Harry Martinson möter oss lite här och var under läsningen i jul

Ljus som värmer, ljus som bara är en glimt av Aniara...

I en diktsamling av Ra.. Jon ROSA JONSSON Likt och olikt året om, Växjö 1968, hittar jag tankar om Aniaras ljus och de många ljus, som vi nu tänder under Advent och Jul. Jag fascineras av hur Harry Martinson inspirerat andra till att skriva. Tankegångarna i Martinsons Aniara och i Ra.. Jons dikt I Advent ligger varandra nära - ingen övertro på tekniken men en maning till oss alla att sätta fram levande ljus och så skapa glädje för varandra.

Ljus som värmer, ljus som bara
är en glimt av Aniara…
Människan har lärt sig tända
ljus av mångahanda slag…
Intet saknar vi av detta
som tekniken kan oss ge,
ändå gläds vi åt att sätta
fram ett ljus - ett levande!
Och när ”Hosianna” klingar
i Advent - och glädje bringar,
tusen, tusen bleka lågor
tändas i en värld av frågor.


Riksluffaren Johansson hade en luffarkompis som hette Harry

Riksluffaren Johansson från Tornedalen hade en luffarkompis som hette Harry. En dag dyker åttioårige Johansson upp på Stortorget och träffar där Karl-Erik Kejne, dåvarande pastor vid Stockholms Stadsmission, som berättar om detta i sin bok Gubbar och gränder, Lindblads 1954. Det fanns olika luffare. Man skilde på häradsluffare, landskapsluffare och så riksluffare, som ansågs finast. Johansson hade på fem veckor och en dag lodat landsväg från Tornedalen till Stortorget. Skosulorna fanns inte kvar och fotsulorna var starkt märkta av vandringen. Genom pastorns försorg utrustades riksluffaren med ett par jättedimensionerade, specialfabricerade och dyrbara manskängor med skonumret fyrtiosju, som nu efter ett par års förvaring på Stadsmissionen kom till god hjälp åt riksluffaren.

På den tiden hade jag en luffarkompis från den här stan. Du kanske känner honom. Han heter Harry, sà Johansson. - Vad kunde han heta mer? frågar pastor Kejne. - Minns inte, förstår du, men ja kan tala om för dej, att oppe i Tierp rastade ja på ett fik å läste Familj-journalen eller va blaskan hette, å där såg jag Harry sitta avfotograferad i brudgumsdress å med vattenglas å ett stearinljus framför sej. Dä va vesst nå föreningsaktigt som han va me i. Han va ingen riktig luffare, ser du, bara amatörlodare, å han skrev å plita å gav ut ”memoarer” eller va de kallas. - Han hette Martinson! - Serru, du känner ju kisen vet ja, ja begrep väl dä!

Pastor Kejne berättade om den märkliga föreningen som hade sitt säte i huset bakom dem, pekade på våningen där den sammanträdde och försökte upplysa Johansson så gott han förmådde om hur fint det var att vara en av de aderton. - Ä di bara artan i gänget. Kanske ä dä likadant i den här byn som hemma. Prosten brukar säja, att dä ä klent med kulturintresset å föreningslivet nu för tiden! - Gosse, Harry å ja, vi har promenerat från Tondhjem å ner till Kristiania ihop, så vi har allt träffats, kan du förstå, å snackat det har vi om de mesta…


I en dikt ur Tuvor kan jag se Harry Martinson som den filosofiske luffaren meditera över Julens innehåll

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.


GOD JUL
med god helgläsning önskar Rune Liljenrud