Harry Martinsons GYRO - 25 år sedan utgivningen 1986

Gyro
Vinjettillustrationerna
är tecknade av Harry Martinson[!].
Jord-Eco förlag AB. Stockholm 1986. 149, (4) s.
Uppl:s storlek Okänd.
I bokhandeln möjligen i juli 1986.

Detta finns att läsa i Harry Martinsons Bibliografi 1 av Carl-Otto von Sydow. ”I bokhandeln möjligen i juli 1986”, skriver von Sydow. Uppenbarligen har hans efterforskningar om exakt utgivningsdatum inte lyckats, men årtalet är 1986, som står tryckt i Harry Martinsons "Gyro", där författaren finns på omslagsbild vid sjön Sillen. Utgivningsår är 1986, vilket betyder för 25 år sedan.

Vid styrelsemöte i samband med årshögtiden i Jämshög 2010 beslutades att ”Årsboken för 2011 skall utgöras av nytryck av Harry Martinsons essaysamling ”Gyro”. En eller kanske två personer skall kontaktas för efterord då essaysamlingen ”Gyro” nytrycks. Tord Halls företal i Gyro-utgåvan 1986 skall finnas med när nytryck görs.” Nyutgivningen har av olika skäl framflyttats och Harry Martinsons ”Gyro” beräknas nu kunna bli årsbok för 2012.

Inför utgivningen av ”Gyro” på Jord-Eco förlag AB, Stockholm 1986 sändes i Radio Blekinge ett program med dåvarande ordföranden i Harry Martinson-sällskapet, Ingegerd Bodner ”Harry Martinson, naturfilosofen ~ Om Harry Martinsons Gyro”. I programmet medverkade också Harry Martinsons hustru Ingrid och docenten i matematik vid Uppsala universitet Tord Hall.

Harry Martinson "Gyro" innehåller ett antal naturvetenskapliga uppsatser från 1940-talet, som trycktes hos Bonniers i ett första korrektur, stämplat 17 januari 1947, men som sedan inte gavs ut förrän i juli 1986 och då på Jord-Eco förlag AB, ett förlag som ägdes av Jordens Vänner och därmed stod miljörörelsen nära.

Harry Martinson menar att gyrokompassen är en av de mest geniala uppfinningar som någonsin har gjorts. I full storm när båten kränger, förhåller sig gyrokompassen lugn, ligger sueränt horisontalt och precis där den ska i meridianen. Utifrån sin gyropasserfarenhet på de stora världshaven söker Harry Martinson beskriva, att vår värld är och skulle kunna bli den fullkomligaste och skönaste av världar på grund utav en massa gyrala anordningar.

Detta att liv blir liv och inte bara död materia, det beror på livets gyro, som förvandlar död kvantitet och stel massa till kvalité och till det ofattbara som vi kallar dynamiskt, funktionellt pulserande liv. Harry Martinson arbetade mycket med att matematiskt, naturvetenskapligt, biologiskt, filosofiskt, moraliskt, estetiskt och poetiskt försöka klargöra sina djupa insikter i det svårförklarliga begreppet gyro ~ Och Ingegerd Bodner hjälper gott till!

Allt i tillvaron är gyralt anordnat, hela Harry Martinsons naturfilosofi och all hans diktning från början till slutet, inte minst diktsamlingarna Cikada, Aniara och Dikter om ljus och mörker bär vittne om detta. Alla underbara anordningar finns, om vi bara låter dem vara för att sedan plocka fram dem. All skapelse är ett val.


Liljekonvaljen väljer att bli liljekonvalj just på platsen där hon växer, genom de strålningsvågor som hon väljer och det vatten som hon väljer. När liljekonvaljen står färdig så har den krönt växtmarkens till liljekonvalj utvalda materia, med solstrålningens krona. Detta är det val liljekonvaljen gör som individ.

När man vill lära sig cykla så faller man i början omkull, men så småningom har man genom vilja uppnått färdigheten att hålla balansen och cykla. Genom en gyral anordning nås färdighetens frihet.

Sömnen om natten är också en gyral anordning. Just när man vill in i sömnen så har världen inget mer att ge. Den gyralitet man vill in i är det sovandes gyralitet. Vi borde inte tvinga fram någonting. Allting i universum strävar till att bli gyralt. Alla underbara gyrala anordningar finns om vi bara låter dem vara.

Solen har den gyrala anordningen, att den håller sig på tillräckligt avstånd från oss för att inte bränna sönder oss.

Atomernas energi ligger väl inkapslad i sig själv och är gyralt anordnad för att inte släppas lös och förstöra oss. Nu har vi tvingat oss in i atomen och släppt den fruktansvärda kraften lös. Det skulle vi inte ha gjort, menar Harry Martinson. I ett slag har vår tillvaro därigenom blivit hotfull. Långt före Hiroshimabomben förstod Harry Martinson hur farlig atomkraften var. Han oroade sig mycket för barnen. Med sin fantasi såg han vad som skulle kunna hända med jorden och med oss alla.

Familjen Martinson bodde vid sjön Sillen i Sörmland och där kunde den begynnande miljöförstöringen märkas, vilket plågade Harry Martinson oerhört, mindes hustrun Ingrid. Han övervägde att starta någon miljövårdsrörelse "Vit näckros", för att rädda sjöar. I fruktansvärda drömmar upplevde Harry hur underbar skog plötsligt började gråta, alla löv, allt gräs och alla växter grät.

Det finns också en andlig gyralitet, som inte blivit nog beaktad. Frågor om orsak och verkan ses på alltför ytligt plan, menar Harry Martinson och frågar sig om den mänskliga hjärnan verkligen skulle vara sämre utrustad än en gyrokompass. Om den mekaniska anordningen klarar att hålla sig på jämn köl trots alla störningar, skulle då inte människan också kunna göra det? Hela stimuliläran inom psykologin är en fråga om ansatser, inte om genomförande, menar Harry Martinson. Beethoven klarade att föra sin skuta framåt på tonernas gyrala vågor, våg efter våg, ända till slutet.

Docenten i matematik vid Uppsala universitet Tord Hall, som skrivit företalet till "Gyro" nämner en Aniara-dedikation, som Harry Martinson skrivit till honom: "Till Tord, medresenär och medlevare i Aniara, från Mimarobens skugga på jorden". Detta betyder att Harry Martinson uppfattar Mimaroben som den allvarlige konstnären, som har egenskapen att kommunicera med hela världsalltet, menar Tord Hall och Ingegerd Bodner.

Miman i Aniara är ingen dator. Det var Harry Martinson mån om att framhålla, minns Tord Hall. Miman kan ses som en världssjäl, genom vilken skalden kommunicerar. Harry Martinson hade som ett tema "Nöj er inte bara med den fysikaliska världen. Vetenskapen är bara en del av varat. Varat rymmer vetenskapen, men vetenskapen rymmer inte varat".

Tord Halls uppmaning till Harry Martinson var att han skulle förvandla de naturfilosofiska tankarna till poesi, vilket han också gjorde på ett utomordentligt sätt, bl a i Dikter om ljus och mörker, menar Tord Hall. Han anser att "Gyro" är en optimistisk uppsatssamling. Harry förlorade aldrig sin optimism. Den fick sina törnar, men grundtanken optimism och framför allt hans humanism, den bevarade han så länge han levde även om han ibland kunde vara bitter, framhåller Tord Hall.

Det var till Tord Hall som Harry Martinson gav förtroendet att efter Harrys död ta hand om de naturvetenskapliga skrifterna, till vilka "Gyro" i någon mån hör. Tord Hall beundrar mångsidigheten i Gyro. Harry Martinson kunde skriva om de mest skilda ämnen på ett lysande sätt. Tord Hall säger att han inte begriper varför "Gyro" inte gavs ut 1947.


Ingegerd Bodner finner vid sitt studium av "Gyro", att det ljusaste och vackraste kapitlet där heter Den godartade möjligheten, som handlar om den kinesiska taoismen, som hade sin höjdpunkt i Kina åren 600-900 e.Kr. Människans kultur har aldrig någonsin, någonstans stått högre än då under den s.k. Tangperioden, menar Harry Martinson. I tillvarons innersta finns en möjlighet, som är alltigenom god. Sedan kommer det an på människan att göra verklighet av den. Tao betyder Vägen. Människans möjliga, goda väg är ett andligt gyro. Så här slutar Harry Martinson kapitlet om Den godartade möjligheten:

"Så är det verkligen och slutligen trångt i Chung-kuo, och vetenskapen om sjukdomen har följt på sjukdomen, och vetenskapen om förvirringen har nödvändiggjorts av förvirringens ökning.
Och du frågar: när skall det bli andra tider i Chung-kuo? Jag svarar: när mänskorna slutat med den ångestsprattliga leken att ständigt nödvändiggöra flera nödvändigheter.
Så snårigt har det blivit att jag inte kan tala enkelt därom som förr. Farväl konstnär. Jag önskar dig lycka på din väg till bergen."

"Gyro" är inte lätt, men tro inte att du som lekman ingenting begriper, menar Harry Martinson.

"Även lekmän älskar livet, och det är ont om jordklot".

I ett universum med gyrala anordningar
ligger det ett väljande och en möjlighet till val
i själva anordningen.
Och liksom det finns mekaniska gyron
och biologiska gyron,
så finns det
andliga gyron av kulturell, social och
konstnärlig art.

Harry Martinson: Gyro
(Vid kapitlet Färdighetens frihet)

~ ~ ~

Denna blogg om Harry Martinsons "Gyro" vill vara en hyllning till Ingegerd Bodner Granbergs minne. Hon hade ett mycket stort litterärt kunnande. Hon kände Harry Martinsons författarskap liksom "från insidan" och med inlevelse och god pedagogik delade hon med sig av såväl de fria utsikterna som de trånga passen i Harry Martinsons diktning.

REQUIESCAT IN PACE!



Ek ~ Quercus robur



~ ~ ~


Tidigare bloggar om Harry Martinsons "Gyro"

”DEN GODARTADE MÖJLIGHETEN ~ Quo vadis humanitas?” har här på Harry Martinson-sällskapets hemsida en blogg, publicerad den 14:e juli 2010.

Den 24:e mars 2007 finns en blogg om Harry Martinsons GYRO - ”Det är ont om jordklot”. Den skrevs 60 år efter Bonniers tryckning år 1947 av ett första korrektur av "Gyro", men den blev då ingen bok. Först år 1986, för 25 år sedan, trycktes "Gyro" och nu avser alltså Harry Martinson-sällskapet att göra nytryck av den, för att låta "Gyro" utgöra årsbok för Sällskapets medlemmar.

Rune Liljenrud

Förnöjsamhet

Vi låg i gräset
och våra ögon insög åt anden
allt det sammansatta som är liv
och Gud
---
Så blev vår förundran
tillbedjan
Och vi sänkte våra pannor såsom
genom djupt vatten inför
livets heliga välde

Harry Martinson: Ur Minnenas tåg, Nomad (1943)


"Det finns så många enkla, oväntade händelser i vardagen som kan fylla oss med lycka och välbefinnande. Hur lär vi oss fånga dem - och njuta mera av nuet?

Stefan Edman och Tore Hagman tar oss med på upptäcktsfärd till ett liv i förnöjsamhet".

Texten är hämtad från omslaget till boken Förnöjsamhet ISBN 978-91-7387-071-9
(Libris förlag, 2010)

Detta är en bok som alla borde få läsa nu när Harry Martinsons årstid, sommaren är som bäst. Kapitelrubrikerna och bilderna hjälper oss att
bara vara:

"En får vara nöjd med det som är"

Pryl-press? Status-press?

Droppar av tacksamhet

Girigheten - hur botas den?

Kohagen gör mig glad

Varsam livsstil

Musikens läkande kraft

Att bara vara


Harry Martinsons diktrader ur Minnenas tåg är det sista som står att läsa i boken Förnöjsamhet. Ordens mening och bildernas tilltal dröjer kvar när bokens pärmar sluts.


Stefan Edman, biolog och författare tillhör Harry Martinson-sällskapets styrelse. När Sällskapet denna höst på nytt ger ut Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) så kommer däri att finnas ett efterord av Stefan Edman. Avsikten är att Tuvor skall vara klar till Bokmässan i Göteborg 23-25 september 2011. Söndag 25 sep kl. 10:30 kommer att ges ett seminarium om nyutgivningen av Harry Martinsons Tuvor.

I Bokmässans annonseering om seminariet står följande:

"Snigeln i katrinplommonsrock, koltrastens tal om vapenstillestånd, granarnas nattvard med månen som oblat. Ingen kunde som Harry Martinson finna ord för både det sköna och det bisarra i naturen. Stefan Edman, författare, i samtal med Johnny Karlsson, bokhandlare."



Att minnas ännu medan tiden svinner
som små streck
alla ögonblicken tätt intill
nuens närhållsliv.
Solstrålens morgonsting i tuvan,
harkrankens spinkelbensafton.

Harry Martinson:
Att minnas ännu medan tiden svinner
Tuvor (1973)


Rune Liljenrud

Spektrum lyfte fram Harry Martinson

Spektrum grundades i Stockholm år 1931 och var en avantgardistiskt inriktad gruppering, som bl a Harry Martinson tillhörde. Karin Boye skrev flera viktiga essäer i Spektrum och Gunnar Ekelöf debuterade där som poet.

Utifrån nytt källmaterial berättar nu för första gången Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, hela historien om SPEKTRUMGRUPPEN, i sin nyligen utgivna bok SPEKTRUM - DEN SVENSKA DRÖMMEN.
Boken har ISBN: 978-91-46-22062-6.

Bokens omfång är på hela 480 sidor och har cirka 130 illustrationer. Detta är verkligen en mycket viktig bok för läsare av Harry Martinson och andra författare såsom Karin Boye, Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf, T.S. Eliot och Ebbe Linde m fl.

Spektrum svarade också för bokutgivning, bl a Falskmyntarna av André Gide, sent på jorden av Gunnar Ekelöf samt flera av Agnes von Krusenstjernas verk.


Spektrum publicerade ett par notböcker, bl a Ny musik till ny dikt, där tonsättaren Gunnar Turesson tonsatt fyra dikter av Harry Martinson, "Tistel och blomma", "Månen och negern", "Chantee" och "Dikt".

I samma notbok Ny musik till ny dikt, fanns också tonsättningar av Nils Ferlins dikter "Kan du höra honom komma", "John Boy", "Krist sörjer" och "Löpsedel" samt Ivar Lo-Johanssons "På Månas stigar" och "Det fanns så kalla källor".



"Detta häfte har ägnats åt Harry Martinson, som en av de allvarligaste och djupaste bland de yngre diktarna".

Temanumret om Harry Martinson finns i två versioner, en med och en utan reklam. Det faksimiltryck i 1000 exemplar, som Harry Martinson-sällskapets medlemmar fick hösten 1985, har med reklam.

Johan Svedjedal skriver att Spektrum lyfte fram Harry Martinson genom att publicera honom i flera nummer - utöver temanumret (bild ovan) 1932:6 - även i andra och femte numret 1932. I Spektrum 1932:2 medverkade Harry Martinson med "Tre dikter" (Museet, Barnet, I dag) och i Spektrum 1932:5 med "Vid gamla skolböcker" (De blå pärmarnas stapel låg rättad och gömde sina bockar).

Temanumret om Harry Martinson blev en succé hos kritikerna. Till och med Sven Stolpe skrev vänligt. Han kallade numret en "förträfflig idé" och utnämnde det till "otvivelaktigt en av höstens allra märkligaste litterära nyheter", skriver Johan Svedjedal, och han fortsätter: Redaktionen för Spektrum hade beslutat att nettoinkomsterna från lösnummerförsäljningen av temanumret skulle gå till Harry Martinson, vars ekonomi var dålig. Men summan blev inte större än 160 kr...

En blomsterhälsning med varmt tack till
professorn i litteraturvetenskap Johan Svedjedal
för hans givande forskarmöda med boken
SPEKTRUM - DEN SVENSKA DRÖMMEN



Rune Liljenrud

"Det är ur sådant det brukar växa fram något som gör världen rikare."

Ivar Lo-Johansson ger i Tidskriften Spektrum, 1932 ett klarsynt snabbporträtt av Harry Martinson till en teckning föreställande honom, som Aminodow Riwkin, Josef Riwkins storebror, utfört.


Ivar Lo-Johansson har mycket tidigt insett att han i Harry Martinson "mött en ny svensk poet med sällsynta utvecklingsmöjligheter. [...] Han har redan på sitt vis hunnit föra den intensiva livserfarenhetens och minnets poesi till fulländning."

Ivar Lo-Johansson formulerar sig redan år 1932 på ett sätt, som för tankarna till motiveringen för Nobelpriset i litteratur 42 år senare, "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

Ivar Lo-Johansson skriver år 1932 i Spektrum om Harry Martinson "att han i nya symboler och på ett ytterst fängslande sätt företagit den gamla resan från vattendroppen till kosmos."

Ivar Lo-Johansson slutar sitt snabbporträtt av Harry Martinson i Spektrum, 1932 på detta klarsynt framåtblickande sätt: "Han tillhör det slaget författare som är nyskapande. Han har sådant som för en del i förstone ter sig som brister. Pass opp där! Det är ur sådant det brukar växa fram något som gör världen rikare."



Meconopsis betonicifolia ~ Blå bergvallmo


Bästa sommarhälsningar

Rune Liljenrud

"Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik." Harry Martinson

Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit sina gröna uddar i
den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.

I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis.

Jag har sett en fiskmås komma in från havet
och sätta sig på räfsans sits.
Och med denna bild har jag drömt
det slumpvisa skeendets tavla.


Harry Martinson: Nära havet ~ Ur Nomad, 1931

"och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis"

När man vandrar i markerna möts man ibland av föråldrade lantbruksredskap, som lämnats åt sitt öde. Men som något hoppfullt för framtiden har Harry Martinson placerat en blomma vid hästräfsans grepar.

Blomman är i jämförelse med de stora hjulen och greparna oansenlig, men en claspis lever helt nära, där maskinen håller på att rosta sönder. Vad är en claspis? Säkert har Harry Martinson menat något viktigt med att betona just claspis.


Svaret om claspis kommer från Harry Martinson själv i Tidskriften Spektrum, 1932, där Artur Lundkvist har ett samtal med Harry Martinson, som säger:

"Man kan se symboler i maskiner. Likaså kan man se symboler i blommor. För människan och isynnerhet för poeten är det inte mer än ett steg mellan maskinen och blomman. Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik.

Den blomma som jag älskar mest, säger Martinson, heter "Cardamine pratensis". Det är en liten vit nordisk blomma, som för mig ger bilden av allt vekt och rent i världen. Den har det äkta jungfruligas vita, vackra hudfärg, den är vädjande och skygg som det innersta i vårt önskeliv.

Det var för övrigt den blomman som jag på grund av ett misstag kallade "claspis" i en av dikterna i "Nomad".


Cardamine pratensis ~ Ängsbräsma


Glad Midsommar!

Rune Liljenrud

Jubeldoktor Camilla Odhnoff

Bilden ovan av Jubeldoktor Camilla Odhnoff är från Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj 2011, där hon med sedvanling ackuratess ledde årsmötets förhandlingar. Camilla Odhnoff, som nu är Sällskapets hedersmedlem, var med och startade Harry Martinson-sällskapet år 1984 och vid 25-års jubiléet i Klockrike år 2009 gav hon en bakgrund:

"Många problem fanns då för Blekinge län, där hon åren 1974-1992 verkade som Sveriges första kvinnliga landshövding. Bildandet av ett litterärt sällskap då, visar på den vikt som kulturen har att ge kraft och levnadsmod samt den stora tilltro till Harry Martinsons diktning, som då fanns och ännu lever stark, när Sällskapet med ett 1000-tal intresserade medlemmar i år 25-årsjubilerar och firar detta med flera innehållsrika programinslag. Utdelandet i Klockrike av det nyinrättade Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne till poeten Li Li är en stor glädje."

Lagerkransen vid doktorspromotion mottog Camilla Odhnoff för 50 år sedan och har därefter hunnit med en lång karriär. Först inom det akademiska, bl a som docent i växtfysiologi, sedan inom politiken. Camilla Odhnoff var 1967–1974 konsultativt statsråd under Tage Erlander. Senare blev hon Sveriges första kvinnliga landshövding, i Blekinge.

Den 27 maj i år, alltså helt kort efter medverkan i Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola, promoverades Camilla Odhnoff i Lund till Jubeldoktor (doctor jubilaris) ~ en titel som genom en särskild promotion tilldelas den som 50 år tidigare promoverats till doktor vid ett universitet. Vid promotionsmiddagen förde Camilla Odhnoff Jubeldoktorernas talan:

Jubeldoktorerna har ordet
Promotionsmiddagen 110527

Magnifice Rektor, i Dina spår grönskar Blekinge,

Preses, Allan, tack för gemensam kamp i Tage Erlanders regering,

Ärade Promotor, till jubeldoktor har jag kommit, till jubelidiot är det fortfarande en bit kvar (tror jag).

Tack för Dina vänliga ord till oss jubilarer! Våra små krumsprång på den akademiska banan i kombination med seg uthållighet och skickligt plåstrande av vårt bräckliga fodral, som vi sjunger i Gaudeamus, har efter 50 år fört oss till dagens position. Av några som inte känner oss särskilt väl kallas vi vördnadsvärda. Det tackar vi för, samtidigt som vi frågar oss om det är vi som menas.

Att allt var bättre förr vet många. Jag skall nöja mig med att konstatera att det var annorlunda. Vi som började våra universitetsstudier strax efter krigsslutet hade i allmänhet med oss en rejäl dos tysk kultur. Tyska som första främmande språk hade de flesta haft på 30-talet, och vi mötte en självklar tyskorientering i läroböcker och auktoriteter när vi kom till Lund. Kruxet var att dessa fantastiska gamla läroböcker, som Strasburgers Lehrbuch der Botanik, inte fanns att köpa. Förlagen var sönderbombade, boklådorna likaså, och även om produktionen så småningom kom igång, så fick man stå på kölista hos Lindstedts för en Strasburger, tryckt på uselt papper, men med så många regler, undantag och finstilta exempel att det för oss gav intrycket av sann lärdom.

Så småningom kompletterades läroboksfloran med danska böcker, och när man väl listat ut vad brint och ilt betydde, blev innehållet mer begripligt. På köpet vande man sig vid danskan, och vi hade ett livligt utbyte med Landbohöjskolen och Köpenhamns Universitet, åkte över på varandras seminarier och opponerade på varandras avhandlingar. Båtresan över gav tillfälle till ett par stärkande smörrebröd med lämplig dryck och danskarna var då som nu mästare på wienerbröd.

Först senare slog den engelska lärobokslitteraturen igenom. Vi som var vana vid tyskan med alla verb prydligt uppradade i slutet på meningen, hjälpverben sist, stördes av att behöva leta subjekt och predikat huller om buller i ordmassorna. Var det verkligen vetenskap att vimsa omkring i texten på det här viset? Så småningom lärde vi oss att även engelskan har sina system, ibland mer svårgenomträngliga än andras. Vi började läsa Science och Scientific American, rekvirerade Crick-Watsons DNA modell som Science hade som urklippsark och vi trädde upp aminosyrorna på en ståltråd och kände att vi närmade oss livets kärna.

Hela sanningen var kanske inte den Kurze Einführung in acht Bänder som någon påstod sig ha hittat i gammal kurslitteratur.

Nåväl vi läste och begrundade, diskuterade och tänkte djupa tankar precis som ni, men vi hade inga datorer, fick skriva, klippa och klistra ihop, renskriva, klippa och tillfoga ännu fler odödliga tankar. Så småningom blev det en avhandling. Hade du otur fick något av barnen kikhosta och höll både sig och dig vakna om nätterna och + och – hamnade lite fel i avhandlingen, men klar blev den för 50 år sedan. Sen var det bara att ta itu med livet.

Hade jag då ingen annan glädje av alla åren på Botan?

Två pärlor skall jag dela med mig.

Vi var gröna 2-betygskursare som laborerade växtfysiologi. Experimentet gick inte som det borde, om vi förstått läroboken rätt, men dagen började bli sen och vi började fundera över hur vi skulle kunna ”hjälpa” resultaten så att nån av de mera välvilliga amanuenserna kunde acceptera dem. Min labbkamrat skulle hem till Blekinge och sparka boll i nån gärsgårdsserie och jag hade något lika viktigt att göra. Då kommer någon, o fasa, det är professorn själv, varken känd för välvilja eller humor. Vi stammar något förvirrat ”det blev fel”. Professorn sa strängt: ”Naturen gör aldrig fel, nu ska vi ta reda på varför resultatet blev som det blev.”

En sån underbar, befriande tanke, naturen gör aldrig fel. Om vi bara kan reda ut vad det är som påverkar processen, så kan vi förstå sambandet. Denna insikt fick mig att fastna i vetenskapen åtskilliga år framöver och bidrog till att jag står här i dag.

Den andra pärlan hämtar jag från en tysk växtfysiolog, Liebig, som i mitten på 1800-talet gjorde grundläggande studier av växters mineralnäringsbehov. Han kom fram till att det var det ämne som fanns i relativt minimum som begränsade tillväxten, alltså det ämne som det var brist på i förhållande till behovet.

Liebig har jag haft anledning att begrunda, inte minst när jag arbetat med små barn i förskola och lite större barn i ungdomsvårdsskolor, båda inom mina ansvarsområden när jag så småningom hamnade i regeringen. Välfärdssamhället hade ju sett till att de allra, allra flesta hade mat och husrum, skor och kläder, men varför begränsas då utvecklingen för några? Vad är det som fattas?

Ett svar fick jag av en lärare i en obsklass dit stökiga, hopplösa ungar förvisades. Han var ingen leg. Pedagog utan en erfaren idrottsledare som tacklade sina problemkillar på ett lysande sätt. Hans metod: Kom på vad de är bra på, utveckla det och använd som hävstång för det som de inte är så bra på.

Varje unge förtjänar att känna att den är bra på något, en enkel tumregel som blir svårare att följa när det snart bara är matematik och språk som betyder något. Att hela människan är värd att utveckla är det snart bara förskolan som tror på. Sång, musik, gymnastik, idrott, slöjd, bild, hushållskunskap stryps. Att vara bra där ger ingen stjärna. I skolan har allt färre en chans att bli bra på något. Skolans snäva inriktning gör att många ställs utanför. Skolan fostrar till utanförskap.

Till slut. För 50 år sedan stod vi med diplom och sigill, ring och lagerkrans som bevis på att vi var någonting, att vi kunde något. Under de gångna åren har allt kommit att ifrågasättas och vi har märkt att vi måste var dag upp till bevis. Dessutom har vi med tiden glömt det mesta, men har i bästa fall barnasinnet och nyfikenheten kvar och kan glädjas och förundras över världen omkring oss och inom oss.

Vi har fått både rustning och känselspröt. Med universitets valspråk: För Svärdet och Boken gick vi ut i världen. Att det skulle bli mer strid än frid anade vi inte. Men för bådadera beredd, ad utrumque paratus. För det tackar vi Alma Mater.

Camilla Odhnoff 110527


Av Jubeldoktor Camilla Odhnoff har jag fått del av hennes frejdade tal vid Jubeldoktorernas högtid. Läsaren förstår vilken utordentlig tillgång vi i Harry Martinson-sällskapet har i Camilla Odhnoff!


MAGNAS GRATIAS AGO

Rune Liljenrud

Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsvik ~ I diktares spår

TRASTEN OCH TRANAN Konstnär Lenny Clarhäll
Invigt år 1998 ~ ~ ~ Brunnsvik 90 år och LO 100 år


FREDAGSKVÄLLENS PROGRAM 6 MAJ

Harry Martinsons födelsedag (1904-1978)

Nobelpris i litteratur 1974 "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos"

Nobelprisdiplomets konstnär är Gunnar Brusewitz


Harriet Martinson inleder med en dikt av sin far


BESÖK PÅ OBSERVATORIUM

Vi såg en nebulosa i en tub.
En gyllne dimflock tyckte vi oss se.
I större tuber kunde den sig te
som tusen solars ofattbara rum.

Vår tankes svindel föreställde sig
att den sig lyfte, högt från jordens krig,
från tid och rum – vår tids naivitet –
till andra dimensioners majestät.

Där härskar ingen lag av livets sort.
Där härska lagarna för världars värld.
Där bölja solarna till mognad bort
Och klinga in i alla solars härd.

En rikedom av solar finnes där.
Var sol pulserar där med alltets lag
I större solars oerhörda sken.
Och allt är klarhet där och dagars dag.

Ur PASSAD



Björn Jadling presenterar i ord och ton Dan Andersson, som han också är släkt med

TILL MIN SYSTER

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

Dan Andersson Ur Svarta ballader
Tonsatt av författaren själv



Åke Åkesson har skrivit boken "Hjärtat och facklan" om författaren Ragnar Jändel. På grund av förhinder för Åke Åkesson att medverka så gör Johnny Karlsson en presentation och Åke Widfeldt läser ur Åke Åkessons manuskript om Ragnar Jändel.


Till Ragnar Jändel

I stycken slog du din franciskusbild
inför en menighet som föga anade,
hur fängslad längtan brände mörk och vild
bakom den blick som stilla spanade.
Och tunga nätter nederst ner mot gruset
en smärta tvang dig, vilken ingen vet.
Men efteråt en Alchemilla bräddad
med dagg du lyfte bävande mot ljuset.
Jordig var handen men du själv var räddad
från hjärtefrost och risig bitterhet.

Du sökte stigar bortom tryggt och känt.
Du skönjde stjärnorna och källorna i kvällen.
Men dina egna viloställen
hette endast Uppbrott och Advent.
Ljust måste den sig lära att förakta
människors domar över vilsna öden,
som fått en själens lägereld att vakta
långt ut vid nattens obekanta flöden.
Vid andens eld som lyser livet samman
till mänsklighet, där var ditt hem.
Mull är din hand, ditt bröst - men icke flamman
som brann hos dem!

OLLE SVENSSON: Till en död kamrat
(Till Ragnar Jändel)
Ur diktsamlingen Att vandra mot morgon



Ulf Redmo presenterar författaren Nils Parling, vars hustru Ingegärd Bergdahl-Parling och dotter Angelica Parling-Lindström lyssnar uppskattande.

Ändlösa rymder sig välva
omkring världar vi spanat ut.
Anade kretsar vill gäcka
våra frågor om Kosmos slut.
Sökande andar förmår ej,
hur långt teleskopen må nå,
utröna den gåtans lösning
varhän alltings gränser kan gå.

[....]

Vem kan säga vad sker om ej välvillig makt
griper in och till bättring allt rör,
vräker brandvådlig last överbord och i frid
på den räddande kursen oss för,
att vårt skepp må förunnas att framdeles lugnt
plöja sfärernas vidsträckta hav,
att vi ej må förlisa och hamna som vrak
i en v å l d e t s S a r g a s s o g r a v ...

Nils Parling: Ur Seglats genom sfärer


LÖRDAGENS PROGRAM 7 MAJ


Brunnsviks folkhögskolas rektor Per-Ola Jansson hälsar välkommen och presenterar till bilder Sveriges äldsta rörelsefolkhögskola och tillika arbetarrörelsens första



Björn Hedén presenterar i ord och ton diktaren Olle Svensson

BÖN OM FÖRNYELSE

Det är med orden
undret först begynner.
Det är med orden
först det måste ske -
hos dem som vårens
första vind skall brusa
och det förfrusna
sig till räddning ge.
Först måste dag och sky
helt plötsligt blåna
vid fjärran horisont
i slitna ord
innan den onda
vintern i vårt hjärta
kan töa bort
så det blir naken jord.

O giv mig rymd i orden
som jag stammar -
o giv dem vingar
så att livet får
sin verklighet tillbaka
i mitt hjärta
och vintern äntligt
böjer av mot vår.

Olle Svensson Ur Skallgångshöst
~
CD: Björn Hedén sjunger OLLE SVENSSON



Ingemar Lönnbom direktsänder årshögtiden via internet och han kan "läsa av" hur intresset är för att på detta sätt följa programmen. Ordföranden Åke Widfeldt gör sig beredd att öppna Harry Martinson-sällskapets årsmöte 2011


Med sedvanling ackuratess leder Camilla Odhnoff årsmötets förhandlingar


Johnny Karlsson, som med stor omsorg sköter Harry Martinson-sällskapets ekonomi, får tillsammans med styrelsen ansvarsfrihet för Harry Martinson-sällskapets 26:e verksamhetsår 2010. Johnny Karlsson får också ändrad titel, ”räntmästare”. Denna ärevördiga titel skall i fortsättningen brukas om Sällskapets kassaförvaltare


Ordförande Åke Widfeldt meddelar att Harry Martinson-sällskapets styrelse har beslutat att utse Kristin Olsoni och Martin Kurtén samt Göran Bäckstrand till nya hedersmedlemmar. Kristin Olsoni och Martin Kurtén är ej närvarande i årshögtiden medan närvarande Göran Bäckstrand apostroferas.

Årsmötets ordförande Camilla Odhnoff, Sällskapets hedersmedlem, konstaterar, att det är en imponerande samling av personer, som i styrelse och kommittéer samarbetar väl inom Harry Martinson-sällskapet. Det är liv och lust i Sällskapet. För några år sedan hade Svenska Handelskammaren ett möte i New York och hade där som devis ”Det är ont om jordklot”. Våra främsta företrädare inom näringslivet hade alltså kapat åt sig Harry Martinsons ord ur GYRO. Han tänkte nog inte på, när han själv i början av 1920-talet var i New York och stod i soppköerna utanför Frälsningsarmén, att hans ord skulle göras till näringslivets flaggskepp. Men ord som har växtkraft lever och frodas och de fortsätter att leva. Vi får alla försöka ge näring åt detta, att ”ge doft i blomma”, avslutar årsmötets ordförande Camilla Odhnoff och tackar alla som hjälper till med att driva Harry Martinsonsandan vidare


KLOCKRIKESTIPENDIET 2011


Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne för år 2011 tilldelas Carina Karlsson - Åländsk poet och författare - ”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet."

6 maj

Det är sedan dagen
har lutat sina verktyg
mot det raka berget
Träden stiger
ur skuggorna, går
ända fram till skogens kant
och stannar just här
Kvällen
vecklar ut sina gråa kronblad
och blommar i nattens första dröm

Carina Karlsson Ur Åren ligger i drivor


Klockrikestipendiets vice juryordförande Disa Lundgren presenterar Klockrikestipendiaten 2011 Carina Karlsson, som tyvärr inte kan närvara i årshögtiden på Brunnsvik. Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem på Åland Göte Sundberg kommer att vid en ceremoni på Åland den 20 maj överlämna Klockrikestipendiet 2011 till Carina Karlsson.



Skådespelaren och regissören Leif Olsson hade nyligen träffat Carina Karlsson när han var i Mariehamn med uppläsningar av Tomas Tranströmer. De hade då talats vid om Harry Martinson och om Tomas Tranströmer. Carina Karlsson sände därefter till Leif Olsson en nyskriven dikt, i Harry Martinsons anda och i Tomas Tranströmers anda. Leif Olsson läser den och ytterligare en dikt av Klockrikestipendiaten:


Maritim svit (1)

Jag fick ett brev
från en sjöman
i en engelsk hamn
Han skrev om
horisontellt regn
och en svår resa
över Biscaya
Efter en lång törn
skulle han hem
men landet är stumt här,
varje steg på fast mark
är ett yxhugg genom kroppen
Innan hemlängtan
som han hade seglat ifrån i Gdansk
hann ifatt honom
mönstrade han på igen

Carina Karlsson


Maritim svit (4)

I kväll såg jag
den isabellfärgade islandshingsten
skritta iväg inåt skogen
på jakt efter en bortglömd gud
där byns dofter och ljud
tonat undan
Du lossade papper
i en hamn i Indonesien,
vid en kaj som plötsligt dök upp ur djungeln
och försvann i djungeln igen
Inte alls som i Rio de Janeiro
där ni låg på redden
och såg det strålande ljuset
från staden och kristusstatyn
spela över vattnet
som ett uppochnervänt fyrverkeri

Carina Karlsson


Carina Karlsson, Harry Martinson och Tomas Tranströmer är tre besläktade lyriska temperament, menar Leif Olsson.

Han läser några dikter av
80-årsjubilerande poeten
Tomas Tranströmer

Trädet och skyn


Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.

Tomas Tranströmer




”Quo Vadis” ~ Göran Greider och Johan Lundberg svarar för ett program, som knyter an till den litterära tidskriften ”Quo Vadis”, som 1948 startade i Göteborg och som enligt Alf Ahlberg ville levandegöra "ett rikt arv av livsvisdom" för att vara ett hjälpmedel i humanitetens kamp mot krig och förstörelse.

I det första numret av "Quo vadis" medverkar Harry Martinson med artikeln "Den godartade möjligheten", som handlar om taoismen.


Åke Widfeldt ledde den intensiva och av humor präglade diskussionen mellan Johan Lundberg och Göran Greider. Den gav vid handen, att de två delvis hade olika uppfattningar om Quo vadis humanitas? Mänsklighet vart leder din väg?

Göran Greiders avslutande, retoriska förslag om att alla gemensamt skulle sjunga ”We shall overcome” efterkoms icke, men det förstärkte den varmt uppskattande munterhet, som under hela diskussionen fanns hos auditoriet.









Åke Widfeldt avslutade med att citera det som Alf Ahlberg skriver i sin bok Tankelivets frigörelse:

”På dörren till varje lokal där en diskussion föres, borde det stå ett anslag av ungefär följande lydelse:

Tillträde förbjudet för

A. Rena pratmakare
B. Alla som icke vilja ha frågan utredd
C. Historieberättare
D. Fanatiker och dogmatiker
E. Alla som blir förolämpade när de hör en annan mening än sin egen
F. Ordryttare och sofister

ty alla dessa sex kategorier av folk fördärvar diskussionen med sin närvaro.”

Så skriver Alf Ahlberg, men samtalsledaren Åke Widfeldt konstaterade, att detta hade nu inte Göran Greider och Johan Lundberg gjort!



Kersti Berg presenterar Eva Norberg, poet, psalmdiktare och översättare

EKONOMI

På min undran
i morse
varför det ofta
just för mig
timligen
ter sig
så tämligen
knappt

svarade han mig

Det skulle
enligt detta svar
vara lättare för honom
att sörja för mig
med vad jag behöver
än för mig
att göra mig fri
från det
jag inte behöver

Eva Norberg Ur Biktbarn



Grangärdebygdens Kulturförening håller genom Vikasgården i Sunnansjö minnet levande av diktarna Eva Norberg och Olle Svensson. Här har Anneli Gullmar och Sylvia Samuelsson flyttat bokförsäljning från Vikasgården till Brunnsvik under årshögtiden. De samsas väl med Johnny Karlsson, som bjuder mycken litteratur med anknytning till de författare, som är aktuella under Harry Martinson-sällskapets årshögtid



Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, talar över ämnet "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning"

Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbälte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.

Harry Martinson Ur TUVOR



Själen i Norden

O dessa mörka skogar inom oss
där jättarna slumra.
Det som vi kallar själen
är bara en vandrande solfläck
under träden, en uthuggning
dit det snedställda ljuset når.

Werner Aspenström

Ur DIKTER UNDER TRÄDEN



Lördagskvällens högtidsmiddag serveras i Brunnsviks folkhögskolas förnämliga matsal. På bilden syns längst till vänster Harry Martinsons båda döttrar, Harriet och Eva Martinson, som är hedersgäster när Harry Martinson-sällskapet samlas. Mellan systrarna Martinson ser vi styrelseledamoten Lena Havland-Erlandson


Inge Mattson, som skrivit texter och musik till "Blekingevisor", bl a Harry Martinsons Längtan till Alltidhult, underhåller med sång. Han är Dan Andersson Sällskapets ordförande.

I önskedrömmen kan det stundom hända,
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag av hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.

I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bilda vårens väv.

För skygg att låta hela hjärtat tala
om det som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala,
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.

Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm.

Harry Martinson: Längtan till Alltidhult



Ann-Katrin Tideström, Luleå talar till våren:

"Från rimfrost till grönska. Från is till vatten. Från kyla till värme. Från mörker till ljus. Solvarv efter solvarv.

Ibland tänker jag att vi som bor i Norrbotten inte skulle behöva resa någonstans. Naturen gör den stora resan åt oss. Vi skulle egentligen bara kunna sitta på våra sparkar och titta på den fantastiska färden. Från ljus till mörker. Från mörker till ljus"

Ann-Katrin Tideström har med glädje noterat vad som sagts i dagens årsmöte, att Harry Martinson-sällskapets styrelse diskuterat möjligheten av att år 2013 förlägga Harry Martinson-sällskapets årshögtid till Boden och där samarbeta med Eyvind Johnson-sällskapet. Ann-Katrin Tideströms vårtal vid högtidsmiddagen ger skäl för att fortsätta med dessa tankar. Då har vi en given medplanerare i Ann-Katrin. Tack!


SÖNDAGENS UTFLYKT 8 MAJ

VIKASGÅRDEN


I Vikasgården, Sunnansjö vårdas minnet av diktarna Olle Svensson och hustrun Berna

Månadens dikt av Olle Svensson är "Med sand och smärgel"

Psalmförfattaren, poeten och översättaren Eva Norbergs minne hålls levande i Vikasgården. Evas son Erik Hagberg finns här vid sin mors akvarellporträtt, gjort av Kersti Berg, samt Dan Andersson-prisets diplom till Eva Norberg år 1999



SKATTLÖSBERG OCH LUOSSA


Björn Jadling, släkt med Dan Andersson, visar minnesstenen på skoltomten i Skattlösberg, där Dan Anderssons far var lärare och där Dan Andersson föddes



Bengt Bejmar är van att ta emot besökare i Författarmuséet i Jämshög, inrymt i en av Harry Martinsons skolor. Här visar han vägen till Luossa. Han bär Harry Martinson-sällskapets tröja med text hämtad ur GYRO "Det är ont om jordklot"


I Luossastugan, ett litet torp vid Skattlösberg, bodde Dan Andersson mellan åren 1912-1915



Gammelgården i Skattlösberg bjuder intressant miljö



Björn Jadling talar om kolvaktare och milor



Svart smyger natten kring stenströdda land -
somna ej, somna icke in!
Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand
och den brödlöses sorg skall bli din.



Skådespelaren och regissören Leif Olsson läser Dan Andersson under rundresan i Finnmarken. Inför besök vid diktargravar på Lyvikens kyrkogård läser han några dikter av Tomas Tranströmer, bl a denna:

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.


LYVIKENS KYRKOGÅRD


God natt - god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek där fanns, ej förgängelse vet -
god natt - god sömn åt er.

Dan Andersson
(Sång Björn Jadling)



Hunnen hit
ser vandrerskan sig om
Slätar håret grånat
ifrån pannan
löser sina lemmar
lämnar brådskan
i en hög vid vägen
fyller hjärtat
med en fågels sång

Det som varit
- det som verkligt varit -
är bevarat
Någonstans en dag hon vandrar
som på ängar
att återfinna
att glädjas

Eva Norberg



Utformningen av makarna Olle och Berna Svenssons gravvård med flera små polerade stenar på Lyvikskyrkogården, har inspirerats ur Olle Svenssons sista prosaverk, essay-boken Förlorad verklighet, där Olle skriver om en koja han byggde 1929:

”Jag lade ner mycken kärlek på att få det vackert både ute och inne och murade en öppen spis av blankpolerade mörka stenar, som jag bar upp från ån, som brusade fram inte långt från tunet. Stenar som hade rullat och polerats i forsen i tusentals år och som det var en välsignelse att smeka med händerna. Men de var tunga att bära upp för den branta åslänten. Men på den tiden var man inte van annat än det som var tungt att bära och brant att vandra i världen.”

GEMENSKAP

Det sitter ett nattfly och dör
på min mörknande fönsterpost.
Och vad jag än drömmer
önskar och gör
här innanför -
det sitter där grått
och brunt av rost
med trasiga vingar och dör.

Det är inte mer än några
fattiga tum ifrån
den hermetiskt slutna värld
där ett natfly sitter och dör
mellan stänglar och strån
till den hemliga värld härinne
där jag själv går ensam och väntar
på uppbrott och vinterfärd.
Några fattiga tum -
men längre ändå
än till bortesta stjärnan i Svanen
i rymdernas gränslösa rum.

Men det finns likaväl
en förbindelseled,
en hemlig gemenskap,
ett samlande spår
mellan människa, nattfly
och hasselmus -
att vi lever i samma ensamhet
och dör i samma ljus.

OLLE SVENSSON




Med oändlig tacksamhet
blickar jag tillbaka
på mitt liv
Med oändlig tacksamhet
för de strålar
av gudasänd glans
som oförskyllt fallit
på min väg

Alf Ahlberg



Karl-Erik Forsslund

Storgårdens skapare
Dalälvens skildrare
Hembygdens vårdare



DAN ANDERSSON MUSEUM


I Dan Andersson Museum, Ludvika finns en tavla, som R Hörk har målat av torpstugan Luossa



Konstverket "Kuckel och Taiko" i muséets trapphus påminner om finnmarkens folktro



Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol...



När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens...



Anteckningar av Dan Anderssons far, Adolf Andersson


TACK FÖRFATTARBYGD VID VÄSMAN


"Jag har velat komma till Brunnsvik i nästan 60 år, efter att ha läst om så mycket det betytt för så många unga, fattiga begåvningar - politiska och konstnärliga!"

Så skriver Disa Lundgren efter att ha vandrat tacksam ut från Brunnsvik för denna gång. Hon har bjudit Harry Martinson-sällskapets styrelse till Kristianstad för höstsammanträdet. Disa är där nyvald ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet. Kanske öppnar detta för nya möjligheter att vidare vandra i diktares spår efter Brunnsvik.


Karl-Erik Forsslunds "Storgården" ligger som ett smycke invid sjön Väsman. Det är mycket himmel över Brunnsvik och över bygden här.

Rune Liljenrud