Martinsons utgivna produktion blivit ännu större genom att postuma diktsamlingar publicerats. Redan 1986 trycktes Ur de tusen dikternas bok.

Det finns en trashär av söndernötta ord.
Truismer som försummats och föraktats
emedan de var utan klang och lyse.
De vandrar runt och ber om röst och färg,
om nya plagg,förfriskad nakenhet.
Överge dem inte.
Det är ordtjänarens plikt att styrka dem med mod och tröst
i deras nednötthets elände.

ur ”Ordtjänarens plikter” i Ur de tusen dikternas bok

Sällskapet leds nu av sin femte ordförande den unge, dynamiske Semir Susic. Sociala medier spelar större roll än tidigare. Nu kan man prenumerera på sällskapets nyheter via nätet och umgås på sällskapets Facebooksida, vilket förhoppningsvis lockar yngre läsare att njuta av författarskapet.
Hur som helst behövs sällskapet för att uppmuntra forskning och möjliggöra ännu fler översättningar och tonsättningar, för att publicera årsböcker och artiklar i den utmärkta medlemsskriften Doris, för att dela ut priser och stipendier, och alldeles särskilt för att värdera författarskapet på den nivå, där ”Mästare” Martinson befinner sig. Det är inte att sätta honom på piedestal. Det är som det skall vara.

Marianne Westholm

HARRY MARTINSONS NOBELPRISDIPLOM

"För ett författarskap som

 fångar daggdroppen 

och speglar kosmos"

Originalet målat på pergament 

av Gunnar Brusewitz 1974