Harry Martinson och Sven Edvin Salje hade i Blekinge gemensam "rotjord och ursprungsbotten" ~ Med arv också från Den Sellergrenska väckelsen i Blekinge

"... ett andens intresse"  

Harry Martinson skriver i ett brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje: 

"Hur jag än hade det i min barndom och uppväxt så är dock Jämshög

min rotjord och ursprungsbotten. [...]

För den jord där man är född har man ett andens intresse."

Detta delar Harry Martinson med Sven Edvin Salje och i bådas författarskap med självbiografiska drag, finns detta tolkat som bärande botten. Det är främst i Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935) och i Sven Edvin Saljes Du tysta källa (1946) som gemensamt andligt arv kommer fram i människoskildringarna. 

Att rannsaka en barndom

I doktorsavhandlingen Att rannsaka en barndom - Harry Martinsons Nässlorna blomma (2000), uppehåller sig Bengt E. Anderson mycket vid sockenpojken Martins möten med de andliga miljöerna i de olika fosterhemmen liksom i skolan och i "Ålderdomshem av sten" i Blekinge.

Vilnäs

"Det var inte mycket som hände på Vilnäs. [...] Visserligen sant hade de också Gud. De trodde på Gud utan att undra särskilt över honom. Han fanns. Men ibland var det med honom som med trollen, ibland fanns han inte något att tala om. För att skingra en del mindre småskuggor i samvetet voro de snälla vid luffare..."

Den dagliga betraktelseläsningen med sockenbarnet Martin vid sju års ålder på Vilnäs hos Sven med mustaschen, som kunde påminna om farliga luffare, och Hanna med sitt förkläde, hennes drottningssläp, hörde till Vilnäsvardagen.

"Nyåret gick in. Han hade börjat vänja sig varmare till Vilnäs. Och nu meddelade de honom att han skulle flytta. Ja, livet var underligt. [...] Tänk bara ett sånt ställe. Helle je, du kommer att bli bortskämd."

Tollene

Så följde Tollene gård med den snyggt förmanande kärlekslösheten som alltid gick omkring och tillhöll, en gård med det tunnaste av fin Waldenströmspolityr där man tillåter sig såväl grov svordom som aga och visar sig inte vara något annat än ett tomt skal utan innehåll. "Alnarpsandan som satt där i form av Wilhelm var som en ständigt utdragen förhållningsregel i sommarsolen. Waldenströmsanden passade in i den. Alnarp representerade jorden och Waldenström himmelen. Ibland föll från molnen stora waldenströmska hagel som liknade porslin."

"Han grät med en gränslös monotoni liksom nattregnen, han hörde liksom suset av sin gråt medan regnet föll och föll utanför fönstret. Så gick en hel del nätter till spillo mellan de gudomligt sköna lindarna, dessa underbara träd som ensamma kunde ha varit upphov till religioner och kärlek."

Wilhelm på Tollene blir en metafor för kärlekslösheten. "Han hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett centimetermått varmed han mätte drängar, ett tummått varmed han mätte pigor, ett millimetermått varmed han mätte kommunalbarn. [...] ...att de bara hade honom där på Tollene. Hade honom av ointresse, av en alldeles fyrkantig nyck. Och de förstod honom inte. De förstod honom inte mer än nollan förstår nollan."

Den stränge Luther på skolsalens vägg har många bud, liksom även Waldenström tycks ha där han hänger i Tollenes finrum, och i båda fallen står buden i stark kontrast till hur verkställigheten av dem upplevs av Martin i fosterhemmen. En protestådra i Nässlorna blomma, som en gång skall leda till en inventering av hela sin livslögns förbannelsemassa, ansluter sig till budskapet, nästan nödropet i dikten Minnen i Sjömannen, skriver Bengt E. Anderson i Att rannsaka en barndom.

När Martin på Tollene har beordrats till söndagsarbete av Wilhelm så tänker han: Hälften av straffet skulle Wilhelm få av Gud, för sabbatsdagen."

Och så komma ni, mörka minnen.
Låt mig sätta mina knotiga händer för ögonen
rannsaka mitt innersta.
[...]
Därför må ni komma, ni mörka minnen
manande, förfärande.
Låt oss sätta våra knotiga händer för ögonen och
rannsaka vårt innersta.

(Sjömannen, 1934)

Norda

Så följer det hatfulla Norda med svordomar och aga i vredesmod, där det tioåriga sockenbarnet Martin, då i sitt femte hem, nedsjunken på knä i bön framsäger: "Gud fader i himmelen. Men jag längtar så mycket härifrån och har det så svårt. Fader vår som är i himmelsen - " 
Gårdsplaceringarna visar på en trappstegsvis försämring av Martins omständigheter, från att på Vilnäs åtminstone ha setts som en människa, via Tollenes noll-värderingar och därefter på Norda, där Martin befinner sig som en minuspost och där hans värde som människa upphört, framhåller Bengt E. Anderson.

Onkel Tom

På vägen till Norda sjunger Martin "Sången om hednafolken" och "Martins kinder lyste som kalla och våta päron. Det var tårar. Stackars hedningsnegrerna. En såg hur de behandlade dem i Onkel Tom, piskade och slog dem."

Martins tankar över hednasången tyder på att han tänker över vad han läst i Onkel Tom och vad han lärt sig i bibelkunskapen. När han möter Karla med ljuslyktan görs en reflektion med inslag av ett slags eskatologiskt hopp: "Han hade liksom kommit hem."

Kring prärien sången ljuder vida. Där förr 
man vilda stridsrop höjt. En skara ses i andakt
bida Och varje knä i bön sig böjt: 'Evige Gud,
åt dig ske ära Som sänt din Son till jorden ner!
Vi dig av hjärtat lovsång bära. Blott du är Gud
och ingen mer.

Metodisterna

Metodisten, miss Johannesson, predikar sitt själsbudskap för sockenbarnet Martin och förser honom med Kristens resa och sex häften om missionsverksamhet i Uganda. "Hon gav honom en bild av skolan, där hon var lärarinna i syndundvikandet, i vad som var synd och inte synd."

Herr studenten

Också i Martins möte med studenten som frågar efter vägen till Ljungtavan, finns en dimension av andlighet. Martin är på väg för att lämna tillbaka Kristens resa till metodisterna på ljungriket, då han möter "Herr studenten", som representerar en ömsesidighet som han saknat i fosterhemmen, där ensamheten plågat honom men nu får den sin motsats i kontakten med kunskapen, den levande kunskapen. Martin tänker över märket framme i studentens gräddvita mössa. "Den liknar majblomman som de säljer mot pappas och Inez' sjukdom lungsoten. "Nu sover de på Ökensjö körkegård". 

"När glimmet av hans mössa plötsligt försvinner bakom kullen vid avtagsstigen likt en åt sidan kastad pärlemoknapp, då återtar Martin sin avbrutna vandring till metodisterna." Något avgörande har då hänt i mötet med studenten, som för honom representerar en gemenskap i kunskapen, den levande, som förmår lyfta och bära honom. "Han går nu inte såsom i Lister och Göinge men såsom i evighetens land. Så skulle det vara att vara död, drömmer han, att få vandra ut på ett ändlöst humlornas täcke."

Ålderdomshem av sten

"Sockenungen Martin gick på fattighuset och såg hur livet där sig tedde."

Det är i det avslutande kapitlet i Nässlorna blomma, Ålderdomshem av sten, som Martin får möta den kvinna, som i Harry Martinsons beskrivning är en komprimerad bild av den andlighet han mött i fosterhemmen och som ofrånkomligt innehåller väldigt många rannsakande religiösa bottnar. Kanske är där också med något av kraven som fanns i den Blekingska väckelsen. "Back-Anna var fattighusets Petrus, klippa. Dess Paulus och den värkbrutna Birgitta. Själv ett hjon vårdade hon andra hjon. Hård som Moses. Mjuk som ljung, ej som ull eller dun. [...] Hon var drastisk, Back-Anna och sökte det drastiska i religionen. Fridsfursten fanns inte mycken plats för hos henne. Hon dyrkade den oförsonliga krävande guden, den storordige, den guden som skrämde de tredskande till sig. Själv måste hon ha denna gud för att kunna leva, för gammal som hon var för att någonsin vända om till den varma början som inte hade käpp." 

PETER LORENZ SELLERGREN (1768-1843)

År 1814, den 10. Sönd. e. Trefaldighet med ämnet "Förspillda tillfällen", återvände till Hälleberga kyrka prästen Peter Lorenz Sellergren, som en ny människa och predikade efter en genomgripande omvändelse och förvandling, från alkoholmissbruk till väckelsepräst.

Till 200-årsminnet, den 10. Sönd. e. Trefaldighet 2014, av Peter Lorenz Sellergrens återkomst till Hälleberga (Orrefors) som nyväckt och benådad präst, utkom en bok av Sellergrenforskaren, Teol.lic. Olle Madeland Peter Lorenz Sellergren - En småländsk väckelsepräst, där han under rubriken Sellergren - en ny människa. Omvändelsen 1814, skriver:

"Mitt i denna grymma själanöden,
Där jag låg och bävade för döden,
Nalkades en himmelsk tröst mitt sinne
Och framställde för mitt väckta minne
Dessa fordom av mig lästa orden:
"Tid och nåd de följas". Än på jorden
Lever du och uti nådatiden:
Nyttja den förrän hon är förliden.
Så jag tänkte strax och ville börja
Med allt allvar för min själ att sörja.
Herrens ord nu ropte i mitt öra,
Vad jag förr än nånsin velat höra:
"Bättra dig och tro, så skall du finna
Nåd hos Gud och saligheten vinna."

"Så beskriver Sellergren förvandlingen i sitt liv i dikten "En blick i mitt hjärta". Skildringen är koncentrerad till några få versrader, men det är dock möjligt att i dem se utvecklingsgången i det som skedde. Några ord som han tidigare läst, "Tid och nåd de följas", kom honom i minnet. De övertygade honom, att det fortfarande fanns hopp för honom.[...] Ångerfull bad han om förlåtelse och upplevde då, att han fick nåd av den himmelske domaren." 

Peter Lorenz Sellergrens omvändelse tedde sig för människorna som ett bevis för Guds nåd och makt att allting förvandla och blev upprinnelsen till en väckelserörelse, som kommit att prägla inte bara andligheten i Växjö stift utan också grannstiftet i söder, och främst församlingar i Blekinge. Långväga vandrade präster och lekmän under tre decennier för att lyssna till ett "skarpt" Guds ord av den stort gudabenådade förkunnaren i Hälleberga Peter Lorenz Sellergren, och få del av hans omfattande själavårdande samtal.

Ernst Newman, kyrkohistoriker (1889-1949) har i Lund stifts julbok 1927 en artikel om "Den Sellergrenska väckelsen i Blekinge", vari han bl.a skriver om vandringarna till gudstjänster i Hällebergs kyrka och inte mindre viktigt, själavårdssamtalen i komministerbostället Högelycke - den stora mötesplatsen för både präster och lekmän.

"Tusende vandringsmän funno i denna furubacke ro till sina själar. [...] Återkomma från sina besök hos Sellergren eller andra, blevo så de Blekingska vandringsmännen i sin tur 'ljusbärare i mörkret' och bidrogo därigenom till den andliga rörelsens snabba utbredning. Från huvudhärden i Asarums och Mörrums socknar hade rörelsen redan vid 1830-talets början spritt sig icke blott västerut utan även till Hällaryd och Åryd, Hoby och Öljehult, Backaryd, Eringsboda och Tving m.fl. socknar i mellersta och östra Blekinge. Dess egentliga hemvist var och förblev emellertid västra Blekinge."

Sven Rosenberg, klockaren, folkskolläraren, ledamoten av Allm. kyrkomötet och riksdagsmannen i Ö. Ljungby (1811-1895) kom tidigt in i den av Sellergren påverkade rörelsen och det är tack vare dennes omfattande självbiografiska anteckningar som det är möjligt att få en god bild av den Sellergrenska väckelsen i Blekinge, med olika betoningar inom rörelsen av vad som vore viktigt i omvändelsen. Peter Lorenz Sellergren verkade icke partibildande. "Men framhåller Rosenberg, vill man äntligen ha en etikett för 1820- och 30-talens väckelserörelse i Blekinge, 'skall det nödvändigt vara någon -ism', så måste det vara Sellgrenianism".

Han beskriver hur en enkel kvinna påverkad av Sellergren, vid ett besök i Asarum "talade och disputerade, upptänd i andanom, väldeligen om nödvändigheten att 'göra bättring' och söka Herren medan han låter sig finna. [...] Gud gav ett förunderligt eftertryck åt hennes ord, så att än en, än en annan började frukta för sitt själstillstånd". Sven Rosenberg beskriver den omvändelse som skedde med "att svärjarna lågo på knä och bådo, dryckeshjältarna sjöngo lofsånger..."

Bön i knäböjande ställning

Bönen i knäböjande ställning, som troligen går tillbaka på hoofianska inflytelser, tillmättes av vissa inom väckelserörelsen en avgörande betydelse. Den bedjande skulle "demonstrativt falla på knä, även om man befunne sig bland en raglande folkhop i en hållstuga." 

Jakob Otto Hoof

Ernst Newman skriver om inflytelser på den Blekingska väckelsen från väckelseprästen i Svenljunga Jakob Otto Hoof (1768-1839):

"Dessa med en viss vägarnas och viddernas romantik förenade pilgrimsfärder ha spelat en stor roll i den Blekingska väckelsens historia. Somliga av de väckta gingo ända till Svenljunga i Västergötland, där den väldige gudsmannen Jakob Otto Hoof under inflytande av den katolskt-mystiska uppbyggelselitteraturen drev den pietistiska 'försakelseläran' till en för många tilltalande ytterlighet. [...] bruket att förrätta bönen i knäböjande ställning - det var något som tillmötesgick det hos många av de nyväckta förefintliga behovet att även i det yttre taga avstånd från den oomvända 'världen'. [...] Det var som om man behövde någonting att se och ta på för att bli riktigt viss om den inre förändringen hos sig själv och andra."

Olle Madeland

Sellergrenforskaren, Teol.lic. Olle Madeland förtecknar i sin bok Peter Lorenz Sellergren - En småländsk väckelsepräst, några församlingar från vilka kyrkvandringar till Hälleberga utgick:

VÄXJÖ stift
Algutsboda, Ekeberga, Herråkra, Hovmantorp, Nottebäck, Ormesberga, Sjösås, S. Sandsjö och S. Solberga.

KALMAR stift (Uppgick 1915 i Växjö stift)
Bäckebo, Fagerhult, Fliseryd, Högsby, Kalmar, Kristvalla, Ljungby, Långemåla, Madesjö, Mortorp, S:t Sigfrid, Torsås, Vissefjärda och Åby.

LUNDS stift (Blekinge)
Asarum, Edestad, Hjortsberga, Karlshamn, Karlskrona, Kyrkhult, Nättraby, Ringamåla, Ronneby och Torhamn.

LINKÖPINGS stift
Hörda och Norra Solberga.

Peter Wieselgren var redan under sina studieår i Lund i kontakt med Sellergren och även som domprost i Göteborg var han en trogen lärjunge till Sellergren och skrev vid Sellergrens död brev om hans betydelse.

Flera brev av Peter Lorenz Sellergren finns bevarade till präster, bl.a till Alexander Schjött, som var präst i Backaryd och till Truls Homell, som verkade i Tving. Dessa hörde, tillsammans med flera lekmän, till skaran av dem som förde Sellergrens allvars- och nådestankar vidare i Blekinge.

SVEN EDVIN SALJE, Du tysta källa (1946)

Sven Edvin Salje var en ytterst noggrann källforskare och sökte på olika sätt fram fakta till underlag i sitt författarskap. Detta gäller för hans historiska romaner men det gäller också för hans människoskildringar och när han tecknar de andliga miljöerna.  Allvaret med krav på bön i knäböjande ställning, kände Sven Edvin Salje till, och han beskriver detta i romanen Du tysta källa, där han skildrar hur Torvid återvänder till sin barndoms by för att lämna detta som var hans barndom och ungdom. Allvar präglar romanens upptakt under "oktobers klarblåa himlavalv". Torvid söker sig med en bukett blommor till Johan Dowitz' grav. "Så skulle den lille fule, men godhjärtade smeden ha trädgårdens sista blommor."

Torvid kommer in i det rum där hans far Edvard Binge legat sjuk sen på vårkanten och nu på nytt ska till sjukhuset. Torvid ser sina föräldrar där de ligger på knä framför var sin stol. Soffan den sjuke legat i är påbäddad, golvet är torkat och möblerna dammade.

"Torvid står där orörlig i dörröppningen. Två människor ligger på knä och beder. Hans föräldrar. Han hör varje deras ord. Det är inga upprabblade meningar. Inget lättjefulla Pris ske Gud över denna uppgörelse. Orden kommer med stor tyngsel men utan minsta spår av jämmer. Far har redan lämnat denna världens vardag. Han beder för en plats hinsides, beder endast för sin själ. Detta hem, som han under långa, svåra år i fattigdom och hårt arbete dragit samman till, har han redan lämnat. Så märkvärdigt, inte ett enda ord om att få återvända hit. Inte ett ord av grämelse finns i hans bön. Inte ett ord om att den återstående tiden måtte bli lätt att uthärda.
Och där han ligger med pannan mot matrumsstolens svala skinnstoppning, känner Torvid igen far från ett annat tillfälle för några år sen. Det var i den tidiga barndomens år, då far var som starkast, innan hans hår vitnat och hans rygg börjat skula." 

Torvid minns hur far har slitit, för sig och för de sina.

"Där far nu ligger, är han upptagen av en annan uppgörelse, en allvarligare, en svårare. Men han är lika obevekligt sann mot sig själv nu som då.
Mors bön är lite häftigare, lite mindre överlagd, lite mera bunden vid kött och blod. Hon beder för fars kropp, för hemmet, för Torvid och syskonen. Hon beder om att far snart måtte vara hemma igen, fullt frisk och stark.
Men fars skrämmande lugn och allvar säger, att han aldrig ska komma tillbaka igen. Han är kvitt detta som varit hans jordevandring. Torvid känner sig stelna till, där han står i dörröppningen. Döden är här i detta trånga rum.
Far har slutat att bedja. Han ligger orörlig med pannan mot stolstoppningen. Mor beder än med samma nervösa oro i rösten, samma ängslan för att Herren inte ska höra henne. [...]

Och i detta ögonblick, vid synen av de bedjande föräldrarna, känner han plötsligt, hur tanken svindlar, hur en våldsam ångest och ängslan kommer över honom. Hur ska det gå i framtiden? [...] Han skulle vilja ropa på Gud, på fars och mors Gud. Men han kan inte. Inte det minsta ljud får han fram. Han bara står där och stirrar framför sig, stirrar på de två, som ligger där försänkta i bön och uppgörelse.
Så tystnar plötsligt även mor. Far reser sig mödosamt upp. Han tar sin silverkrycka, som hänger på stolkarmen och går mot dörren. Mor tar väskan, som står vid sängändan. De är resklara. [...] Far sträcker fram sin magra, torra hand. Torvid tar den försiktigt. Dess vita skröplighet liksom skrämmer. Han möter fars blå, trötta ögon. - Var god mot mor, säger han."

Sven Edvin Saljes beskrivning av Torvids föräldrars bön i knäböjande ställning är som hämtad ur det som Sven Rosenberg skriver i sin självbiografi om allvaret i den Blekingska väckelsen, gällande honom själv: "Angelägenheten om räddning undan det eviga straffet blev allt större för mig och önskan att kunna leva efter Guds vilja för att blifva salig blev alltmera allvarlig." Torvid får uppleva detta i sina knäböjande föräldrars bönekamp och när denna är över, så oroas han inte längre för dem. De är igenom. Det är om Torvids egen livskamp, som romanen vidare handlar och mycket där röjer Sven Edvin Saljes goda förtrogenhet med den Blekingska väckelsefromheten.

Torvid minns när han under ett år var med i sin fars arbetslag som bysnickare och kom ihop sig med sin far, när de lade nytt golv i missionshuset och Torvid under en middagsrast började spela visor på orgeln. "Där var bra akustik i salen, och han drog på för fullt, ända tills far högg honom i armen. Orgelverket var helgat. Inga syndiga visor fick bli till på det instrumentet. Torvid svarade lite snäsigt, smällde in registren och lade på locket."

Smeden Dowitz hade kommit invandrad till Åsie församling och ingen kände hans öde, möjligen prästen, som besökte honom. Det fanns de som viskade att smeden varit med om att beröva en människa livet och avtjänat straff.

"Inga egentliga vänner har han. En gång varje höst vid den här tiden kommer en man körande med häst och vagn genom Åsie by. Det är Kruk-Elis, och han tar in hos Dowitz. [...] Men Dowitz har aldrig varit glad för besöken av Kruk-Elis. [...] Visste Elis om vad Dowitz en gång gjort för orätt? Det verkade så. [...] Du ska inte hålla till så mycket hos Dowitz, sa en kväll mor till Torvid. Det påstås, att han står under Guds dom. - Det gör vi alla... prästen med. - Ja, ja men Dowitz lär ha fördärvat en människa. Hans händer kan aldrig tvås rena." 

Dowitz finner en kvinna Agda och de två gifter sig. "Kyrkoherde Assarsson höll ett litet tal: Glöm inte bort kyrkan. Kom en och annan gång. Rummet är helgat. Kyrkan är en utmärkt plats för den som vill möta Gud. Kom ihåg det. - Det ska bli bättre nu sen Agda kommit, sa Dowitz tafatt men ärligt.
Det slog Torvid, att den gamle kyrkoherden var medveten om att han vigt en man som en gång varit med om att begå en stor orätt. En man som tagit livet av en medmänniska. Men prästen räknade väl med att Frälsaren tog en rövare med sig till himlen. Ja, Frälsaren for till himlen i sällskap med en som haft själva synden till yrke och levebröd."

"Efter förlåtelsen är väl alla lika"

Sven Edvin Saljes skildring av Torvids möte med smeden Dowitz och dennes livsöde röjer en djup kunskap om "Nådens ordning" och om olika andliga strömningar. Han nämner bl.a hur det var när Fabian Månsson, klädd i Frälsningsarméns eldröda tröja, själv vittnade vid ett väckelsemöte. 

 

Frälsningssoldaten Fabian Månsson 
har initierat skildrat en epok inom frikyrkorörelsen i sin roman Rättfärdiggörelsen genom tron och han var med och redigerade om den Svenska Psalmboken. 

Harry Martinson hyllar Fabian Månssons minne:

Han stiger fram på nytt en gång,
vårt minne äger fäste 
i vad han gav och vad han var: 
det bästa bland de bäste.
Och folkets själ som sällan fylls
får av naturen driven
en ilning av den varma sorg
som blir all äkthet given.

Sven Edvin Saljes Du tysta källa visar författarens djupa människokännedom

och gör romanen tidlöst värdefull. Du tysta källa stämmer väl med Sven Edvin Saljes inskription på en av klockorna i Jämshögs kyrktorn:

Min malm vill sjunga Ditt lov, o Herre.

Min ton må trösta, glädja och vägleda den

som söker stigen 

upp mot Guds blommande ängder.

"För den jord där man är född
 har man ett andens intresse"

skrev Harry Martinson i sitt brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje och detta finns i båda diktarnas rika författarskap.

Kyrkklockan i Jämshögs kyrka ringer "andens intresse" från Sven Edvin Salje och samma "andens intresse" från Harry Martinson sjungs i hans psalm:

De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.

HARRY MARTINSON: Sv. Psalm 202

  

  

Rune Liljenrud

  

Klockrikestipendiet 2015 till MAIPING CHEN

HARRY MARTINSONS ANIARA 

ÖVERSATT TILL KINESISKA

Text från bokens baksida

”En doldis med stor betydelse för nutida kinesisk litteratur”

   I Kulturtidskriften KARAVAN 1/2001 presenteras "en doldis med stor betydelse för nutida kinesisk litteratur, Maiping Chen" (Wan Shi). "Han är en av de största kunskapskällor man kan finna till den kinesiska litteraturen av idag. Men han är en 'doldis', blygsam med sina bedrifter", skriver redaktören för KARAVAN Birgitta Wallin. Egentligen känns det inte helt rätt att tilldela Maiping Chen  ett stipendium. Han borde istället ha fått ett pris, som vore mera adekvat, men just nu är Klockrikestipendiet vårt finaste att kunna ge honom.

   Redaktören för KARAVAN med Kina-Special, Birgitta Wallin, skriver mycket erkännande om Maiping Chen  och hans hustru Anna Gustafsson Cheng, som är översättare av Nobelpristagaren Mo Yans böcker: "Hur jag ska kunna tacka dem för all hjälp med detta nummer [...], det vet jag inte. Det är bara att konstatera att utan dem hade aldrig denna kinesiska karavan kunnat anträda sin resa. Jag blir bedrövad när jag får höra att Maipings ansökan om visum till Kina blivit avslagen. Han skulle besöka sin mor, det är många år sedan sist. Denna gång får han inte ens lämna in visumansökan, han anses ha bidragit till att skapa 'dåliga relationer' genom sitt litterära arbete. Reseförbud har även drabbat professorerna Torbjörn Lodén, Göran Malmqvist, och Tom Hart. Hur ska det avtalade internationella kulturutbytet mellan Sverige och Kina kunna pågå, när framstående sinologer inte får resa in i Kina?"

”Ut ur järnhuset”

   I artikeln "Ut ur järnhuset", om kinesisk litteratur efter Mao, ger Maiping Chen  tillsammans med Torbjörn Lodén en litterär överblick av Kina och den börjar med kejsardömets sammanbrott i början av 1900-talet. En senare version av artikeln finns 2004 med i Kina berättar: ”Solskenet i munnen”, Tio noveller som innehåller texter av författare som alla är födda under eller strax före kulturrevolutionen. Översättning från kinesiska är gjord av Anna Gustafsson Chen, som också har ett förord om vad dagens unga kinesiska litteratur har att erbjuda.

Harry Martinsons inledning av "Verklighet till döds" med beskrivning av 1934 års allryska författarkongress i Moskva med mottot från ett citat av Lenin "Diktaren är människosjälens ingenjör", kommer osökt i tankarna!

  

"Skriva är ett sätt att gripa efter minnen, efter det som kommer från det egna hjärtat", svarar Maiping Chen på en fråga i KARAVAN, om varför han skriver, "och det gäller att använda språket så levande som möjligt", tillägger han. Detta gäller om hans fängslande novell "Det öppna fältet". Läsaren blir djupt berörd av hans minnen "som kommer från det egna hjärtat".

Demokratiseringsprocess och media

   Protesterna för en ökad demokratisering i Kina slogs brutalt ned av armén på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989. Maiping Chen hade tidigt avslöjat den politiska verkligheten och ifrågasatt kommunismen. Redan 1979 engagerade han sig i demokratirörelsen, som myndigheterna pressade ned och detta har medfört att han sedan 1986 tvingats leva i exil. Hans arbete för åsikts- och yttrandefrihet fortsätter under exilen och ger ibland nyhetsrubriker. År 2008 framförde han som sin åsikt att kungen borde bojkotta OS-invigningen och manade "Kung Carl Gustaf, hoppa över OS-invigningen i Peking! - Han kan åka dit och följa de svenska idrottarna men att vara med vid invigningen, det är en politisk handling", uttalar Maiping Chen  genom Aftonbladet. 

   Kinas internetcensur är massiv, inte minst i tider omkring årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg 4 juni 1989. Exempel på tabubelagda ärenden att skriva om är kommunistpartiets smutsiga historia, demokratiseringen i Taiwan och det som 1979 hände på Himmelska fridens torg, nämner Maiping Chen. Inför 20-årsdagen år 2009 av massakern blockerades bloggar och de sociala medierna Twitter och Flickr stängdes, men exilkinesen Maiping Chen överlistade regimen, rapporterar då Dagens Nyheter.

   Den internationella nyhetstidningen Epoch Times, som grundats av exilkineser som svar på att det inte finns någon oberoende kinesisk media i Kina, har publicerats på kinesiska sedan maj 2000. Den svenska upplagan av Epoch Times började publiceras på Internet i januari 2006 och i tidningen 2 juni 2006, skriver Tony Lingefors om "17 år sedan massakern på Himmelska fridens torg". Däri ges viktiga uppgifter om bl.a Maiping Chen, generalsekreterare för ICPC (Independent Chinese PEN Center) och hans engagerade arbete i demokratirörelsen.

Litterär Tidskrift KARAVAN

   Samma år då Gao Xingjian som förste kinesiske författaren tilldelades Nobelpriset i litteratur, utsågs Litterär Tidskrift KARAVAN till Årets kulturtidskrift - Litterär tidskrift på resa mellan kulturer - och dess första nummer 1/2001 blev STORT KINA-SPECIAL. 

    Maiping Chen har i KARAVAN en artikel om Nobelpristagaren år 2000 Gao Xingjian, ”Underbart brott med förstelnade traditioner", där han mest uppehåller sig vid denne som dramatiker. Deras första möte ägde rum en minnesvärd augustikväll på en teater i Beijing i början av 1980-talet, då Gao Xingjian med pjäsen "Varningssignal" påbörjade en omstörtande nydaning av kinesisk teater. Maiping Chen redogör för flera av Gao Xingjians nydanande pjäser, som inte accepterades i det rådande politiska systemet. Hans andra pjäs "Busshållplatsen" fick spelas endast tre gånger. I den pjäsen står en grupp människor vid en busshållplats och väntar på en buss som aldrig kommer. De väntar och väntar tills deras hår vitnat och klockan på väggen skenar som en galen häst. Konservativa personer i partiet ansåg att pjäsen innebar ett angrepp på det socialistiska systemet och menade att "i vårt samhälle var det otänkbart att en buss inte skulle dyka upp. Och hur kunde medborgare här vara till den grad passiva att de bara väntade utan att göra någonting?" Maiping Chen och Gao Xinjiang har som exilkineser samarbetat och på olika sätt verkat för att få omvärlden att se klart på hur förhållandena är i deras forna hemland Kina.
   När en del kineser hävdat att det inte var rätt att tilldela Gao Xingjian Nobelpriset i litteratur, så har Maiping Chen svarat "att det möjligen kan finnas poeter, romanförfattare, och essäister som kan tävla med honom i sina respektive genrer, men att ingen kan slå honom vad gäller dramatik".

    

Två Klockrikestipendiater från Kina

   Klockrikestipendiaten 2009 Li Li, har i KARAVAN 1/2001 fem dikter, som senare kom att ingå i hans diktsamling "Ursprunget", som lästes i Klockrike, när han där mottog det första Klockrikestipendiet. Det är intressant att KARAVAN år 2001 uppmärksammade Li Li och betecknade honom som "en författare på väg", samtidigt som samma KARAVAN 2001 ger stort utrymme åt Maiping Chen, som nu är Klockrikestipendiat år 2015. I KARAVAN 2/2007, som är en specialutgåva med ny kinesisk dikt, är Li Li översättare tillsammans med Göran Sommardal, som också har en artikel om den nya dikten i Kina.

   Li Li framhåller: ”Många yngre kinesiska poeter betraktar år 1989 som ett avgörande vägval, där en hel generations poeter ställdes inför ett val, ett val som var både ofrånkomligt och angeläget på grund av de politiska, ekonomiska och sociala förändringarna i Kina.”

Kinesisk litteratur i översättning

    Maiping Chens hustru Anna Gustafsson Chen, översättare av Nobelpristagaren Mo Yans verk, ger med sina översättningar av modern kinesisk litteratur, god hjälp till att följa utvecklingen i Kina och kraven på politisk frihet och demokrati. Under 2014 utkom Jia Pingwas första bok på svenska "Lyckan", i Anna Gustafsson Chens översättning. Den visar att Kina fortfarande är långt ifrån en demokrati. Maiping Chen har i Old Snow, tillsammans med S. McDougall, översatt dikter till engelska av Bei Dao, en av Kinas mest namnkunniga poeter.

   Bei Dao mottog 9 mars 1990 Tucholsky-stipendiet, som utdelas av Svenska PEN-klubben och är avsett att bereda en exilförfattare en tids arbetsro i Sverige. Lars Gyllensten, som överlämnade priset till Bei Dao, uttalade bl.a detta:

   "Den som öppnar dörrarna för Bei Daos diktkonst möter en alternativ värld av rikt liv, sinnlighet, medkänsla och människokunskap. Jag är övertygad om att de som beger sig på resor i Bei Daos värld får mycket med sig tillbaka, som också kan göra deras aktuella världar rikare - vare sig de lever i exil eller inte."

   Bei Daos diktsamling, som i Maiping Chens översättning till engelska heter Old Snow, har översatts 1990 till svenska av Göran Malmqvist med titeln Färdskrivare.

 

   Diktsamlingen innehåller ett förord av Göran Malmqvist och även Lars Gyllenstens anförande vid överlämnandet av Tucholsky-stipendiet den 9 mars 1990 till Bei Dao, liksom dennes svarstal vid mottagandet av stipendiet.

   Akademiledamoten och sinologen Göran Malmkvist följer noga vad som händer i Kina och han finns ofta som översättare av kinesisk litteratur, såsom Bei Daos dikter, som finns i samlade dikter i tolkning av Göran Malmqvist 1995, Gao Xingjians ”Andarnas berg”, 556 sidor med värdefullt förord och "En ensam människas bibel", 446 sidor med översättarens förord.

Malmqvist har översatt Li Rui's "Träden vill vila"som utspelar sig under några intensiva vinterdagar, när kulturrevolutionen rasar som värst i Krymplingbyn i norra Kina, en by som fått namn av alla sina krymplingar.

Malmqvist har också översatt "Den molnfria rymden" av Li Rui, där det gamla ställs mot det nya.

Kinesisk film

   När den kinesiska filmen "Den röda lyktan" hade premiär på svenska biografer våren 1992 blev den genast mycket uppskattad av både kritiker och publik. Den vann också pris i Cannes. Filmen baseras på en novell "Hustrur och bihustrur", från 1989 av den kinesiske diktaren Su Tong, som var en av de mest framstående unga författarna i Kina. Det var något typiskt för en framväxande våg inom den kinesiska filmindustrin, att den baserades på litteratur, noveller och romaner, som redan blivit varmt mottagna av kinesiska kritiker och läsare. "Det röda fältet" är ett sådant exempel och bygger på Mo Yans roman från 1987, som blev hans internationella genombrott. Filmen hade premiär i Sverige Juldagen 1988.

 Su Tongs novell "Den röda lyktan" blev film och den gavs ut i bokform på svenska med ett värdefullt efterord av Maiping Chen, som däri ger en kunnig överblick över Su Tongs litterära stil och metod

Maiping Chen översätter Harry Martinsons verk

   Akademiledamoten Göran Malmkvist har flera gånger gett Maiping Chens arbete med översättningen av Harry Martinsons Aniara till kinesiska sina högsta lovord, som upprepades i samband med publiceringen i Shanghai och finns beskrivet i Doris 22/2012

"Jag åkte hem med Aniara"

   Maiping Chen har i KARAVAN 3/2013, temanummer om ”Nutida kinesisk litteratur”, en krönika om sitt arbete med att översätta Aniara till kinesiska, "Jag åkte hem med Aniara”.  Han inleder på detta sätt:

   ”2012 landade rymdskeppet och goldondern Aniara i Kina, där man ofta upplever sandstormar som liknar dem rymdskeppet mötte på väg mot Lyran. Det var en av orsakerna till att jag ville översätta Harry Martinsons diktverk till kinesiska. Det fanns goda skäl att ge mina landsmän en riktig Kassandravandring: om de fortsätter att ohämmat förstöra vår natur, vår jord, så skall de drabbas av samma katastrofer som människorna på Aniara. Kanske är de redan där! På något sätt är Kina ett stort rymdskepp som precis som Aniara har tappat kursen.”

   Maiping Chen redogör i sin krönika för Aniaras publicering av bokförlaget Shanghai Century Literary Publishing, hur känt Harry Martinsons författarskap var i Kina tidigare och vilken stor effekt som publiceringen av Aniara har inneburit. Den första utgåvan på 5000 exemplar såldes snabbt slut och man har fått trycka ny upplaga. Den dåvarande svenske generalkonsuln i Shanghai Bengt Johansson talade vid presskonferensen länge och varmt om Aniara. Också Mo Yan, som fick Nobelpriset i litteratur senare samma år, deltog och lyfte fram verket. 

   Nästan alla stora kinesiska dagstidningar och kultursajter rapporterade nyheten om att Aniara publicerats på kinesiska och betonade att detta är ett av de viktigaste verken i modern svensk litteratur. Shanghais radio gjorde en lång direktsändning om Aniara där Maiping Chen intervjuades. Harriet Martinson läste ur det svenska originalet och olika kinesiska poeter ur översättningen av Aniara. Också Eva Martinson deltog i högtiden. Detta radioprogram blev senare nominerat av lyssnarna som ett av årets bästa. Kinesiska journalister rapporterade om att en ”nationell skatt” hade kommit till Kina, skriver Maiping Chen i sin krönika i KARAVAN.

   Maiping Chen har i många år haft som en dröm att få översätta Aniara och han gläds över det fina mottagandet för att det har en aktuell betydelse när det gäller miljöfrågan och viljan att försöka påverka Kina även via litteraturen. Men lätt har det inte varit att klara av rytm eller rim och förstå verkets musikaliska element. Han nämner Martinsons  många nyskapade ord, nästan obegripliga även på svenska, och anger Aniaras sång 27 som exempel. ”Det var som om en kinesisk dröm talade med en svensk dröm”, skriver han.

   Maiping Chen har haft mycket svårt att få inresetillstånd till Kina och har inte heller kunnat publicera sina egna litterära verk i landet, ”Men  jag vet att om jag översätter svensk litteratur, särskilt med sådan hög kvalitet som Aniara, kan jag ta mig över gränsen”, skriver han i sin mycket intressanta krönika i KARAVAN 3/2013.

Nässlorna blomma

   Också Harry Martinsons Nässlorna blomma har nu översatts till kinesiska av Maiping Chen och detta sker alltså 80 år efter att boken först utkom och fanns i bokhandeln den 13 november 1935. Det är något mycket stort och viktigt som sker när nu Martin Tomasson från sina enkla förhållanden i Blekinge, med Maiping Chens hjälp, går att möta miljardbefolkningen i Kinas rike. Hur kommer han att förstås och där tagas emot?

NATUR

Allt var så grått, så grått,

och världens svälta tjöt

i blodigt oförnuft –

och dö jag ville inte, ville inte.

Jag fann ett hundlokshav vid nyttorågens strand

och badade mitt ansikte i kryddor ifrån ambras

                                                    rike.

Min heta nässelbrända kropp och själ

blev ett med grön extas:

O, hemlighet! O, hemlighet!

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD

   Staffan Söderblom skriver i ett efterord till Harry Martinson-sällskapets utgåva av verket i Harry Martinsons samlade verk, något som är intressant att tänka över när nu Nässlorna blomma också i Kinas rike:

”Berättelsen brukar ses som en psykologisk barndomsskildring, och är det naturligtvis. Men den är också: folklivsskildring, bygdeskildring och ett lågmält men starkt ställningstagande för det gammel-Sverige som Martin vill finna vägen ut ur. Man brukar säga att det är pojken Martins kärlek till naturen som får Nässlorna blomma att skimra, och det är delvis sant.  Men än mer skimrar boken av författarens tillgivenhet för detta urbota skogsrike, som genomlyser berättelsen, dess landskap och gestalter. Det är hans andedräkt – avkroksvärlden som han knappt tio år senare vill gå i krig för, mot modernitetens nivellering.”

   Göran Malmqvists bok "Strövtåg från svunna världar" är delvis självbiografisk och innehåller hans egna hågkomster från den sydvästkinesiska provinsen Sichuan före, under och efter den kommunistiska nyordningen. Göran Malmqvist har i boken ett mycket belärande kapitel om översättandets konst, som han under ett halvsekel har ägnat sig åt. Boken ger minnen från svunnen tid i Kinas rike och den hjälper oss bättre förstå Maiping Chens "rotjord och ursprungsbotten" där. Detta är värdefullt att ha i tankarna när nu lille Martin från Nite, med Nässlorna blomma, vandrar in i Kinas stora rike.

Rune Liljenrud