"Vill man till Klockrike får det ske i drömmen. Det är därför drömmen är till. För att mänskan skall kunna kringgå sina egna ben och bojor"
Harry Martinson: Vägen till Klockrike
I Harry Martinsons livsfilosofiska roman "Vägen till Klockrike" får vi följa Bolle och hans medvandrares längtan efter frihet och möta dem när de blivit straffade enligt lösdrivarlagen. Tre gånger stod Bolle frihetsberövad i Berget. Hur hade han det där och hur tänkte han?
De båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har nu blivit fria efter ett drygt år i fängelse. Vi kommer snart att få möta dem i viktiga intervjuer och vid presskonferenser och vi skall kunna ställa Bolles frågor till dem: Hur hade de det som frihetsberövade och hur tänkte de?
Vem är "Ängeln" som verkar för deras frigivning?
Harry Martinsons Bolle i "Vägen till Klockrike" är viktig att ha aktuell när vi snart får möta Martin och Johan med våra många frågor och hälsa dem varmt välkomna till friheten.
Harry Martinson skriver:
Ett år stod han i berget.
Det var en fruktansvärd tid. Han hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så svårt, och för en människa med hans frihetsbegär var den ena dagen inte den andra lik.
Omringad av medfångar och vakter i stenbrottet, lyfte han sin slägga och lät den mekaniskt falla, taktfast och regelbundet. Han var som en människoklocka, som bara vet och vill ett enda: att gå sitt år till slut.
Han blev ett med sin slående pendel, den träskaftade pendeln av järn som gick mot stenarna, på stenar, bland stenar.
Hans ansikte blev hårdare, men ändå skrämt. Hans ögon blev sorgsnare.
Till slut måste han dock ta sitt förnuft till fånga och överge den döda och dödande mekaniska rytm han valt.
Han öppnade sig på trots mot sitt trots och lät sitt inre lysa upp av de bästa tankar han mindes, av allt det bästa han sett och hört. Och de milda förhållningsregler han därefter gav sig själv kunde ha uttryckts så här: Var inte trotsig men vänlig mot fångkonstaplarna. Det är sinnesbesparande. Att trotsa blir dubbelt arbete. Man masar istället på i lätt och sävlig takt, och frånvarande eller närvarande i tankarna alltefter hur det passar sig bäst. På klockor bör man aldrig se. Det gör fångkonstaplarna. Man bör arbeta tidlöst i Berget. Då går tiden fortast. På måltidssignalen bör man aldrig gå och vänta. När den kommer så kommer den. Och när man sedan äter stuvningen eller fångsoppan, så bör man vara närvarande med tungan och uppleva måltiden. Förströddhet under måltid gör att man efteråt känner sig tristare.
Under den lilla rast som följer på måltiden bör man ta väl vara på vilan. Finns det något att se på, och intressera sig för, då bör man ta vara på det. En insekt i en blomma blir ett mirakel att se, en molntapp som svävar över fånggården kan få vara ett skepp den stunden, och så med allting. Man bör ta med sig leklynnet i fängelset.
Leklynnet är mycket viktigt i Berget.
Man bör aldrig känna sig som martyr. Ty den känslan blir helt och hållet en innestängd privatkänsla. Fångkonstaplarna delar den alls inte. Och inget rykte far runt i landet och ropar: han är martyr.
Nej det gäller att vara lös och ledig, en snäll och blid räv, en lekfull som inte hårdnar till en sten bland stenar.
När sedan den tiden närmar sig att man åter skall bli frigiven, räknar man inte otåligt dagarna, såsom de flesta kvickdumma beväringar brukar göra, kringspridande sitt tråkiga och bullrande och efterhärmande larv i luckan, utan man tar det lugnt. Man låter strafftiden sakta mynna ut mot friheten.
Och när man blir frigiven får man akta sig för att knyta sig i hat när man träffar folk som tadlar. Man försöker ta dem som de är, beklagansvärda människor som synas vara dömda att alltid tramsa runt i sitt grunda och innehållslösa tadel, ett tadel alldeles utan kvick skärpa, och alldeles utan behag.
Att ställa sig trotsig och försätta sig i kramp inför sådant trams är en onödig andlig möda och låsning, en besvärlig struntmöda igångsatt bara med anledning av ett platt och tramsigt tadel.
Och så gick tiden, även om den gick med kedjor.
En dag när det närmade sig att han skulle friges, kom en fångkonstapel kallad "Ängeln" vandrande genom stenbrottet. Han var en kontorskonstapel och kom aldrig utan att det var fråga om frigivningar. En och annan gång kunde det vara fråga om en avkortning av straffet. Därför gick det alltid ett sorl av förväntan igenom hela skaran av utarbetade lösdrivare var gång "Ängeln" visade sig bland stenrasen. "Ängeln" stannade till vid redskapskuren där ett par av fångkonstaplarna vilade på var sin sten. Han växlade några ord med dem och blåste sedan i en visselpipa.
Friheten visade sig denna gång gälla tre luffare av vilka en hade tjänat ut sitt straff medan de två andra hade fått sina straff avkortade med en vecka. Den ene av dessa var Bolle.
Vid det glada budskapet lämnade de ögonblickligen sina släggor och steg fram till "Ängeln".
Han strök deras namn i listan över de fördömda och förde dem sedan till stenbrottets utgångsgrindar, till vars dubbla låsar han hade nyckeln.
Grinden var behängd med tunga kättingar som dängde och slog mot järnet när "Ängeln" med kraftig hand sköt upp den. Grinden gick bara utåt såsom en port till friheten alltid bör göra.
"Ängeln" sade:
- Ni är fria. Inställ er vid förrådet, för bad och kläder. Farväl och lycka till i livet.
"Ängeln" gick upp en av sidoflyglarna i anstalten och de tre frigivna luffarna vandrade, till en början långsamt och med benen försiktigt smakande på den nyvunna friheten, upp mot badhuset.
De ville inte se sig tillbaka. Men de hörde ljudet av tvångsarbetets släggor som efter den lilla pausen åter kommit i gång.
Dagen efter stod de tre frigivna och blickade i Mälarens våg medan den bland alla luffare så berömda landsvägsfärjan i Sånga socken förde dem över till fastlandet. De hade biljetter utskrivna av anstalten, till att fara åt var sitt håll. Till var sin hemkommun. Ty så bestämde lösdrivarlagen.
Några timmar senare satt de på skilda tåg och fördes i var sin riktning i Riket.
Välkomna i friheten, Martin Schibbye och Johan Persson!
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar