lördag 12 mars 2016

HARRY MARTINSON: PARADISDIKTER - Gräspoesi - "gräset vandrade in från kanterna"


                                                                          
En gång kom jag till paradiset. Det var tomt. En övergiven by i en avlägsen lövskog.
Även skolhuset stod till uthyrning. Men ingen kom.
Och byvägen smalnade av att gräset vandrade in från kanterna.
Ändå låg det över denna by en aning av människor. Sådant sitter kvar. Skolbarnen hade rast. De stojade och lekte. Det var bara det att de inte syntes. Liksom lärarinnan var de osynliga. Och nu kom lärarinnan mig till mötes. Det kunde jag se på gräset när det rörde sig för hennes osynliga steg. Hon stannade framför mig och jag såg in i hennes ögon. De var himlen över skogen. När hon hälsade med några ord hörde jag att hennes röst var vinden blandad med fågelsången. Ett enda steg till och jag hade själv varit som hon, osynlig. När jag slutligen gick därifrån hörde jag henne ropa. Tre gånger ropade hon i paradiset.

HARRY MARTINSON:
PARADISDIKTER VIII 

"Och byvägen smalnade av att gräset vandrade in från kanterna.
[...]
Och nu kom lärarinnan mig till mötes. Det kunde jag se på gräset när det rörde sig för hennes osynliga steg."




Rune Liljenrud

Inga kommentarer: