SVETLANA ALEKSIJEVITJ: Bön för Tjernobyl

BÖN FÖR TJERNOBYL 

Svetlana Aleksijevitj, vitrysk journalist och författare, Nobelpristagare i litteratur år 2015 lyckas med att förena journalistiskt och skönlitterärt i sitt skrivande. En som också gjorde detta var Gustaf Hellström från Kristianstad (1882–1953), som lyckades förena sitt arbete som journalist för Dagens Nyheter under många år med betydande skönlitterärt författarskap. Det han skrev håller ännu.
(Blogg 20 april 2015)

Vid Gustaf Hellström-sällskapets höstmöte 18 oktober 2015 i Kristianstad kom föredragen Världsreportern från Kristianstad Gustaf Hellström - av ordföranden Disa Lundgren och styrelseledamöterna Lennart Leopold och Jane Mattisson Ekstam - att också beröra frågan om att författa journalistiskt och skönlitterärt. Vad är realitet, sanning och vad är dikt och fiktion?

Inte alla författare har lyckats med att rätt bruka skönlitterära texter som reportage. Den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad och hennes förlag hamnade i rättslig process angående sanningsfrågan om Bokhandlaren i Kabul.

De litterära reportagen reser frågor som kräver sin författare. Världsreportern Gustaf Hellström bestod väl detta och år 2015 har den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj belönats med Nobelpris i litteratur för detta. Under tre års tid reste hon runt och intervjuade människor som drabbats av Tjernobyl 1986 och därav har hon skapat sin mästerliga roman om kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Hennes skönlitterära språk förstärker upplevelsen av texternas innehåll.

ABF ARBETARNAS BILDNINGSFÖRBUND utger bokserien OmvärldsBildning och år 2001 utkom i denna serie Kvinnor i världen - kvinnor berättar om kvinnor, där Svetlana Aleksijevitj ingår med ett utdrag ur hennes bok Bön för Tjernobyl. (Ordfront 1998) Kapitlet har rubriken En ensam mänsklig stämma.

[...]

"Jag var så lycklig. Varför? Det har jag glömt ... Alltsammans har blivit kvar i ett annat liv ... Jag förstår inte ... Jag vet inte hur jag kunde börja leva igen. Jag ville leva. Idag skrattar jag och pratar. Jag sörjde så ... Jag var som förlamad. Jag fick behov av att prata med någon - men inte med någon människa ... Då gick jag in i en kyrka, där är det så stilla som det ibland är i bergstrakter. Stilla, stilla. Där kan man glömma sitt liv ... När jag vaknar på morgonen söker jag efter hans hand ... Var är den? Hans kudde, hans doft ... En okänd liten fågel tassar med sin lilla bjällra på fönsterbrädet och väcker mig, jag har aldrig hört det ljudet förut. Var finns han? Jag kan inte berätta allt, det går inte att tala om allt. Jag förstår inte hur jag överlevde ..."
[...]
Jag vill tala ut ... Jag kan inte, som andra, säga till mig själv att jag inte minns. Så där som en av mina väninnor säger till sig själv. Våra män dog samma år, de var samtidigt i Tjernobyl.
[...]
Var är pappa Misja? När kommer han? Vem mer frågar det? Han väntar på honom ...Vi kommer att vänta tillsammans ... Jag kommer att viska fram min Tjernobylbön ... och han kommer att se på världen medbarnaögon ..."

[...]

Klockrikestipendiet 2011

Harry Martinson-sällskapets mottagare av Klockrikestipendiet år 2011 Carina Karlsson, Åland skrev om  den allvarliga reaktorolyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina, som inträffade den 26 april 1986. Den våren belönades Carina Karlsson som 20-åring, av en enhällig jury i tidningen MåBra's skrivtävling för ungdomar, där det gällde att tänka sig 14 år framåt i tiden och skriva om en vårdag år 2000.

Carina Karlsson skriver I väntan på solen:

”Jag litade aldrig på vetenskapsmän som klöv atomer och förtroendeingivande svamlade om promillens olycksrisk, skyddsanordningar och oförstörbara förvaringsrum för det livsfarliga avfallet.

Vart tog solen vägen? Jag ska leva så länge att jag får se solen igen, så ska jag orka med detta.

Jag har alltid trott och litat på livets kraft, på naturens envisa försök att reparera och ställa till rätta det tanklösa människor förstört. Kan någonting bra och vackert gro också ur denna totala förödelse?

Jag minns min glädje över de maskrosor som tjurskalligt buffade upp sina blad och blommor genom asfalten. Räcker maskrosornas tjurskallighet till för att besegra också detta mörker?

Aldrig ska jag gnälla över vitrotens trilskhet mera. Lyckas jag bara hitta ett grönt strå ska jag vårda det så ömt som vore det det vackraste äppelträd. Jag måste glömma alla mina gamla värderingar. De duger inte längre.”

I inledningen av det vinnande bidraget om en framtida vårdag i skuggan av Tjernobylolyckan, frågar sig Carina Karlsson ”befinner jag mig i en mardröm?” och hon slutar med ”Så ska jag sätta mej ner och vänta på solen.” 

Harry Martinson

I detta påminner hon om Harry Martinsons inledningsdikt till Cikada, som enligt vad han låtit Werner Aspenström förstå, bygger på en Hans och Greta-dröm. Werner Aspenström skriver i Fragmentarium om ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, då Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

 ”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”  

Aldrig mer,

för alltid

Tjernobyl.

Rune Liljenrud 

GUNILLA SIWERTH in memoriam

GUNILLA SIWERTH, Stockholm född 7 juli 1947, avled 26 september 2015. Hon var ledamot av Karin Boye Sällskapets styrelse.  Gunilla har funnits med i Harry Martinson-sällskapets olika sammanhang och hon var vid sin död medlem i vårt Sällskap.

Gunilla Siwerth medverkade i Karin Boye Sällskapets 25-årsfirande 2008 och i vår medlemstidskrift Doris Nr 13 2008 finns en artikel därom, sidor 26-27. Året därpå, 2009 skulle Harry Martinson-sällskapet i Klockrike fira Sällskapet 25 år och Gunilla Siwerth intresserade sig mycket för detta. Hon var en god kännare av båda diktarna.  

Stilla, lågmält och med empati lyssnade Gunilla Siwerth i sina möten med människor. Med varm integritet talade hon och lyfte ur sitt djupa litterära kunnande fram pärlor man minns. Hon citerade gärna lyrik och tolkade samsyn hos Karin Boye och Harry Martinson. Vid minneshögtid i Huddinge kyrka tändes två raka ljus till Karin Boyes dikt 

Brinnande ljus

Nu ropar natten högt i nöd,
av okänd ångest full.
Nu tänder jag här två raka ljus
för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar drar här fram,
så kallar skenet dem,
så hör de, hur lågorna sjunger min bön,
och bär den med sig hem.

Det är därför de står på stormens rygg
mellan piskande vingars dån,
det är därför de ler åt mörkrets makt
och möter kölden med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,
jag hör din mantels brus.
Jag ber om blommor och ber om fred -
men ge mig brinnande ljus!

KARIN BOYE: Ur diktsamlingen Gömda land

FÖRVANDLINGENS ORD

Förvandlingens ord skall komma på tankens vingar
med lösningar och fynd.
En gång finner världen den formel
som öppnar de roterande bokstävernas lås.
Då hör alla, ja, de som är födda inne i låsen
hör nyckeln komma.
De hör klingande solars klara tal.
En gång ljuder Effata.

HARRY MARTINSON: Ur diktsamlingen VAGNEN



Requescat in pace!

Rune Liljenrud

NÄSSLORNA BLOMMA i ny upplaga med förord av Harry Martinson-pristagaren 2014 Nina Björk‏

"Har ni sett hur nässlor blommar? Har ni sett hur de ljusa klockorna växer i en cirkel nära den mörka stjälken och liksom i skuggan av de brännande bladen? Jag har sett det, och jag har förstått: det ljusa i denna ört kan aldrig helt skiljas från det mörka i den - hur lång den soliga sommaren än skulle bli.

   Som metafor betraktat ligger det därför någonting sorgligt i titeln på Harry Martinsons självbiografiska roman från 1935. Och någonting sant. Det är uppenbart att det utsatta barn som beskrivs där aldrig kan räddas från det mörker han lever i; att de måste leva tillsammans sida vid sida. Och samtidigt: Nässlorna blomma - är inte det den vackraste romantitel som finns på svenska språket? Det där obändiga trotset i den."

Så inleds Nina Björks förord till nyutgåvan 2015 av Harry Martinsons Nässlorna blomma, från år 1935 och som alltså i år fyller 80 år. Ett belärande förord som väcker intresse för omläsning av Nässlorna blomma, vilket vore ett värdigt sätt att fira Nässlorna blomma 80 år!

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON och HENNING MANKELL om "blåsan i glaset"

Aniara av Harry Martinson

Bearbetad för scenen av Helge Skoog

Musik: Gunnar Edander

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Helge Skoog och Gunnar Edander

har i mera än 30 år tolkat ANIARA

"Jag skall berätta vad jag hört om glas..."

Harry Martinson använder i Aniara, Sång 13 en metafor för "vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas". Chefsastronomen talar i ett föredrag för emigranterna om rymdens djup och håller i handen upp en vacker skål av glas:

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.

Intervjubok med Henning Mankell

"Låt mig få göra det jag är bäst på -

nämligen att berätta historier och därmed

exemplifiera min syn på världen. Jag tror

att sättet jag berättar på kanske ger den

bästa bilden av vem jag är."

HENNING MANKELL

Henning Mankell använder liknelsen om blåsan i glaset, i regissören Stefan Jarls dokumentärfilm om Henning Mankell Homo narrans - Den berättande människan, som sänts i TV efter att Henning Mankell den 5 oktober 2015 avlidit, 67 år gammal.

Henning Mankell säger i dokumentären Homo narrans, att han har sysslat mycket i sitt liv med skillnaden mellan saga och sanning, mellan dröm och verklighet, mellan lögn och sanning. Det finns, säger han, en vacker liknelse om problemet med det här och det är den berömda blåsan i glaset. Det sägs att blåsan i glaset rör sig och att det tar ungefär en miljon år för blåsan att vandra runt i glaset och komma tillbaka till utgångspunkten.

Henning Mankell bad en vän, som var glasblåsare i Baskemölla i Skåne, att blåsa ett glas, där det skulle finnas en blåsa i glaset. Han ville just åt blåsan. Om det är saga eller sant, vet ingen, menar Henning Mankell. Skillnaden mellan sagan och sanningen, den är hårfin, vi vet inte riktigt var det ena börjar och det andra slutar. Problemet är att ingen kan bevisa att detta är sant. Det är tveksamt om ett glas håller sig i en miljon år. Det finns ingen närvarande, som faktiskt har sett detta från första stund, säger  Henning Mankell och tvivlar nog också på att en historia som denna, muntligt kan hållas gående under alla dessa långa tider.

Rune Liljenrud

Dagboksblad - från oktober 2015 - av Åke Widfeldt

Röllekorna - Skolherbariernas Achillea millefolium

Cyklat på banvallen där de smalspåriga vagnarna på järnvägen Limmared ̶ Falkenberg en gång rullade. Hösten börjar nu ta över på allvar. En bitande ostlig vind har fått mig att ta på stickad mössa och vantar.

Det panorama av prunkande växter som sommartid pryder banvallens renar har nu tunnats ut betydligt, men en och annan modig backblåklocka vajar tappert i den kyliga vinden. Och röllekorna  ̶  skolherbariernas Achillea millefolium  ̶  tycks fortfarande trivas i det delvis vissnade gräset tillsammans med flockfibbla och åkervädd.

Fågelsång och insektssurr har tystnat för länge sen. Det hörs bara en tjattrande koltrast ̶ vår nyutnämnda nationalfågel ̶ som flyr bort under svajande grangrenar.

Men björkarna fäller sina gulgröna löv som blir allt fler och som dansar en yster mazurka i den bistra ostanvinden. Kvar finns de svarta grenarna som Harry Martinson liknar vid locktänger:

Den sköna björken krusar sina gula lockar

med höstens svarta gren,

men tången kallnar.

Vinden slitsar hinnlikt tunna remsor

ut flagnat näversiden.

Det blåser hårdare.

Hon böjes av och an.

Den sköna hinner aldrig bli i ordning.

HARRY MARTINSON: Lövfällning ur Cikada, 1953

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON: "Vänd åter min tanke, till grunden/ av skaparesjälens mystär,/ där evigheten är bunden/ i liv, i var blomma, vart bär."

Doftens vägar är titeln på en nyutkommen italiensk debutroman, som visar på hur naturens dofter "representerar bandet mellan andlighet och realitet". När man läser boken går tankarna gärna till den djupa betydelse som minnena av naturen i Doris land, har i Aniara. När den avgörande vändningen sker i Aniara med sångerna 79 och 80 och tolkningen därefter av "andlighet och realitet", så kommer en bekännelse: Vi kom från Jorden, Doris land,/ klenoden i vårt solsystem,/ det enda klot där Livet fått/ ett land av mjölk och honung./ Beskriv de landskap som där fanns, / de dagar som där grydde.

Sången 80 är en lovsång om Doris land: Blommorna lyfta ur marken/ ett levande flaggspel som vaggar./ Fjärilar dansa med gula/ slöjor kring tistelns taggar./ Humlorna brumma i gräset/ där stråskuggan marken rutar./ Sval leker sommarvinden/ i lättrörda vallmoklutar.

Minnena av naturens dofter från Doris land blir starka när de definitivt och allt försent "representerar bandet mellan andlighet och realitet". Vad förtjänte väl mera/ att vi bleve glada och fromma. ~ Men allting var försent!

Den varma Doris och den goda Doris,/ den fjärran Doris nu en ädel stjärna/ att längta till...

Vi kom från Jorden, Doris land  

Vi kom från Jorden, Doris land,

klenoden i vårt solsystem,

det enda klot där Livet fått

ett land av mjölk och honung.

Beskriv de landskap som där fanns,

de dagar som där grydde.

Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.

HARRY MARTINSON: Ur Aniara, sång 79

Mitt i den brinnande solen finns en pupill  

Mitt i den brinnande solen

finns en pupill, en kärna

som med sin gåtfulla virvel

gör den till kärlekens stjärna.

Var gång den ser på jorden

uppstår en äng och blommar

dag efter dag och fröar

glad genom lycklig sommar.

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

Humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

Flyktig är lyckan - en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna,

midsommartidens blomma.

Vad förtjänte väl mera

att vi bleve glada och fromma.

HARRY MARTINSON: Ur Aniara, sång 80

TAL TILL MIN SJÄL

[...]

 Se vildbit ur kalkarna höjer

sin flykt mot sitt hungrande hus.

Det skrattar en stormvind bland bergen,

det mumlar i grottornas dal,

en himmel står blodröd till färgen

och livet är utan tal

Vänd åter min tanke, till grunden

av skaparesjälens mystär,

där evigheten är bunden

i liv, i var blomma, vart bär.

[...]

HARRY MARTINSON: Ur Spökskepp

Sinnenas sommarlek 

[...]

   Men låt oss lämna ängens spel och ljud och övergå till dofterna och synerna, så som vi upplevt dem på vår väg genom sommarens hagar. Vi minns det mellan fingrar gnuggade björklövets doft av björkhartz, och markdoften själv uppdelad i gräsdofter. Vi minns beska, syrliga och söta dofter som silas med varandra genom mängden av vajande strån och når fram till vår näsa i en blanddofternas våg som är själva fältdoften. Och vi minns örter som mer än doftar. De osar. Som t.ex. trädornas egendomligt luktande åkersyskor lika svåra att beskriva bland dofter som gräshoppans ljud bland läten.

   Så minns vi klöverns varma doft i solen och dess svala doft om kvällen. Vi minns soluppvärmd mossas lukt och den skuggade mossans. Och soltorra stenlavars urgamla och stumma lukt av runsten.

   Vi minns doftvågen ur trädkronorna efter regn då till och med jätteekar kan dofta, trots sina tunga erfarenheter av alla dofters flyktighet.

   Men de flesta och frodigaste sommardofterna kommer under ifrån, från markens blomster och stiger mot näsan. De lyfts in i näsan av uppåt i spiral vriden varmluft från marken. Det är på det sättet man får i sig den solvarma doftvågen av gyllene Maraie sänghalm. Den kommer i mängd, som uppsvällande varmskyar, ja, åmar av sommar.

   Man kan på goda grunder anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar.

Vi har visserligen ännu inte lyckats översätta dessa tankar till att likna våra,

men näsan har sina aningar. Den vet, eller låt oss säga den anar, att en sommaräng är lika rik på tänkesätt och drömmar som ett gott bibliotek är rikt på tankar och drömmar uttryckta i tecken och ord.

   En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyraradig strof så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord. Jag kände bara att den alltid kommer att finnas kvar, som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor. Försöker man överföra sådant till ord blir det alltid ett misslyckande, ett egendomligt och vilset sätt att snyfta med orden. Men näsan vet bättre. Näsan är den verklige blomsterpoeten, den skarpsinnigaste tankeläsaren på ängen. Och även om den betraktas med ironi av de övriga fyra sinnena, nosar den ändå vidare bland sommarens dofter, i stolt medvetenhet om sin förvissning.

[...]

HARRY MARTINSON:
Ur Naturessäer, Utsikt från en grästuva, 1963

CRISTINA CABONI

Doftens vägar (2014)

ISBN 978-91-87783-50-0

Svensk utgåva 2015

Översättning Ida Andersen

 Massolit Förlag

Författaren av Doftens vägar Cristina Caboni, bor på Sardinien. Från italienska har hennes debutbok Doftens vägar med 441 sidor, översatts till svenska av Ida Andersen och den har i år utkommit på Massolit förlag. Osökt kommer Harry Martinsons Sinnenas sommarlek i tankarna vid läsning av denna doftande roman. Dofter blir till handling, kärlek, komplikationer och ett blomstrande persongalleri. 

I boken finns ett fylligt parfymlexikon:
Blomsterparfymer, dofter från frukter, bär och aromatiska örter
Dofter från trä, kådor och trädens löv
Animaliska dofter

Isop: renhet. Doften är ljuv och frisk som från en nyvaknad gryning. Den bevarar morgonens lätthet och sorglöshet. Stimulerar koncentrationen, klarar tankarna. Som alla rituella örter främjar den meditation.

Magnolia: sanning. Enbart synintrycket räcker inte, oftast uppfattar inte ögonen det som döljer sig bakom det synliga. En intensiv och skimrande doft som lyser upp tankarna och främjar inre medvetenhet. Frigör den energi som behövs för att bemöta hemligheter, lögner och villfarelser.

Myrra: trygghet. En jordigare, fastare doft än rökelse och representerar bandet mellan andlighet och realitet. 

Bokens 24 kapitel inleds med en doftbeskrivning.

1.

Ekmossa. Intensiv, genomträngande och ursprunglig.

Beständighetens och kraftens doft. Fördriver besvi-

kelsen som tynger sinnet när insikten om misstagen

tränger igenom den illusoriska vissheten. Mildrar

saknaden efter det som kunde ha blivit men aldrig blev.

13.

Nyslaget hö. Urgammal och nedärvd doft som är släkt 

med elden, havet och jordens dofter. Djupt förankrad

i den urgamla själ som alla äger. Frammanar lugn.

Man kan på goda grunder anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar och en sommaräng är lika rik på tänkesätt och drömmar som ett gott bibliotek är rikt på tankar och drömmar uttryckta i tecken och ord, skriver Harry Martinson i sin naturessä ur Utsikt från en grästuva. 

Den som har förmåga att tyda naturens dofter och översätta dem till människors innersta känslor, kan få en skönt doftande läsupplevelse med Doftens vägar av Cristina Caboni, när nu höstmörker, kyla och snö faller över markerna.

Rune Liljenrud

Litteraturvetaren, debattören, retorikexperten och författaren Göran Hägg har avlidit, 68 år gammal

Få svenska litteraturvetare är så allmänt välkända som Göran Hägg. Han har skrivit ett stort antal lärda böcker på lättillgängligt och medryckande språk. Han har roat i radio och TV genom sin retorik, varma humor och mycket stora kunnande. Han var retorikexpert, något i stil med Sven Stolpe. Det var alltid roligt att lyssna till honom och alltid hade man något med sig i behållning, som man ville komma ihåg för att länge kunna ha nytta av och glädjas vid.

Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien, 1996 (692 sidor) och Världens litteraturhistoria, 2000 (772 sidor) uppfyller väl hans egen uttalade ambition att "det behövs en modern svensk litteraturhistoria som är berättande och kåserande och som alla kan läsa". Visst är Göran Hägg ibland provocerande, men det ville han vara för att nå sina belärande syften och väcka lusten att själv ta reda på.

Göran Hägg skriver i Den svenska litteraturhistorien om Aniara:

Aniara är ett helgjutet och mångtydigt konstverk. Kanske kommer diktcykeln i framtiden att läsas historiskt som en folkhemmets Frithiofs saga. Men i kraft av sin djupa humanitet och skönhet är den antagligen också helt tidlös. Den förefaller i varje fall idag, sen några decennier gått, lika mänskligt sann som den först gjorde och snarast än mer konstnärligt övertygande.

Göran Hägg skriver i Den svenska litteraturhistorien i kapitlet Mot moderna tider:

Vi kommer alltid att läsa. [...] Vi behöver bara med större frimodighet gripa tillbaka på det som redan sen länge är vårt för att bli ovanligt starka i det nya, gemensamma. Det är precis som Harry Martinson låter sina filosofiska luffare konstatera i den kanske starkaste av klassiker, Vägen till Klockrike: "Vi lever i ett land där alla kan läsa, sade Bolle. Där alla talar med vändningar hämtade ur ordspråksboken, psalmboken, sagoboken, skolboken, skillingtrycket, kärleksberättelsen. Det finns inte en människa i detta land, utom de beklagansvärda undantagen, som inte talar som en bok!"

Göran Häggs skönlitterära debut 

 kom 1972 med diktsamlingen ÖGON

Omslagsbilden: Ernest Hemingway

Göran Hägg kallar sin bok 1001 BÖCKER DU MÅSTE LÄSA INNAN DU DÖR, (2008) för "en guide till läsning". 
Där finns med, förutom Aniara och Vägen till Klockrike också Nässlorna blomma av Harry Martinson. 

Göran Hägg skriver där om Nässlorna blomma:

"Förutom sina rent litterära kvaliteter har den också förnyad aktualitet i en tid då vi på nytt börjar sälja ut social omvårdnad till den som erbjuder det billigaste kontraktet. Likaså i sin bild av vad en sammanhållen och kunskapsambitiös pluggskola för alla kan betyda!"

Ett tidningsreferat ur Smålandsposten 2004 efter docent Göran Häggs Växjöbesök med program om svenskhetens rötter, ger en bild av vilken engagerad föredragshållare han var. Göran Hägg kommer stort att saknas.

Må han vila i frid!

Rune Liljenrud