BENGT BEJMAR VIGD TILL VILA

Författarmuséets dörr, där Bengt Bejmar

så ofta hälsat välkommen, är idag stängd

I begravningsgudstjänst i Jämshögs kyrka

tolkas i tacksamhet Det Kristna Hoppet

De blomster som i marken bor

kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.

HARRY MARTINSON: Sv. Psalm 202

Rune Liljenrud 

BENGT BEJMAR IN MEMORIAM

BENGT BEJMAR 

*23.2.1935  +5.4.2022

Sorg och saknad råder hos oss som genom Harry Martinson- och Saljesällskapen i Bengt Bejmar ägt en generöst engagerad och kunnig vän vid Författarmuséet i Jämshög. Tacksamheten är stor för allt värdefullt som han under många år gav genom sina intressanta guidningar, för enskilda som för tillresande svenska och utländska grupper, då han förmedlade ur sina rika kunskaper om Harry Martinsons och Sven Edvin Saljes liv och diktning. När Bengt fick hedrande erkännandet Årets Jämshögsprofil, uttryckte han "Jag är drabbad av Martinson och Salje. Det är ett intresse som aldrig tar slut, för det finns hela tiden nya saker att upptäcka."

Bengt Bejmar var stolt över och han berättade gärna om Jämshögs och Olofströms rika konstnärliga utsmyckning. Nära Jämshögs kyrka finns en stenskulptur, som han gärna informerade om och kanske röjer den något om hur Vännen Bengt såg på sin egen uppgift som litterär vägvisare: "Det spensligas bestämdhet / är inte mindre än ekens", ett Harry Martinson-citat, hämtat från dikten Duvkullorna  ur diktsamlingen PASSAD, vari också finns lärodikten Li Kan talar under trädet, där Martinson påtalar varje arts och individs värde i skapelsen, något som Bengt fast stod upp för: "Strået är inte bristfälligt därför att det längre bort växer en ek. Strået fyller sitt mått och att det inte uppträder som vore det en ek är en förtjänst, inte en brist."

Vännen Bengt var en intresserad medarbetare i Kulturveckan Nässelfrossa i nordvästra Blekinge, veckan efter midsommar, då vi mötte honom med den manande slogan  "Det är ont om jordklot", hämtad ur Harry Martinsons GYRO. Bengt Bejmar gladdes stort när Hommage under oktober 2021 invigdes som en hyllning till den ovanlige och kreativa läraren Karl Johan Staaf, i form av fyra konstverk huggna i diabas, som milstenar längs Bildningens väg mellan Olofström och Nebbeboda skola. Bengt Bejmar dröjde gärna vid stenarnas motivtext Giv doft i blomma, Minnen blir drömmar och inte minst Sörja för världen, när vi en vacker höstdag fick följas åt längs Bildningens väg till fjärde minnessten vid Nebbeboda skola med läraren Staafs egna ord ur Martinsons Nässlorna blomma.

Bengt Bejmar var lågmäld i sin framtoning men mycket väl påläst och rikt erfaren. Han svarade uttömmande och gärna till intresserades frågor om Jämshögs två stora diktare Harry Martinson och Sven Edvin Salje. Inte sällan fick hans samtal existentiella djup. Stipendiater vid skolorna i Alltidhult och Näbbeboda berikades stort av att få lyssna till Bengt Bejmar på Författarmuséet i Jämshög. Många litterära  texter kunde han utantill. Han hade dem i hjärtat. Kanske var Martinsons dikt Bokland ur Boken i vårt hjärta, en av Bengts oftast lästa:

BOKLAND

Tänk dig världen som en läsesal.
Där finns livets bok så rik på blad
som en lövskog i ett sommarland.
Lägg därtill ett bergland, lagens bok,
lagens tavlor, sten från Sinai
och ett kilskriftkunnigt Babylon.
Vem kan läsa sig till kunskap nog.
Vilkens flit kan liknas vid en hand
som kan genombläddra livets skog.
Outtömlig ter sig gåtans bok
och oändlig läsning återstår.

HARRY MARTINSON: Ur Boken i vårt hjärta

Bengt Bejmar kunde mästerligt tolka Sven Edvin Saljes rika persongalleri i den omfattande Lovängserien, såväl som i de historiska romanerna. Bengts åhörare blev tidlöst samtidiga med dessa människors kamp, längtan, hopp och förtröstan. Det sista kapitlet i Sven Edvin Saljes sista utgivna bok, minnesboken Brev till Livet, inleds med citat av den belgiske mystiken och diktaren Maurice Maeterlinck: "De döda äro icke döda./De finns mitt ibland oss /närhelst vi i minnet kallar på dem." Orden tolkar situationen just nu när livet går vidare där Vännen Bengt fattas oss. Vi anar hur väl hans livstolkning stämmer med Sven Edvin Saljes inskription på en av klockorna i Jämshögs kyrktorn. I dess trygga budskap finns nu Vännen Bengt och familjen inneslutna:

Min malm vill sjunga Ditt lov, o Herre.

Min ton må trösta, glädja och vägleda den

som söker stigen 

upp mot Guds blommande ängder.

 

Rune Liljenrud 

"Självbiografisk bildningsroman om Stellan Petreus, ett verk som på många sätt speglar sin författares biografi och idéutveckling"

Professor Johan Svedjedal utgav 2017 en värdefull biografi över Karin Boye, Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarskap (Blogg 23 augusti 2017). I år har Svedjedal tidigare givit ut texter av Harry Martinson Den förlorade vandringen, som visar material kring Den förlorade jaguaren (Blogg 4 mars 2022). Nu arbetar Johan Svedjedal med biografi över Harry Martinson, som emotses med stor förväntan.

Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög maj 2014 gjorde studiebesök i Vattenriket, Kristianstad med fördjupning i Gustaf Hellströms författarskap liksom i minnena av Gustaf Hellströms och Harry Martinsons gemensamma år i Svenska Akademien.

Gustaf Hellström, född 28 augusti 1882 i Kristianstad, död 27 februari 1953.  Ledamot av Svenska Akademien från 1942 stol 18. 

Harry Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög, död 11 februari 1978. 

Ledamot av Svenska Akademien från 1949 stol 15. 

Vad gäller biografier så intar nog Gustaf Hellström en särställning med sina sju självbiografiska böcker om Stellan Petreus. Professor Peter Forsgren skriver i Gustaf Hellström-sällskapets Medlemsblad nr 43.2022 om romanserien, som utkom åren 1921-1952, under hela tre decennier:

Dagdrömmar (1921), En mycket ung man (1923), Sex veckor i Arkadien (1925), Det var en tjusande idyll (1938), Kärlek och politik (1942), Den gången (1944) och den avslutande delen  I morgon är en skälm (1952).

Romanserien om Stellan Petreus följer i stort Gustaf Hellströms liv och göranden i sex böcker men i EPILOG, i den avslutande sjunde delen med titeln  I morgon är en skälm, bryts detta helt genom att Stellan Petreus där, efter hemkomsten från resan till Sovjet, insjuknar och dör 1937 i sviterna av den lunginflammation han ådrog sig under resan.

Här i bildningsromanens form, där inre utveckling hos huvudpersonen är det primära, visar Gustaf Hellström sin stora styrka som tänkare och skildrade av människolivets existentiella villkor. Professor Peter Forsgren visar detta med några citat ur EPILOG då Stellan Petreus ligger på sin dödsbädd och det stora bildningsprojektet om honom slutar "med den harmoni som infinner sig då såväl jaget som projektet upplöses."

"Han ligger och tänker på sitt liv, lugnt och behärskat, som på avstånd. Det blev inte på långa vägar när vad han tänkt sig och hoppats. Det blev, om inte helt förfelat liv, i varje fall ett halvt liv, ett trasigt liv, med ansatser som sällan fullföljdes, och där det fullföljdes, gav otillfredsställande resultat." (s. 406)

"Han genomströmmas av en salighet utan gränser i känslan av att ha befriats från sin jordiska individualitet. Han har en förnimmelse av att höja sig som om han sutte i ett flygplan som lyfter. Jorden sjunker under honom. (s. 408)

"Han vet vad det är. Han känner att han alltid vetat det: det är själarna, miljarders miljarder, befriade från sin plågsamma, av lidande fyllda individualitet, de saliga själarna. Det är med dem han nu ska förena sig i en panteistisk och evig gemenskap..."  (s. 409)

När sjuksköterskan som suttit vid dödsbädden fastställt att Stellan Petreus nu var död och hon anmält dödsfallet, var hon ledig hela eftermiddagen. Hon ringer den man som hon lovat gå på nio-bion med. "Hon skulle gå och titta i butiksfönstren: N.K., Mea, Holmbloms, Biblioteksgatan, hela Kungsgatan fram och tillbaka igen, till dess hon skulle möta honom utanför Röda Kvarn. Och efter bion skulle de gå på Brända Tomten. Det var hennes favoritställe. Hon tyckte det var en sån intim stämning i den lokalen."

Så slutar det sju volymer stora bildningseposet om Stellan Petreus, där författaren låter huvudpersonen dö år 1937. Lennart Leopold skriver om detta: "Det har hänt något med författaren. Hellström verkar ha tröttnat en smula på sin fiktion." 

Reportageserien ur Dagens Nyheter 1937 finns i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie nr 5 (2017): Resa i Stalins Ryssland. Gustaf Hellströms reportage från Sovjetunionen sommaren 1937 (Blogg 17 juli 2017).

Diktaren Gustaf Hellström skulle komma att få leva fram till 27 februari 1953. Han  skulle komma att fortsatt skriva och år 1942 bli invald i Svenska Akademien på stol 18 och där år 1949 bli kollega med Harry Martinson, som då invalts på stol 15. Hedersdoktor vid Uppsala universitet 1943. Gustaf Hellström skulle komma få sitt eget uppskattande litterära sällskap i hemstaden Kristianstad, där han sedan nu snart 70 år vilar i familjegraven Hellström.

I boken Gustaf Hellström Personligt, utgiven 1953 med förord av Holger Ahlenius, finns i en artikel "Till och från döden" ur Dagens Nyheter 1937, Gustaf Hellströms egen berättelse om sitt insjuknande efter vistelsen i Sovjet samt tillfrisknande därur. "En morgon viskar en kvinnostämma i mitt öra: Krisen är över. Temperaturen har sjunkit. Ni kommer att leva!"

Bertil Malmberg efterträdde 1953 Gustaf Hellström i Svenska Akademien på stol 18. Han avslutar sitt inträdestal med dessa ord:

"Den sista fasen i diktarens liv var summering och överblick. Men glimtar och stycken av en visdom, som saknats i ungdomsverken, skymtar man understundom, en övergivenhet, som har förtroende för döden, en resignerad undran över livets besvärliga, alltför konstlade och tröttande väv. Dessa den stupande mandomens och inbrytande ålderdomens böcker ha ibland ett mattat, men vackert skimmer, som kommer läsaren att erinra sig en av vår litteraturs minnesvärda dikter, nämligen det parti därav som avslutas med raderna:

"Den sol som nedergår ännu sin skönhet har,

Och seglarn, som från sjön, sig inåt hamnen drar,

Med sakta vaggad fart och sammandragna segel,

Behagar än vår syn, och håller skådarn qvar."

Harry Martinson-sällskapet utgav 2014 Harry Martinson i Svenska Akademien och önskan vore att en motsvarande skrift kunde komma att utges om Gustaf Hellström i Svenska Akademien.

Rune Liljenrud 

"Den sol som nedergår ännu sin skönhet har..."

Ur Lärodikten PREDIKAREN

av Karl Gustaf af Leopold

(1756-1829)

SVEN EDVIN SALJE ~ Ordet

Sven Edvin Salje - elev vid Wendelsbergs folkhögskola 1940/41

Mötet med Wendelsberg skildras i minnesboken 

Brev till livet

Wendelsbergs folkhögskola

Foto: Ur Wendelsbergs folkhögskolas arkiv 

ORDETS MYRA

Ordets myra

kommer tillbaka.

Lyfter försöker

på nytt besvärja

tingets tröghet,

ordets förluster.

Tappar strået,

fattar det åter.

Ordets makt

och vanmakt känner

ordets myra.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen, 1960

Harry Martinsons dikt Ordets myra kan vara en metafor för Sven Edvin Saljes författarskap, hans grundliga researcharbete i stor respekt för ordens valörer. 

Gustav Fredriksson skriver i förordet till Saljesällskapets Årsbok 2021: 

"I sitt föredrag Ordet i vårt umgänge berättar Salje om vad valet av ord, både de sagda och de skrivna, betyder för en medmänniska. Han betonar vikten av att välja och att vårda Ordet. 

[...] 

Sven Edvin Saljes krav på ett i tal och skrift vårdat språk innebar att i hans romaner och noveller finns inga svordomar. Hans aktning och känsla för Ordet skulle säkert gett honom anledning att aktivt gå in i den nu pågående debatten om vilka ord som används och om vad och hur det skrivs inte bara i dagens sociala media utan även om språket i många offentliga sammanhang i vårt samhälle."

Sven Edvin Salje var vän med Birger Franzén, som utgivit ett tjugotal diktsamlingar och som genomgående visar respekt för ordens makt.  I diktsamlingen För livets skull 

skriver han: 

Ord är så mäktiga 

Ord är fantastiska
har du tänkt på det –
man kan smeka med ord
mjukare än med handen
man kan slå med ord
hårdare än med handen

ord är så fantastiska
de kan lindra sorgen
och förstärka glädjen
ord kan vara så flyktiga
men även beständiga
- i ett hjärta

ord är så mäktiga
de kan starta krig
och sluta fred
ord kan förlåta
men också så hat
och bitterhet –

därför ber jag dig
använd orden väl
använd orden rätt
men framför allt
- använd orden
den som äger orden
kan aldrig bli fattig.

I samband med invigning av Stadsbiblioteket i Kristianstad 1966 uttalade Harry Martinson: 

"Biblioteket är som en lykta, den skall värma och lysa upp. Böckerna skall väljas med omsorg, man skall välja en bok som berikar ens vyer, livet är alldeles för kort för att man skall läsa underhållningsböcker. Man kan ta dessa som ett russin, men inte som huvudmål."

Saljesällskapets Årsbok Ordet innehåller sex utdrag från föredrag, kåseri och tidskrifter med texter av Sven Edvin Salje. Stig Carlsson har en text Att läsa Salje, som funnits i Perspektiv 1964 och Jan Wennergren har en text Sven Edvin Salje - elev vid Wendelsbergs folkhögskola 1940/41, som funnits i Årsbladet 2013 Wendelsbergs folkhögskolas kamratförbund. 

Sven Edvin Salje och Harry Martinson lämnade sina böcker som gåvor till varandra. I ett brev 25.11.42 till Käre Sven!, skrivet på Länssanatoriet Uttran strax söder om Stockholm, ger Harry Martinson varmt erkännande:

"Jag vill nu med detta brev tacka Dig: först och främst för boken, som jag läst tre gånger. Det visade sig att den stod ut med en sådan granskning, och det är mer än vad man brukar kunna säga om de flesta böcker. I stilistiskt och måleriskt avseende är Du förundransvärt avancerad redan, och även i det psykologiska är Du på väg framåt. Kort sagt, jag är glad över och imponerad av vad Du redan med Din andra bok förmår som författare. Alldeles särskilt glad är jag över att Du odlar detaljen vilket gör att de scener Du bygger upp nyanseras i ens medvetande och stå fram som mättade och fylliga. Där finns iakttagelser över blommor, djur, stenar etc. Sådant skapar levande omgivning kring de agerande och kommer dem att framträda plastiskt."

Tack för ännu en berikande Årsbok av Saljesällskapet!

Rune Liljenrud 

13 mars 2022 har det gått 82 år sedan finska vinterkriget tog slut

Länk till tidigare blogg om Finska vinterkriget

HARRY MARTINSON engagerade sig starkt för Finlands sak och reste omkring i Sverige och propagerade för Frivilligkåren under vinterkriget. Det pågick 30 november 1939 till 13 mars 1940 - under fruktansvärd kyla,

ända ner till -50 grader

Länk till tidigare blogg om När hoten var starka

http://harrymartinsonitiden.blogspot.se/2012/11/harry-martinson-och-raoul-wallenberg.html

HARRY MARTINSON: Den förlorade jaguaren JOHAN SVEDJEDAL: Den förlorade vandringen

HARRY MARTINSON: Den förlorade jaguaren, 1941

Harry Martinson ger i Den förlorade jaguaren bilder av motsättning mellan den rika naturen i Kalköpings Gästgivarhagen med "det äventyrliga myllret  kring din sko" och bions bilder av liv. Bertil Palmqvist skriver i ett efterord till Den förlorade jaguaren:

"Martinson skildrar de tre grabbarna, Sven, Håkan och Jöns, som helt förförda och förstörda av den skadliga filmkultur som är deras stora och enda intresse därhemma i Kalköping. Allt omkring  dem förefaller trivialt och ointressant jämfört med dessa filmens världar. På samma sätt som Martinson själv rymde en gång i tiden, beslutar de sig för att rymma till sjöss för att i Sydamerika möta det stora äventyret, jaguaren som de ska jaga, den köttätande  jätteblomman. Mindre sensationer än så anser de helt meningslösa."

Sven Kahle, Håkan Fast och Jöns Hult, de tre äventyrslystna ynglingarna som närapå samtidigt slutat sina arbeten på kartongfabriken hemmavid för att bege sig långt bort, till Sydamerika och det  stora äventyret, de var vilsna. Svens mor oroade sig. "Varför slutade du på kartongfabriken, frågade hon plötsligt. Du kanske kommer att få gå arbetslös nu, sade hon. Och jag har ju som du vet bara min städning att hålla mig till." 

Kostnaderna för att kunna resa bort löser de tre ynglingarna på oärliga sätt, men de "tillhörde en generation, eller den ena av två sådana, som var vand att få all världens bilder hem till sig, direkt till skänks och ofta försedda med sådan förklarande text att hjärnan, den stackaren, skulle få slippa den plåga som heter tänka", skriver Harry Martinson.

Men, ju längre bort de kommer från den trygghet de ändå haft hemmavid, desto tyngre blir den skenande livsfärden. Ynglingarna gör inbrott i en parfymaffär, men parfymflaskorna inbringade ingenting. Sven letar i sin mors tomma kanelburk, där modern brukade lägga en del växelslantar. Jöns, som brutit upp sin fars skomakarbord där hans fader suttit i tjugofyra år, har stulit elva tior och sex femmor från plånboken, medan föräldrarna en kväll var borta på orgelinvigning i missionshuset. Han märker av samvetet och han känner sig "belastad" i sin skenande färd. Hur skulle det gå, det här? Bertil Palmqvist kommenterar: "Verkligheten tycktes finnas till värre och värre, ju längre man kom bort från hemmet. De hade trott tvärtom. De hade trott att... ja, vad hade de trott? En sak är säker; det som hade tjusat dem så hemma i Kalköpings biograf är de inte på väg till."

De tre ynglingarna Sven, Håkan och Jöns har tagit hyra på S/S Hanna som var enda sättet att komma till Sydamerika på, då de inga pengar hade. Martin Tomasson är en av eldarna på S/S Hanna. Han hade stor sjöerfarenhet och han hade luffat till Narvik för att söka sig en malmbåt till Filadelfia eller Baltimore. Ombord på S/S Hanna fanns eldare Dahlström som korthugget och buttert gjorde sitt arbete i upplärandet av den obefarne och oläraktige Sven. Dahlström hade under kriget varit med om en torpedering midskepps av S/S Corinna, men blev dramatiskt räddad i livbåt  "Hon brann ända till hon gick ner. Men så brast hon på något sätt. Det låg kokta människor inne i henne. Vill du veta något mer? Sven förstod nu vad Dahlström menat då han berättat om maran. Han kände en viss smärtsam sympati för Dahlström stiga upp inom sig", skriver Harry Martinson.

En tredje eldare på S/S Hanna kallades Långe Löv. Han var mycket beläst, bedrev ständiga självstudier och hade en hel sjökista full med böcker. Långe Löv låg i sin koj och svarade på  skeppskamraternas frågor och "livsgåtestunden varje kväll blev både andlig och det goda samvetets kudde. Efteråt somnade man tryggt i medvetandet om att man gjort vad man kunnat för att lösa livsgåtan. […] Det var bara de nymönstrade tre kollämparna som inte begrep ett dyft av vad han sade, vilket man inte kan undra över, så inställda som de var på sina kommande brasilianska jaguarjakter." Mellan Långe Löv och Martin Tomasson rådde tyst samförstånd.

I Den förlorade jaguaren öser Harry Martinson ur sin rika erfarenhet av havet och han tecknar med stark realism havets hårda sida, en sträng fostran i livsgåtan. "Den hårda sjögången själv visade sig vara händelser nog för de på händelser så hungriga och efter spänning så törstande tre. [...] Sjögång som börjar med sjösjuka i orkanstadiet och som därifrån arbetar sig fram till att man spyr upp gallblåsan, mjälten och levern. [...] Andra stormdagens senare eftermiddagsvakt förlorade de en man. Det var en matros som slogs överbord av en svår sjö. [...] Hela dess topphöjd brast och sjön slog över. Som ett vattenfall gick den ner i däck. Den tog först matrosen med sig fram till ett räck där den slog båda benen av honom. Sedan drog den ut honom."

Nej, det blev ingen äventyrlig jaguarjakt för de tre ynglingarna. I Buenos Aires fick S/S Hanna en söndag i hamn och då stannade Håkan iland hela dagen. Han lät sig uppslukas av Buenos Aires och besökte zoo. Han finner en skylt där det står Leopardus onca, men leoparden själv syns inte till. "Oncan dog av en mjältsjukdom för ett par veckor sedan" säger en vaktmästare." Därtill säger honom nyckelknippans skramlande att zoo skall stängas och därför går han också när de andra går. Och han förvånar sig själv med att nästan vara tillfreds med denna avslutning på besöket i zoo." Än dystrare blir det när en av ynglingarna efter bordellbesök i Montevideo ådrar sig en smärtsam venerisk sjukdom och Harry Martinson låter Den förlorade jaguaren "sluta vid en sjukhussäng istället för ute i det fria". Jöns och Håkan besöker sin sjuke kamrat på sjukhusets avdelning för skuggsidans sjukdomar. "De ville inte visa sig allt för sorgsna, men nog syntes det att de var djupt besvärade av Svens avsteg från äventyrets huvudlinje." 

Den förlorade jaguaren kritiserar populärkultur på främst biograffilm. Det som lockar på vita duken motsvaras inte av det verkliga livet. Som så ofta i Harry Martinsons författarskap ges civilisationskritik som inlägg i debatten om modernitetens skadeverkningar. Motvikten finns i naturen. ”Vi är nästan alla helt förgiftade och kräva iakttagelser och tankar. Men så få vi också igen det på halsen i de alltmer djävulska krigen, mänsklighetens egna skapelser, koncentrationer som inte har det minsta med natur att göra, ty striden i naturen är gles, är utspridd, fördelad över jordytan, den är guerilla. Den är utspridd i mångfalden och drunknar i mängden: döden drunknar i livet. Döden står i naturen naturligt fördelad, det är bara människan som medvetet koncentrerar den, skapar masskoncentrationer av död. Hon har skapat stads-karma: masskriget. I själva verket har jordklotet blivit för litet för människan”, skriver Harry Martinson. 

I Den förlorade jaguaren 1941 infrias inte alls de tre ynglingarnas förväntan om äventyr och jakt på vild jaguar. Inte heller finns något sådant i de tankeutkast från bokens tillblivelse som skars bort strax innan tryckningen, men som nu redovisas i en nyligen utgiven skrift i serien MATERIAL av Svenska Vitterhetssamfundet 2022, där professor emeritus Johan Svedjedal undersöker några av korrekturen till Den förlorade jaguaren. Harry Martinson har slitit hårt med romanens innehåll och hur dess budskap skulle gestaltas. Så har också Johan Svedjedal gjort sig stor möda med att tolka detta i sitt arbete HARRY MARTINSON Den förlorade vandringen.

Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid  maj 2012 på Jämshögs folkhögskola talade Jon Viklund, Uppsala om att Harry Martinson publicerade dikter i olika sammanhang, ändrade dikter, också andra texter och fortsatte att ändra även sedan en bok utkommit av trycket. 

Jon Viklund har i  Samlaren, 2008 en artikel om "Modernism i rörelse  - Harry Martinson och den poetiska processen". Den handlar om "textens instabilitet". Texterna är ett slags processer, snarare än färdiga produkter. Den text vi läser har kanske föregångare, har förändrats och kanske bytt mening. Viklund menade att möjligen vore det en uppgift för Sällskapet att lyfta fram och redovisa Harry Martinsons dikter som processer, publicera manuskript och olika processer av samma dikt. Johan Svedjedal hänvisar i HARRY MARTINSON Den förlorade vandringen till denna artikel i  Samlaren  av Jon Viklund om Harry Martinsons skaparprocess.

Editionsfilologi är vetenskaplig utgivning av texter och det är detta intresse som fört Jon Viklund till Harry Martinsons textmassor, för att finna ut hur han arbetat och hur hans texter har växt fram.  Han visar till den skapelseprocess i flera olika skeden som texter har genomgått. Att nu kunna följa författarens tankeutkast vid bokens tillblivelse från korrektur i faksimil bakom Den förlorade jaguaren och kommenterade av professor emeritus Johan Svedjedal, är mycket intressant. Inledningen till HARRY MARTINSON Den förlorade vandringen bygger på kunskaper om Harry Martinsons liv och skaparprocess från det  pågående arbetet på en biografi om honom. Där kommer att finns utförligare exemplifiering och litteraturhänvisningar, utlovar Johan Svedjedal.

AVDELNINGEN FÖR LITTERATURSOCIOLOGI 

UPPSALA UNIVERITET

har 2015 utgivit Kladd, utkast, avskrift Studier av litterära tillkomstprocesser, där  Johan Svedjedal och Jon Viklund medverkar. Paula Henriksson skriver i bokens inledande artikel Verk som process:

När Georg Svensson beskrev Harry Martinsons korrekturarbete, undersökt av Jon Viklund, gällde det en pappersarbetare av rang: "Det kunde ta upp till fem korrektur innan han blev något sånär nöjd med samlingen, och ändå återstod det svåraste: att få honom att på det sista korrekturet skriva sitt godkännande för tryckning." 

Rune Liljenrud

"Från sin ungdom till sjöss minns Martinson vad Frälsningsarmén betydde. Han vet att hjälpstationerna klarade livet på hundratals sjömän. Han hade stor respekt för frälsningssoldaternas fullkomligt självklara uppfattning att tron utan gärningar är död. Han hade också under luffaråren åtnjutit deras samaritiska insatser." (Ur Salvations efterord av Ingegerd Bodner Granberg)

 

"Förebilderna till miljön och personerna i Salvation fanns i Harry Martinsons liv vid en slutstation i Montevideo och i själva New York", skriver Ingegerd Bodner Granberg i sitt efterord till Harry Martinson Dramatik, Albert Bonnier Förlags samlingsutgåva av Harry Martinsons verk. "Närmare än här kommer Martinson bestämt aldrig ett politiskt organiserat ställningstagande." 

Vägen dit upp till det himmelska Kanaan

går genom öknar och fiendeland.

Men om du följer den blodröda fanan

skall du dock uppnå den himmelska strand.

- - - 

Väldigt sången där skall brusa,

liksom dånet av en vattuflood. 

- - - 

(Pretty och Skotty sjunger i Salvation)

Frälsningsarmén Oskarshamn övertog år 2021 den centralt belägna Kikebokyrkan, "Spetskyrkan" eller Metodistkyrkan som den tidigare har kallats. Denna söndags TV-gudstjänst med temat "Nåd och tjänst", sändes från Frälsningsarmén Oskarshamn, som grundades år 1888. "Mätt & förlåten", sång- och musikverksamhet, som Frälsningsarmén ännu inbjuder till, påminner om hur Harry Martinson många gånger stod i Frälsningsarméns soppköer för att så klara sin mat för överlevnad. Radiospelet Salvation från år 1933 är väl värt att begrunda här i Sverige också den tid som nu är.

Ur Protokoll vid årsmöte med Harry Martinson-sällskapet 2011-05-07 Brunnsviks folkhögskola

§ 22 Avslutning

"Årsmötets ordförande Camilla Odhnoff konstaterar, att det är en imponerande samling av personer, som i styrelse och kommittéer samarbetar väl inom Harry Martinson-sällskapet. Det är liv och lust i Sällskapet. För några år sedan hade Svenska Handelskammaren ett möte i New York och hade där som devis ”Det är ont om jordklot”. Våra främsta företrädare inom näringslivet hade alltså kapat åt sig Harry Martinsons ord ur GYRO. Han tänkte nog inte på, när han själv i början av 1920-talet var i New York och stod i soppköerna utanför Frälsningsarmén, att hans ord skulle göras till näringslivets flaggskepp. Men ord som har växtkraft lever och frodas och de fortsätter att leva. Vi får alla försöka ge näring åt detta, att ”ge doft i blomma”, avslutar årsmötets ordförande Camilla Odhnoff och tackar alla som hjälper till med att driva Harry Martinsonsandan vidare, samt förklarar mötet avslutat."

Rune Liljenrud