Göte Sundberg avled 85 år gammal den
31 oktober 2013. Dödsbudet nådde mig någon dag senare, en av de
där novemberdisiga dagarna med gråskalor, gråskalor och grafiskt
svarta trädkronor mot vit himmel. Budet gjorde mig sorgsen, på det
sätt som dödsbud gör. En tomhet i bröstet där bilden av den
levande, verkande, handlingskraftige Göte satt, tankar på den
närmaste familjen och deras stora saknad. Men man kan inte tänka på
Göte Sundberg utan att bli varm om hjärtat.
Den där novemberdagen, en sällsam
blandning av sorg - och glädje över att Göte funnits och verkat.
För det åländska kulturlivet var han
en stor kraft. Otaliga är de artiklar och böcker han skrivit om
sjöfart. Kunnig och berättarglad som få. Och han var sjökapten,
det var han noga med, kanske för att han visste att till och med de
allra oregerligaste av det seglande åländska folket alltid lyssnar
på vad kapten har att säga.
Han stod stadigt på backen. I blicken
det eviga och det rörliga som ett liv på havet ger. Och så var han
varm och omtänksam.
När jag tilldelades
Klockrikestipendiet år 2011 fick Göte, som hedersmedlem i Harry
Martinson-sällskapet, i uppdrag att dela ut priset till mig. Han tog
med glad energi genast itu med att ordna den allra bästa
prisutdelning. Han engagerade kommunbibliotekarien, som ordnade lokal
och annonsering, och satte själv samman ett föredrag om Harry
Martinson. Hela tiden i samråd med mig, för att göra det hela så
bekvämt och fint som möjligt för mig. Han gav sin son Guy i
uppdrag att filma prisutdelningen och såg till så att jag i
efterhand fick en kopia av filmen, som minne.
Prisutdelningen av Klockrikestipendiet
blev verkligen precis så värdig, varm och minnesvärd som man kunde
önska. Tack vare Göte.
Så seglade han i allt han tog sig för:
värdigt, varmt och minnesvärt.
Mitt innerliga deltagande till Götes
familj och vänner.
Med Göte i tacksamt minne,
Carina Karlsson, Sund, Åland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar