NÄSSELFROSSA Tema: "Kvinnan och Demokratin" ELIN WÄGNER-program

Elin Wägner, en tidig väckarklocka  för jämställdhet, fred och miljö

Elin Wägner var journalist och författare, hon ägnade hela sitt liv och författarskap åt dessa frågor, som än idag är lika viktiga. 

Föreläsning av Ann-Margreth Willebrand, Växjö

ordförande i Elin Wägner-sällskapet.

(Ur Program NÄSSELFROSSA 2018)

Broderad tavla på Lilla Björka 

Namninsamling för kvinnlig rösträtt

Ordföranden i Elin Wägner-sällskapet Ann-Margreth Willebrand, Växjö höll under Nässelfrossa med temat Kvinnan och demokratin, ett välbesökt och mycket uppskattat litteraturhistoriskt och livsfilosofiskt föredrag om  Akademiledamoten Elin Wägners betydelsefulla insatser som journalist, författare, feminist, fredsaktivist, miljökämpe och civilisationskritiker. Med föredraget följde ett antal belärande bilder, bl.a från Helsingborgsposten, Elin och Johan Landqvists hem, Fogelstadsgruppen (Elisabet Tamm, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin och Elin Wägner) samt Elin Wägner och Flory Gate.  



Stefan Edman begrundar ofta det som Elin Wägner har skrivit och citerar henne i sin bok "Mot alla odds?" (2017):

   "Världen är en levande organism som hålls igång av ett hjärta. Detta hjärta sänder ut oss och tar oss tillbaka. När önskan och bön, två flöden ur samma källa, stiger ur vårt väsen, möter de en kraft i universum som inte begär bättre än att tjäna oss och låta sig betjänas av oss. Världens hjärta sänder ut oss och tar oss tillbaka och varje liten blodkropp har sin funktion. 

   Men är världen inte hjärtlös, då kan vi fatta mod. Åter finns där plats för det outforskade, det hemlighetsfulla och gudomliga. En dag får människorna åter höra världen andas igen."

(Ur Elin Wägner: Väckarklocka, 1941) 



Siri Derkerts relief på Lilla Björka

Elin Wägners VÄCKARKLOCKAN

Ann-Margreth Willebrand läste ur Elin Wägners VÄCKARKLOCKA, Vad är hög levnadsstandard?, och påminde om ett antal punkter ur kapitlet Molnfödelse:

1 Gott vatten, 2 Bröd, 3 Mjölk, 

4 Närodlat, 5 Goda arbetsvillkor, 6 Tystnad,

7 Äga få ägodelar, 8 Vävstol i rymlig bostad,

9 Något att leva för 

Vi frukta endast framåtskridande

sedan det förvandlats till framfart

Ur Fred med jorden

Första kvinnan i Svenska Akademien

Elin Wägner blev 1944 den andra där

Staty vid Sankt Eriksplan Stockholm 

Elin Wägner Lilla Björka 

Texterna på gemensam bokkasse för

Elin Wägner-sällskapet 

(Ur Brev till Anna Sahlström)

och 

Harry Martinson-sällskapet

(Ur Passad, 1945)

Texten ur Elin Wägners roman Åsa-Hanna (1918) som i år kan 100-årsjubilera och som troligen utgör grunden för Sven Ljungbergs konstverk Åsa-Hanna, är denna: 

- - - 

"Det var midsommartid och om två dagar skulle bröllopet stå på Åsen. Utför backarna neråt byn kom en ung kvinna körande med ett flyttelass, det var Hanna, som lånat märren av far, för att skjutsa sina ägodelar till det nya hemmet. En liten blå kista stod bredvid henne på framsätet och bakpå en stor gråmålad med platt lock och stora järnbeslag. Den var då hederligt rymlig, och ingen kunde veta, att den inte var full, tänkte Efraim. Ovanpå kistan låg en säck med sängkläder, och för resten innehöll lasset en trebenapanna, två vävskedar och två levande hönor. I den lilla kistan hade Hanna sin personliga utstyrsel, allt namnat och med virkade spetsar jämte ett klänningstyg, som mor under heta tårar klippte ner ur väven kvällen före tredje lysningsdagen. I den större kistan låg åtskilligt av det, som suttit i mors vävstol och legat på mors bleke de sista åren, lakansväv och handduksväv, drälldukar och servetter. Fast det var till ett rikt hem Hanna kom, hade den gamla mor Fia i Mellangården varit mån om att sonakvinnan skulle vara väl försedd."

Professor Peter Forsgrens
 djuplodande tolkning av
Elin Wägners Åsa-Hanna 

Sven Ljungberg Åsa-Hanna 

Ann-Margreth Willebrand tackas varmt för 

ett föredrag helt i Nässelfrossas årstema ! 

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON: "Ty människan själv är och förblir det första och det sista."

"I eldrummet samlades skärvorna av mitt liv till ett virrvarr, som av tankarna ältades till enhet. 
[...] 
Det går dunkla bårder, mörka strimmor och tung längtan genom dessa stämningar, ty världen är ju också rätt så mörk och kall. 

   Jag har gjort min plikt invid hjulen, men också undrat. Tekniken är ju nu så stor och väldig, att vi borde kunna uppvisa ett panorama av allsidig tillfredsställelse och naturlig heder. Men vart äro vi på väg? Vart föra ni oss,  ni kolonnförare? Känna ni verkligen världen, eller äro vi bara prisgivna åt edra oroliga och maktlystna gallor och sjuka psyken? Känna ni verkligen bergen, haven, förvillelsernas natur och förutsättningarnas floder? Känna ni önskeriktningarnas listiga snår i folkhavens skogar? Ha ni sinne att fatta de stammande talförsöken hos dövstumma andar och barbarer utanför former, färg och ord?

   Vi veta att ni vilja mycket och att ni tro mycket. Men vad veta ni? Vad kunna ni?

   Ert kläde är snyggt och edra gester förberedda, edra armador och 'örnar' lyda er kanske i hundrafemtio månader. Sedan sjunker er tid. Sedan blir det att försöka röja undan efter er och bygga broar igen. Enfaldiga och skickliga ingenjörer och räviska maktdrömmare är modesak i hönshjärnor, men åter och åter stiger Människan fram med mänsklig lust och mänsklig själ bortom förplattade massväldens kriser.

   Ty människan själv är och förblir det första och det sista."

Dessa ord av Harry Martinson ur Kap Farväl! (1933) i kapitlet STENKOL- ÅNGA får en tydning i det som Sonja Erfurth skriver därom i sin bok Harry Martinsons 30-tal:

"Sjömannen Martinson filosoferar över världens situation. Dåliga politiska ledare kommer att störta världen i ruiner, men människan kommer alltid åter efter kriserna. 'Ty människan själv är och förblir det första och det sista.'

   Detta credo kan sammanfatta Martinsons hela författarskap."

Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till tysk rikskansler och till detta kan relateras det som Harry Martinson samma år skriver i Kap Farväl!, som fanns i bokhandeln 31 oktober 1933. Profetiskt förutser han den politiska utvecklingen: 

"Ert kläde är snyggt och edra gester förberedda, edra armador och 'örnar' lyda er kanske i hundrafemtio månader. Sedan sjunker er tid. Sedan blir det att försöka röja undan efter er och bygga broar igen."

INGRID NETTERVIK höll vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6 maj 2017 ett föredrag om författares oro och motstånd till utvecklingen i Europa sedan tyskarna gått in i Polen, vilket blev starten på andra världskriget. Hon berör Harry Martinsons engagemang, som här framgår av ett utdrag ur Ingrid Netterviks föredrag:

    "I november 1939 gick 13 engagerade författare, de flesta arbetarförfattare, samman och ställde sig bakom ett upprop med titeln ”Uppbåd”. Bakom formuleringarna i detta låg Vilhelm Moberg. Texten skickades till Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och publicerades den 1 december, samma dag som det blev känt att ryssarna dagen innan, den 30 november, hade bombat Helsingfors. Drivande i arbetet med texten var alltså Vilhelm Moberg. Starkt engagerad var också Harry Martinson. Uppbådet undertecknades av de tretton författarna.  

Vilket var då syftet med denna text? Man betonar inledningsvis allvaret i den situation som uppstått genom kriget och hotet från öster och slår fast att ”En nations rätt att leva respekteras endast i den mån denna rätt kan värnas med maktmedel.” Alla inre problem i landet måste nu sättas åt sidan. De överskuggas av ”att folkets fria och oberoende tillvaro allvarligt hotas”. Den svenska fredsviljan måste hävdas ”genom ett uppbåd av nationens alla krafter”. De tretton författarna föreslår därför ”upptagandet av ett försvarslån, i vilket varje svensk medborgare bereds tillfälle att teckna andel, stor eller liten”. Uppropet avslutas med två kursiverade rader: Varje fredsdag måste utnyttjas till det yttersta. Varje fredsdag är en nådegåva åt Sveriges fria folk.” 

Titel på Harry Martinsons text är Drömmen om Sverige. Martinson utgår där från den kärlek till naturen som är så stark hos honom. Den framträder tydligt både genom hans vackra naturdikter och genom hans målningar. Kärleken till naturen, skriver han, ”är en kärlek till järnbärarlanden och till folkvisans rike, en kärlek som finner sina födkällor i skogarnas sus, i bäckarnas dans och i älvarnas ändlösa och övertalande sorl.” Och han menar att kärleken till naturen är en grundstämning som förenar folken i Norden. Han avslutar med en stark uppmaning:  

”Denna grundstämning tänker vi försvara. Vi reser oss män och kvinnor upp mot varje försök att påtvinga oss en främmande stämpel och vi insätta, om och när så gäller, hela vår svenska verklighets resurser för att försvara vår svenska dröm.”  

 Nässelfrossa
Tio jubilerande böcker 
av Harry Martinson

Kap Farväl! 85 år

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON: Ur Midsommardalen (1938) "Solen: den eskatologiska stjärnan"

". . . allt levande ståtar med vad som egentligen är solens och ljusets förtjänst. Så gör vi alla, men glömmer alltsomoftast att det är solen. Den är växlaren och uppehållaren. Med den kan allt korrigeras till det = som inte har någon annan efterföljd än ∞. Solen: den eskatologiska stjärnan, den innersta och yttersta fostergrunden. Den uppehåller allt samtidigt som den desavuerar allt."

HARRY MARTINSON: Ur "Midsommardalen" (1938)

De blomster som i marken bor 

kan aldrig själen glömma.

Hur skönt att djupt bland gläntors flor 

se solens fingrar sömma 

en vacker klädnad till den säng 

som vi ger namnet sommarns äng 

och som med solens gyllne tråd 

hopsömmas våd för våd. 

En sommarpsalm jag sjunga må 

i själens vinterdagar 

och låta tungsint tanke gå 

och mana sommarns hagar 

att träda fram till sinnets stöd 

i vinterns långa själanöd, 

att djupt i minnet skåda Gud 

i evig sommarskrud. 

HARRY MARTINSON: Sv. ps. 202


TILL SOLEN

Eldvältrerska. Du som är bukig av flammande glöd, som i ofattbar hetta slungar med jättekroppen i fanatiska gastöcken.
   Du storm av eld och frid av eld.
   Du väckerska och enda möjlighet.
   Du ideogrammernas moder och det fullständiga alfabetet.
   Du hav av dig själv, du ocean av dig själv i eld. Du dina egna lovsångers tänkerska och möjlighet. Du skugglösa. Du friska och elektriska.
   Du eldvingade. Åt alla håll flyger du samtidigt och offrar dig själv för att leva.
   Du ordens och köttets moder och fader, hur liten och gripande småaktig blir inte sången till dig. Och alla jordiska världens dån tillsammans bara som ett muspip i jordens kringflygande tuva. När skulle du väl höra dem i de hejdlösa eldorkaner som ständigt rasa och vältra sig fram genom ändlösheten på solens kokande slätter.

HARRY MARTINSON: Ur "Midsommardalen"

GOD MIDSOMMAR 

☀ 

Rune Liljenrud 

HARRY MARTINSON: "Självförsvar"

HARRY MARTINSON: "Jag skriver ytterst sällan en dikt utan att ha något verklighetsunderlag ur mitt eget liv. [...] Kulturen är ingen fara med - det är värre med människan."

Harry Martinsons NOMAD 1943 jubilerar 75 år

* NOMAD 1943 ~ 75 år

NOMAD 1943 Illustrerad av Torsten Billman

"en världsskyffel över havetmed Durhamkol "

Denna upplaga av Nomad har av författaren

blivit genomsedd och delvis omredigerad. En del

dikter som författaren hunnit tröttna på, ha ute-

slutits. I deras ställe ha ett antal dikter som rätte-

ligen hör hemma i Nomad, men som vid tiden

för första upplagans tryckning voro tryckta eller

inlämnade på annat håll, nu sent omsider lagts

till samlingen.

Förf.

NOMAD 1931

Under detta år 2018 med Nomad 1943 som en av 10 jubilerande böcker av Harry Martinson, är det intressant att jämföra de båda utgåvorna av Nomad, 1931 och 1943. Illustrationerna i utgåvan 1943 har gjorts av Torsten Billman (1909-1989), en konstnär med egna erfarenheter av livet till sjöss och arbete på flera båtar. Nomad 1943 är tillägnad SVENSKA SJÖFOLKSFÖRBUNDET.

I Harry Martinson-sällskapets utgåva 1997 av Harry Martinsons dikter 1929-1945 skriver Johan Lundberg i ett efterord "En rörlighetens och hemlöshetens lyrik", om förhållandet mellan de två Nomad -utgåvorna, 1931 och 1943:

"I jämförelse med den äldre versionen av Nomad har blott 17 stycken av den ursprungliga bokens sammanlagt 53 dikter medtagits i den nya utgåvan, viket alltså innebär att mer än två tredjedelar av originaltexten utgått. Av de 17 bevarade poemen har ändringar gjorts i flera, av vilka två texter utsatts för omfattande bearbetningar (Ur 'Minnenas tåg' samt 'Brev till en yngling' vilken i den nya boken bär titeln 'Till en ung jägare').

[...]

En minoritet av dikterna i 1943 års samling har hämtats från Nomad, medan lejonparten, sammanlagt 24 stycken av den nya bokens texter kommer från andra håll: sju stycken härrör från Natur, fyra från Modern lyrik, tre från Resor utan mål, två från Kap Farväl! och en från Svärmare och harkrank. Till detta kan läggas sju tidigare i bokform ej publicerade texter."

De två dikter ur Kap Farväl! - som i år 85-årsjubilerar och som Harry Martinson låter ingå i Nomad 1943, är "Från udden ropa -" samt "Brev från en boskapsbåt".

Från Svärmare och harkrank, har Harry Martinson i Nomad 1943 tagit med dikten "Liv"

LIV

Ej vallar, bräddar har den flod,

som håller mänskans ande grön.

Den återblommar varje år.

När tiden räfflar åsens krön

och jättedösen sjunken in

sjuk rosslar under skuldran grå,

skall dock den gröna anden stå

och bräddfullt grön dess flod.

Så mycket skall förglömmas, dö,

de frejdade heroers ö

åt papegojor skänkas.

Men grönskans öde, lummets skir

ej efter våldens önskan blir.

Dess liv kan aldrig länkas.

Johan Lundberg skriver i sitt efterord i NOMAD 1943:

[...]

Utifrån ett klassperspektiv kan noteras hur Martinson i poemet "Pråmsång" gör sig till talesman för den arbetare som befinner sig längst ner på klasstegen: pråmföraren som fraktar latrin. [...] i denna text finns paralleller till slutet av "Hades och Euklides", där huvudpersonen lägger sig ner och lyssnar mot jorden, varifrån han hör ljudet av källor, hav och vind. På liknande sätt talas i "Pråmsång" om hur jaget lägger sin "kind ner / och blommar själv på guds tundra".

PRÅMSÅNG

Vem är hängivnare än jag -?

de enklaste spelen, de grovaste jobben!

Jag fraktade stinkande latrin på pråmen Sest I

ut ur världsstaden Bristol;

häggarna sprutade sin parfym över oss

och stjärnorna tändes i oktober.

Jag sjöng en psalm i den stilla natten

tills pråmen doppade sin bak i havet -

och många sådana nätter ha kommit -

hören, skymningskvinnor! skymningsblommor,

gräs som bugen er i mörkret:

armt mitt liv och ödslig strid.

Men jag lägger min kind ner

och blommar själv på guds tundra.

Dikten PRÅMSÅNG finns både i NOMAD 1931 och i NOMAD 1943.

Illustration av Torsten Billman PRÅMSÅNG i NOMAD 1943

I Sjömanshemmet vid Masthuggstorget i Göteborg med Torsten Billmans monumentala alfresco-målning Till sjöfolket - Havets arbetare, konkretiseras detta.

Havet är stort, evigt och stort - traderna äro blott linjer / dragna för bröds skull...

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD 1943 Illustration av Torsten Billman

S J Ä L V F Ö R S V A R

Harry Martinson har i en artikel "Självförsvar" i Templar-Kuriren 1932, nr 12 kommenterat nära hälften av dikterna i NOMAD 1931. Häri finns intressanta upplysningar om tillkomsten av diktsamlingen "Nomad" 1931. Större delen av denna artikel finns omtyckt i Fronten 1932, nr 8. 

HEMBYN
Harry Martinson skriver: Personligen deltog jag i världslivet efter Versailles i så måtto att jag var sjöman och strax efter fredsslutet befor de då ej minsvepta riskzonerna, varvid jag naturligtvis också upplevde den nya mentaliteten i världshamnarna. Min dikt "Hembyn" är skriven under direkta intryck av detta.

KRIGSMÅLAD KONVOJ

Dikten har Harry Martinson skrivit med tanke på torpederingen av de tre svenska ångarna Aspen, Viken och Västerland, varvid tio eldare skållades till döds vid pannexplosionerna. Harry Martinson kände personligen tre av dem som dödades.

KOL

Harry Martinson skriver att dikten är ingen "måfåskapelse"; när man varit eldare i sex år vet man, vad kvalitet i stenkol kan betyda.

NORRLANDSTIMMER
Dikten "Norrlandstimmer kan väl ha sitt berättigande, då jag farit mycket med trälaster.

SYNMINNE

Dikten är skriven under direkt intryck av att Harry Martinson första gången besökte Stockholm, oktober 1920, som jungman på skonertskeppet Willy.

SJÖMAN TALAR TILL KAPDUVOR

Dikten visar det intryck Harry Martinson hade i minnet av havets duvor från det att han passerade Cape Good Hope med engelska ångaren Fernmoor, januari 1924.

SAGA OM ASIEN

Harry Martinson besökte 1924 Indien och det starkaste intrycket bland de tusenden, menar han att han fick av de aderton fullkomligt vilda bengaliska kungstigrarna i Bombays Zoo och vid upprepade tillfällen har han överväldigats av detta präktiga minne. Elefanter stod tjudrade på gräsmattorna, gångarna myllrande av fridagsfirande parias, och hettan var tungt mängd med den lukt, som i heta dagar dunstar upp från infödingkvarterens hårdstampade jordgator, på vilka spillningen från de tusentals oxspannen snart stiger torkad och pulveriserad till damm.

En kuli matade tigrarna, kastade åt dem ett styckat svin. De aderton bengalerna drabbade samman om bytet, röto så det isade i ådrorna, ty dessa tigrar var inte födda i Zoo. Endast fjärilarna och elefanterna var oberörda, de vackra fladdrarna besökte som om ingenting hänt var och varannan ört mellan de tjudrade elefanternas massiva kroppar. Detta var något av intrycket från Bombay.

För knappt ett par år sedan såg Harry Martinson den etnografiska och vetenskapliga filmen Rango. Där förekommer flera djungelupptagna scener med tigrar. Efteråt, när Harry Martinson kom till sitt hotell, skrev han dikten. Ett starkt intresse för Asien ligger också bakom.

ATT VARA

Dikten är en konstruktion inspirerad av ett barndomsminne. Harry Martinson fick en gång åka med ett par mil med föraren på ett grustågslok på Sölvesborgs-Älmhults järnväg.

VATTENFALLEN

Dikten emanerar från en av Harry Martinsons härligaste upplevelser. Han befann sig i juni månad 1923 på vandring mellan Indajal och Horisonte i Brasilien för att söka arbete på en Yerbakvarn i Bella Horisontes högland. På vägen, fyra svenska mil norr om Joinville, störtar ett vattenfall fram ur de överväxta urskogsbranterna. Jag satt där gripen, i tillbedjan, över en halv dag. Där hände inget spännande äventyr. Men det var en stor upplevelse, jag skulle vilja säga - av Gud.

LIVSÖDE

Harry Martinson skriver om sin dikt LIVSÖDE: Den långa dikten är sant min i så måtto att jag upplevt en del av vad som står i den. T.ex detaljen med humlan i det rentvättade bläckhornet som skall föreställa grammofon: en lek jag hittade på och ofta lekte. Kanske i oförstånd, då det ju kunde vara synd om humlan. Men dock som lek en nödvändighet i min bortackorderade barndoms vantrivsamma tillvaro. Att jag vid fjorton års ålder arbetade på textilfabrik, att jag läste Jack London och Cooper och såg Chaplin, och att jag hade erotiska äventyr är också mitt liv. Även att jag gått arbetslös och sålt kängsnören. Det andra i dikten är konstruerat kring detta.

DÖDEN

Harry Martinson: I dikten "Döden" har jag inspirerats av en djupt religiös period jag hade vid omkring elva års ålder. Jag var då bortackorderad hos en baptistfamilj. Stämningar och intryck därifrån har vid upprepade tillfällen sedan jag blivit vuxen återkommit i drömmar.

NÄR JORDEN SKRATTADE
Dikten "När jorden skrattade" kommer väl av min kärlek till barn och min tro på barnsläktet. Även av att jag ofta på mina vandringar vilat just vid skolor. (Hoppets enda hus.)

BREV TILL EN YNGLING

Harry Martinson: "Brev till en yngling" är verkligen tänkt som brev till en yngling, vilken jag aldrig fann annat än springande med bössan i tid och otid.

BEKÄNNELSE

Harry Martinson: Dikten "Bekännelse" är en Freudpåverkad konstruktion, men jag läste Freud och fann mig själv i mycket. Varför skulle jag då inte skriva det. Dessutom är det i dikten skildrade förloppet i huvudsak sant. Naturligtvis kan det komma med oväsentligheter, det ligger i det lyriska vibratots natur och privilegium.

SKAPELSENATT

Harry Martinson: "Skapelsenatt" kan synas chockerande. Men tar man i beaktande att sexualdriften är en gudaström som går genom evigheten, då förstår man dess tendens. Jag erkänner likväl att ämnet är för stort att behandlas knapphändigt.

BADSTRAND

Harry Martinson: Dikten "Badstrand", som jag anser mig formellt ha utvecklats ifrån sedan jag skrev den, är rätt svag. Men annars: ämnet behöver väl inte vara tabu. Grekerna skrev om sylfider, najader och nymfer. Dessa framställdes alltid nakna. Att skildra kläder tillhör modevetenskapen.

BARN

Harry Martinson: Dikten "Barn", som jag håller för en av samlingens bästa, vill jag nämna några ord om. Meningen är att barn äro mer värda än både Lenin och Ramakrishna. Emedan de representera alla möjligheter och man kan vänta sig den verkliga utopiska renässansen och nyskapelsen just ur deras unga fridom: Det infallsrika, geniala. 
   Samlingens övriga dikter svarar jag också för. Jag skriver ytterst sällan en dikt utan att ha något verklighetsunderlag ur mitt eget liv.
   I en av slutdikterna, där jag skildrar mig vevande på ett gnisslande vattenhjul, står t.ex. modellen till brunnskaret på Näffeboda gård i Blekinge, där jag som sockenbarn arbetat.

Jag minns ett brunnskar med gnisslande trä;

jag vindade vatten morgon och kväll

på vindspelets tjutande hund.

Och gräset omkring var berusat av vind,

med brutna axlar hängde en grind,

ett gångjärns rostiga öga såg spräckt in

i enarnas lund.

Harry Martinsons "Nomad" 1931 hade fått ett blandat mottagande. Det fanns de som såg diktsamlingen som verk av en mästare och till dessa hörde lyriska finsmakare som Anders Österling. I Uppsalastudenternas tidning framfördes raljerande kritik och Harry Martinsons artikel "Självförsvar" i Templar-Kuriren vill förklara att diktsamlingen har kommit till med spontan inspiration och utesluter allt estetiskt beräknande effektsökeri. Man skulle kunna uttrycka det så: "Vad jag sett och upplevt, det vittnar dikterna om".

 Harry Martinson avslutar sin artikel "Självförsvar" på detta sätt: "Frågan är om vi skall göra enbart som de dikteriska, ljusa (ofta falska) idealen bjuda: skriva överjordisk platonism och lyriskt gjuten humanism; eller om vi måste låta livets och erfarenhetens ofrånkomliga element tala sanning först. Jag föreslår att vi tala sanning först och ser oss själv sådana vi är. Bakom smutsiga tabudukar är jag övertygad om att en naken, en ny, en ren människa står.

   Kulturen är ingen fara med - det är värre med människan."

Rune Liljenrud