Ny ordförande i Werner Aspenströmsällskapet

PER HELGE, författare och översättare, som år 1974 debuterade med diktsamlingen "Träffpunkter", är i årsmötet 2015 nyvald ordförande i Werner Aspenströmsällskapet, efter Hans Isaksson. 

År 2012 erhöll Per Helge Aspenströmpriset med motiveringen, för "hans långa och engagerade lyriska författarskap". Per Helges kommentar till utmärkelsen var då spontant: "Oerhört hedersamt". Per Helge är född år 1945 i Småland och bor nu i Västerfärnebo i Västmanland.

Per Helge är en god kännare också av Harry Martinsons författarskap, vilket märks vid läsning av hans böcker, genom en alludering till något Harry Martinsonskt. Så t.ex. i Per Helges "I en så långsam trakt som vår", 2006 där han i kapitlet "Hela tiden slinker de omgivande sommarljuden in mellan raderna", skriver:

"Det enda som är riktigt enkelt är det förenklade; Jularbo var inte förenklad. Han var däremot både enkel och komplicerad, och inte minst var det enkla tämligen komplicerat. Förvisso har han stampats platt och slätats ut av mer än ett danskapell, gjorts jämntjock. Men de stora jularbovalserna bär den stora, med Martinsons uttryck den andra enkelhetens prägel." 

Därmed väcker Per Helge sina läsares intresse för det som Johan Lundberg år 1992 skriver i sin doktorsavhandling "DEN ANDRA ENKELHETEN. Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945". 

Per Helge utvecklar detta i en kommentar på Argus Bloggen 2014-09-08:

"Harry Martinson talade om den andra enkelheten, den man kan försöka nå fram till efter att ha strävat sig igenom diverse snårskogar av hoptrasslade erfarenheter och uttrycksformer. Han syftade på något som uppnått en enkelhet, en direkthet i formen, en som skalat bort det mesta utom det mest väsentliga, utan att för den skull förenkla. Minst av allt det. Bland läromästarna i det avseendet kan man nog räkna in de gamla klassiska kinesiska poeterna."

På omslaget till Per Helges bok "I en så långsam trakt som vår" finns en kort text av författaren, som förenar direktheten i Per Helges författarobservans med Harry Martinsons och med Werner Aspenströms: 

 Allt som pågår är välbekant.

 Ändå har inget av det

 någonsin hänt förut så som

 det händer nu.

När Harry Martinson-sällskapet år 2011 hade sin årshögtid förlagd till Brunnsviks Folkhögskola, skedde programmet i ett givande samarbete med Werner Aspenströmsällskapet. Folklivsforskaren professor Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, höll ett mycket uppskattat föredrag om "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning", som finns publicerat i Doris 20-2011. 

I BLM 6:1992 har Werner Aspenström några essäer om Minnet, som också finns medtagna i "Reflexer", 2000. Här märks den stora närhet mellan Harry Martinson och Werner Aspenström, som läsare lärt sig att älska:
   Minnets viktigaste redskap är ledtråden, ju fler dess bättre. Viljan är underlägsen 'den lätt sökande avsikten', skriver Harry Martinson i Vägen till Klockrike och ger ett vackert exempel på hur en humlesurrande tråd kan föra oss rätt. Luffaren Bolle har tappat det vaxduksfodral med personliga papper utan vilka han står värnlös inför poliser och makthavare. Han tänker efter hur och var det kan ha skett, lägger sig ner och blundar, det brukar gå bättre då. "Han har letat bakåt förr, många gånger, efter andra saker. En gång letade han upp en brynsten i hög klöver bara därför att han mindes en humla. Han mindes humlan bäst. Och bara för att han inte tog till viljan och jagade bort bilden av humlan, så steg bilden av brynstenen fram av sig själv och han hittade den några meter därifrån i klövern. Och fast det var en obetydlig händelse så kände han att det förhöll sig så."

Rune Liljenrud