HARRY MARTINSON: "Natten skrider fram. Tankarna stiger ohöljda och heliga." Ur NATUR

"Plötsligt en dag börjar min sagoskog att leva", så inleder Harry Martinson sin dikt Sagoskog, publicerad 1934 i Bonniers Litterära Magasin. Ingegerd Bodner skriver i Brevskolans  studiematerial om Harry Martinson Betrakta dessa landskap, uppfordrande om djupdimension i naturupplevelser:  "precis som Harry Martinson själv betraktade varje insekt och varje grässtrå i myllret kring sin sko. Annars kan vi leva hela livet utan att någonsin se mer än tuvor på marken." 

Mitt ena öra ligger långt ute i rymden.
Det lyssnar till molnens flyktiga vissnande,
till havets monotona fnysande
och granskogstopparnas sassande ljud.
Det andra ligger på marken
och hör jordens hjärta, djupt, djupt därinne.

HARRY MARTINSON: Ur Sagoskog 

Något av sådan upplevelse finns i Lena Peterson Engseths naturdikter, i hennes nya bok I det som med ens har blivit högt gräs. Lena Peterson Engseth bjuder med 99 dikter i sin nya bok, hjälp att med öppna sinnen tolka hur naturen förändras över årstiderna och bruka detta som metaforer för mänskligt liv och att ta vara på varje ålders gåvor och möjligheter: "Hösten är fulländning och vintern är väntan, våren förväntan och sommaren fägring."

Snart

Snart
är inget visdomsbelagt ord
men som alltid
kommer mycket att hända
snart.

Snart har körsbärsträdet
blommat över.

LENA PETERSON ENGSETH:
Ur I det som med ens har blivit högt gräs

Det som blir kvar

Jag räfsar upp några
sedan länge fallna löv.
Gräset inunder har vuxit sig långt
och ligger som håret på hjässan
på en åldrad man,
i stripor blont vitnande;
döljande glesnande tankar,
uttunnade minnen,
borttorkade önskningar.
Dessa tunna sega strån
minns inte längre sommaren,
men har vaga minnesbilder av våren.

LENA PETERSON ENGSETH: 
Ur I det som med ens har blivit högt gräs

"Här har du din trygghet", skriver Vilhelm Moberg i sin memoarbok Din stund på jorden, och tolkar sitt eget liv nära minnena av hur naturen förändras över årstiderna, naturens växlingar och paradisisk grönska:

"Från mitt österfönster ser jag de höga bergen, där solen har förbränt växtligheten. Gräsen står torra och förvissnade och rasslar ödsligt för vindilarna. Bergssluttningarna lyser rödbruna... […] Bara taggiga buskage av jättekaktus, den enda motståndskraftiga växten, glimmar som gröna stänk. […] På en mörk himmel som famnar havet tänds stjärnorna. De skall skina på jorden när dagens ljus är släckt. […] Här har du din trygghet. Jag fortsätter min vandring längs stranden om kvällen och går med lugna, långsamma steg över dynorna. Tätt efter mig kommer vattnet och fyller hålen efter min fot i sanden.

VILHELM MOBERG: Ur Din stund på jorden

"Äpplet har blivit äpple, åkrarna stå med bara stubben och stommen och vädrets nycker oroa inte längre skördaren och bärgaren. För naturskötaren blir de krälande och krypande livsformerna inte längre så påträngande och myrorna befolka inte längre vägarna långt från stacken. Myllret är borta och man är mätt på myllret för denna gång. De gula flygande lövens fladder och mångfald tar man inte på så stort allvar som om de vore levande och gröna. Ömheten om livet behöver inte längre ta dem med i sitt grönskebläddrande grubbel. Ännu längre fram på hösten och de skymmande trädkronorna stå alldeles nakna. Man ser långt bort åt alla håll i landskapet. De stora och enkla linjerna säger nu sig själv. Detaljerna har blivit frön som gömma sig i jorden till nästa år, eller puppor som sova under barken."

HARRY MARTINSON:
Ur HÖST Det enkla och det svåra

Rune Liljenrud