"Verklighet till döds – Martinson och moderniteten"

 

Författaren Elisabeth Rynell medverkade under den första dagen på Bokmässan i Göteborg den 26 september 2013 i två program, dels ett seminarium "Att skriva och att inte skriva" och dels ett program på De Litterära Sällskapens Scen "Verklighet till döds – Martinson och moderniteten". Vid båda programmen fanns som grund Elisabeth Rynells essäsamling Skrivandets sinne, som utgavs våren 2013. Hon känns igen från sin medverkan i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2006 med artikeln "Lite om att slå följe med Harry Martinson", där hon relaterar till Harry Martinsons diktsamling Vagnen, vilket hon nu också gör i sin senaste bok Skrivandets sinne.

 

Camilla Odhnoff fick på sin 85-årsdag den 6 juni 2013, som en gåva av Harry Martinson-sällskapet, Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne och hon tackade då för "en helt underbar bokgåva". Kanske var detta den sista boken hon läste och verkligen tog till sig, med anknytning till Harry Martinsons författarskap, som hon var så väl förtrogen med. Camilla Odhnoff avled den 16 juli, kort efter sin födelsedag.  

 

Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne inleds med en dikt av Gunnar Ekelöf ur Coda "Allt har sin tid, så även detta mörker...",  och många berättare finns med i en resonerande text om hur möten med andra författare fungerar, såsom Sofokles, Shakespeare, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Werner Aspenström, Sara Lidman, Harry Martinson,  Pauline Réage, Birgitta Trotzig, Axel Sandemose, Valentin Rasputin, Boris Pasternak, Thomas Tidholm och Ivar Lo-Johansson.

 

 

 

Elisabeth Rynell anknyter i Skrivandets sinne också till personer i sina egna tidigare böcker såsom  Hohaj (1997), Till Mervas (2002) och Hitta Hem (2009) : "Med ett namn blåser man liv i en ny människa. Man säger: här är hon, hon ska bära detta namnet på det att hon må bli en del i vår stora berättelse. Det är den stora människoberättelsen det handlar om."

I kapitlet "Om självtillit" ur Skrivandets sinne mediterar Elisabeth Rynell över skrivandets mekanismer och hur det är att vara författare och inte kunna skriva när orden inte formar sig. I seminariet "Att skriva och att inte skriva" samtalade Elisabeth Rynell med kulturjournalisten Kerstin Wike om detta.

 





"Jag funderar över det enorma motståndet mot att skriva som jag kan känna. Att det framstår som så fullkomligt omöjligt att ens skriva en rad. Och inte bara omöjligt. Det är ren ovilja. Paradoxalt sammansvuren med en enda längtan: att få skriva. Få skriva. Vilken instans vänder man sig egentligen till för att få skriva?

[...]

Författare vet i märgen hur avgörande skillnaden är mellan att tänka en mening och att skriva ner den. Och inte bara avgörande, den kan vara skräckinjagande. Nedskriven där på papperet kan man, ja, titta på meningen, den har tagit ett kliv ut ur en och blivit sin egen. Och meningen kan titta tillbaka. Man kan börja inbilla sig att den har en vilja. Och det har den. Och man måste svara. Från det ögonblicket är denna mening inte 'min' längre, den är inte 'jag'. Den har blivit ett 'du' som 'jag' tråder en dans med. En förhäxad dans där man ideligen trampar sig själv på tårna i takt med att 'du' växlar om till 'jag' och 'jag' växlar om till 'du' alldeles oförutsägbart mitt under släpstegen, virvlarna, snurrarna."

 

 

 

Ett kapitel i Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne heter "Om verklighet till döds" och handlar om Harry Martinsons bok Verklighet till döds, som kom ut 1940, i världskrigets andra år. Kapitlet slutar med Harry Martinsons ord "Jag har gjort mitt. Jag har stridit för livet, så långt det gick."  Elisabeth Rynell avslutar med "Jag säger bara: Tag och läs!" Just detsamma vill denna blogg mana till. Läs Harry Martinson och läs Elisabeth Rynell, vars medverkan i de två programman på Bokmässan i Göteborg gav stor behållning. Några citat ur Skrivandets sinne visar hur högst aktuell  boken är.

 



"Den morgonen i september 1939 när Holger Tidman, alter ego för Harry Martinson, såg det feta svarta i:et i ordet krig i tidningsrubriken, visste han att alla onda drömmar hade besannats. I det ögonblicket frontalkrockade han mot verkligheten och kunde släppa ut en vrede och förtvivlan som egentligen inte ryms i vanliga meningar på vanliga boksidor. Ett alldeles ohanterligt raseri som likafullt berör och griper tag i en sentida läsare som jag själv, kanske för att det är så paradoxalt sammankopplat med känslighet och en svidande ömsinthet." Så inleder Elisabeth Rynell kapitlet om Harry Martinsons bok Verklighet till döds. "Den inleds med en liten anmärkning: 'Denna bok är idéskissen till ett större tänkt arbete. Först när tiderna blir sådana att det låter sig göra, kan arbetet tas upp och fullföljas till sin från början tänkta bredd.' Jag skulle vilja säga att diktsamlingen Vagnen från 1960 är den utlovade fortsättningen på detta arbete.[...]
Tiden så som den framskrider ger Martinson bara alltmer rätt. Det har nu gått en mansålder sedan han gav ut Verklighet till döds och över femtio år sedan han gav ut diktsamlingen Vagnen och allt han skrev i de böckerna, raseriet, förtvivlan, vädjandena, blir bara mer aktuellt.
[...]
Martinson menar att det är meningslöst att tala om människan om vi inte tar med Minnet som hon är inslagen i som i en väv.
Samtidigt har samhällsbyggandet fortgått efter en ekonomistisk, klämrationalistisk och egentligen minneslös linje som aldrig går in igenom människan. Och på så vis kan vi, enligt honom, heller aldrig fånga framtiden. För framtiden måste färdas genom människans minne, dess obönhörliga väg går genom Minnet.

     Rädda dig in på minnets stigar
     för att där förbereda framtiden och nå den
     med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

     HARRY MARTINSON: ur Vagnen


 

 Rune Liljenrud

Fingervisningar

 

 

Werner Aspenström (1918-1997) började år 1951 att föra De svarta böckerna, dagboksnotiser som han ofta kallade för "Resuméer" och han fortsatte skriva dessa livet ut. Det blev totalt 19 sådana böcker och nu har i Werner Aspenströmsällskapets skriftserie nr 5 utkommit Fingervisningar, med texter från de tre sista svarta böckerna.

I bokens förord skriver Anna Aspenström och Hans Isaksson bl.a. följande:

"Vår förhoppning är att Fingervisningar genom sina pregnanta noteringar inifrån författarverkstaden ska kasta ljus över hans sena lyriska författarskap. Men vi menar också att många av texterna och formuleringarna i urvalet är så innehållsrika, roliga och gripande att de kan mäta sig med de böcker Aspenström själv gav ut."

Ibland är noteringarna helt korta, ibland långa med inklistrade urklipp. Noteringen från 5 maj 1990 innehåller följande:

"Den 5 var jag nere i Jämshög i Blekinge och tog emot Harr M-priset tillsammans med Gillberg. Talade om drömmar med utgångspunkt från den i Klockrikeboken 'Drömmen om bambutornet'. Utflykt nästa dag till en svart diabasgruva. [---] En onormalt varm och torr vår hittills."

När Werner Aspenström  år 1990 mottog Harry Martinsonpriset refererade han i sitt tal till ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, som Aspenström skriver om i Fragmentarium, 1987. Harry Martinson hade låtit Werner Aspenström veta, att inledningsdikten till Cikada bygger på en Hans och Greta-dröm. Harry Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”

Hans Isaksson skriver angående drömmen om Bambutornet i Vägen till Klockrike: ”om mörkret är så djupt (som i Martinsons dröm eller många av de drömmar som Aspenström redovisat) går det inte att överleva utan ljuset. Och den insikten är Aspenströms egen lika mycket som Martinsons.”

Werner Aspenström blev rikt belönad för sin diktning och i Fingervisningar finns något att läsa  om detta, som t.ex. en anteckning från år 1992:

"Lördagen den 25 flög jag upp till Umeå, där SAB Sveriges allmänna biblioteksförening, hade årsmöte och vid en festlighet utdelade Aniarapriset, en tung skulptur, till mig ..."

Werner Aspenströmsällskapets Fingervisningar innehåller mycket intressant och viktigt material till förståelse av Werner Aspenströms rika författarskap - han som satte Harry Martinsons författarskap så högt.



Rune Liljenrud 

EVA STRÖM, Kristianstad tilldelas Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne 2013

 

Växjö kommuns elektroniska tavla i Stadsbiblioteket

visar motiveringen för priset till EVA STRÖM

 Prissumma 100.000 kr

 

 

Här i Växjö föddes Pär Lagerkvist (1891-1974)

 

I Växjö Stadsbibliotek, där tillkännagivandet av

Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne ges,

finns denna bild av Nobelpristagaren år 1951

Konstnär: Arne Jones

 

Nobelprismotiveringen lyder:

 

. . . för den konstnärliga kraft och

djupa självständighet, varmed han i

sin diktning söker svar på

människans eviga frågor.

 

 

Vid tillkännagivandet av

Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne

åt Eva Ström, lästes några av hennes dikter

av skådespelare från Regionteatern, Växjö 

bl.a "Låta pennan gå" ur Revbensstäderna

 

Låta pennan gå

 

Så skönt att klottra på papper

låta pennan gå utan att tänka sig för

njuta av strecken, det svarta i det vita

varken tänka eller inte tänka

bara låta handen och tanken löpa

jämsides ett tag, i otakt ett tag

så löper handen före tanken

så löper tanken före handen

så löper de jämsides

då tröttnar de

[. . .]

 

Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne delas ut under Kronobergs bokmässa, lördag den 23 november 2013 kl 10.00–16.00 på Växjö Stadsbibliotek, då författare, förlag och litterära föreningar med anknytning till Kronoberg deltar. 

Priset har bara delats ut vid ett tillfälle tidigare. Kristian Lundberg fick priset år 2011.

 

Eva Ström är god kännare också av Harry Martinsons författarskap och här på Harry Martinson-sällskapets hemsida/blogg finns flera artiklar som belyser detta.

  

 

Eva Ström gratuleras varmt till

Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne

 

Rune Liljenrud

 

Lyckad Bokfestival i Kristianstad den 5-7 september 2013 med klara litterära höjdpunkter - Våra många namnlösa bibliotekarier hyllas!

 

 

I samband med Bokfestivalen i Kristianstad den 5-7 september 2013, 80 år efter att Kristianstadsförfattaren, utrikeskorrespondenten och sedermera ledamoten av Svenska Akademien Gustaf Hellström år 1933 utgav boken

 

Det tredje riket

Från Hitlerkupp till tysk folkenighet

 

kunde Gustaf Hellström-sällskapet presentera en nyutgåva av den mycket svåråtkomliga boken. Bidrag till utgivningen har lämnats av bl.a. Svenska Akademien.

 



 

Omslagsfoto till boken:

Bokbålet i Berlin 10 maj 1933 (Tyska riksarkivet)

 

Gustaf Hellström-sällskapets ordförande Disa Lundgren, tillsammans med ledamöter av Sällskapets styrelse Lennart Leopold och Sigurd Rotstein, presenterade boken, som förutom Gustaf Hellströms texter också innehåller bidrag av Lennart Leopold och Sigurd Rotstein.  

 



 

Presentationen innehöll en belärande genomgång av vad som hände i Tyskland 1933, när Gustaf Hellström var där för att rapportera för DN och Fredrik Böök var där för SvD och hur totalt olika de uppfattade vad som höll på att hända



 

 

Boken Gustaf Hellström i tredje riket, som ingår i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie, är också idag högst aktuell och borde läsas av alla som vill orientera sig i historien, lära för samtiden och för framtiden.

 

TACK Gustaf Hellström-sällskapet !

 

Denna tacksamhet låg i den varma applåd som följde på bokpresentationen av Disa Lundgren, Lennart Leopold och Sigurd Rotstein i Regionmuseets välfyllda hörsal under Bokfestivalen i Kristianstad.

 

 

Det litterära Kristianstad var överfullt av böcker under Bokfestivalen och gav många värdefulla program med  författarpresentationer, debatter, bokbord, novelltävling och poesiläsning.

 

Hur påverkas vi? Den frågan fick Gustav Fridolin efter att ha presenterat sin debutbok som skönlitterär författare: Morfar skrev inga memoarer. I samtal med publiken nämndes Per Anders Fogelström, Jan Fridegård, Gustaf Hellström, Harry Martinson och Sven Edvin Salje, som möjligen kunde ha påverkat Gustav Fridolin. Han blev tyst en ganska lång stund och sedan sà han något som alla vi som var där kommer att minnas och varmt vill instämma i:

 

Vad har påverkat mest? Gustav Fridolin svarar:

 

"De namnlösa bibliotekarierna, många kvinnor!"

 

Rune Liljenrud

 

 



Raoul Wallenbergs dag den 27 augusti

 

"Barmhärtigheten gror på livets grunder"

Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 102

 

"Vi måste berätta, vi får aldrig glömma"

RAOUL WALLENBERG

 4 augusti 1912 - 1947 ?

 

27 augusti 2013 ~ RAOUL i namnsdagskalendern

 uppmärksammas för första gången i Sverige som

 

 RAOUL WALLBENBERGS DAG

 

På flera platser i Sverige finns minnesmärken 

 

Raoul Wallenbergs Torg, Nybroplan i STOCKHOLM,  Haga Kyrkoplan i GÖTEBORG, Raoul Wallenbergs Park i MALMÖ, Grunden till det år 1933 nedbrunna Raoul Wallenbergs födelsehus i KAPPSTA på Lidingön samt i Stadshusparken i centrala LIDINGÖ, Raoul Wallenbergs plats i LINKÖPING och utanför Skissernas Museum i LUND

 

 

Stockholm

 

 Kirsten Ortveds minnesmärke

"Hommage à Raoul Wallenberg"

i bakgrunden på Raoul Wallenbergs

torg vid Nybroplan i Stockholm

är kompletterat med ett granitklot

Vägen var rak när judar fördes bort att dödas

Vägen var krokig, farlig och kantad av

hinder när judar försökte undfly mördarna

På 24 olika språk står texten här ingraverad

Aaron Isaac bildade den första judiska

församlingen i Stockholm år 1775

Minnesmärkets järnvägsräls och

gatsten från Budapest leder till

näraliggande Stockholms synagoga

Raoul Wallenbergs namnteckning, symbolen för räddning,

 inarbetad i konstnären Kirsten Ortweds monument

"Hommage à Raoul Wallenberg"

på Raoul Wallenbergs Torg vid Nybroviken i Stockholm

skulpterat av Willy Gordon

 

 

Per Wästberg skriver på den minnesplatta som finns vid monumentet bl.a detta: "Ondskan livnär sig på andras passivitet.  Raoul Wallenberg är exemplet på hur en enskild människa kan betvinga vanmakt och övermakt, bli en vägvisare och förebild för framtida generationer. Med inlevelse och envishet stod han i det godas tjänst.

 

Raoul Wallenbergs öde är för storslaget för att uttryckas i traditionell form. Skyddspassets namnteckning i lysande brons skrevs i en sekund som skilde livet från döden".

  

 Göteborg

 

 

Skulpturgruppen framför stentavlan med Raoul Wallenbergs ungdomsporträtt på Haga Kyrkoplan i Göteborg, består av två sovande pojkar, som vittnar om historiens förtryck

 Malmö

Skulpturgruppen Pienza av konstnär Staffan Nihlén

 

 

Minnesstenen är huggen i staden Pienza i Italien i rosa marmor och "reser sig som en ljusets låga ur ett mörkt kar av stilla vatten. Konstnären har velat symbolisera den låga av hopp som Wallenberg tände hos tusentals judar under andra världskriget."

(Malmö Förskönings- och Planteringsförening)

 

 



 Kappsta

"En människa gör skillnad" 

 

 

 

På grunden till det år 1933 nedbrunna Raoul Wallenbergs födelsehus i Kappsta på Lidingön, står sedan 2002 en bronsskulptur av hans portfölj, skapad av konstnärerna Ulla och Gustaf Kraitz. ~ "Attachéväska RW" är placerad på gatsten från gettot i Budapest

 



 



 

 

Lidingö 

 

 

På Lidingö, Raoul Wallbergs födelseort, restes den 28 maj1999 ett nästan fyra meter högt monument, skulpterat av Willy Gordon, gjutet i brons och finansierat genom en nationell insamling

 

 

Monumentet i Stadshusparken i Lidingö visar Raoul Wallenberg, som räcker skyddspass till hotade människor. Med monumentet hedras Raoul Wallenbergs gärning, civilkurage och medmänsklighet. Raoul Wallenberg räddade i andra världskrigets slutskede oräkneliga ungerska judar undan förintelsen 

 

 

I sina  händer  håller Raoul Wallenberg ett skyddspass, med Sveriges riksvapen Tre kronor, som vädjande, dödsdömda människors händer tar emot.

 

 

HAND

 

Här: min hand.

Skall den smeka -

eller skall den slå? 

Smeka får den -

slå får den,

      slå

      och leva

      ådrig. 

En gång i ålderdomen darrar den - darrar. 

Jag har sett darrande händer, med blod på,

som kunnat smeka fram bröd. 

      Hand! min hand!

      varför darrar du? 

HARRY MARTINSON: Ur 5 unga 

 

 

Marianne Westholm, mångårig ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse, skriver om Harry Martinsons dikt HAND bl.a:

"Innehåller en enkel sanning: Människan är  fri  att välja,

 men också  i stånd  till vad som helst [...]

Kanske också: hur ser din skuld ut?"

Forum för levande historia har gett ut Raoul Wallenberg-kalendern 2013, vari för varje dag en hjälte lyfts fram som exempel på civilkurage och osjälviskt handlande. Raul Wallenberg är en av dessa, men årets dagar räcker inte att nämna alla. Kanske kommande kalendrar skall komplettera denna viktiga minneslista.

 

 

Varje år genomförs Raoul Wallenberg-dagen på Lidingö den 27 januari, Förintelsens Minnesdag, i samarbete med Svenska institutet och Forum för levande historia, "som arbetar mot dagens intolerans med utgångspunkt i historiens brott mot mänskligheten. För demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter".

 

Linköping

 

 

 

Bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping är en avgjutning av ett minnesmärke i Budapest, där Raoul Wallenberg främst verkade. Den har som viktiga symboler Skyddspass med Tre Kronors vapen och Hjälpande händer 

 

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.

 

HARRY MARTINSON: Ur MÄNNISKANS HÄNDER

Dikter om ljus och mörker 

 

 

Nyare litteratur om Raoul Wallenberg

 



 

 

"Det kom en messias [...] Han sade att han var där för att rädda liv [...] Den här messias föste in min mor och mig i ett rum med de andra som skulle räddas. De andra fördes till Auschwitz. Han tog med oss ut ur huset. För mig, för min mor, var det ett underverk [...] Raoul Wallenberg var ingen vanlig människa [...] Han var ett helgon."

(Agnes Sereni, Förintelseöverlevare från Budapest)

 

"Raoul Wallenberg [var] hjälten som hade bekämpat, lurat och överlistat Eichmann, Tredje riket, den slutgiltiga lösningen och Pilkorsrörelsen, och som hade räddat tiotusentals judiska liv med stor risk för sitt eget."

(Alan Levy, journalist och historiker)

 

Citaten är hämtade ur Paul A. Levines bok 

Raoul Wallenberg i Budapest, 2011 (480 s.)

 

Paul A. Levine är docent i historia, särskilt Förintelsens historia, vid Uppsala universitet

  

 

I "Förintelsens röda nejlika", Forum för levande historia, 2012 (234 s.) skriver professor Ulf Zander om den förändrade synen på Raoul Wallenberg i Sverige, Ungern och USA under efterkrigstiden. Raoul Wallenberg har fått status som en av andra världskrigets främsta hjältar tack vare de insatser han gjorde i Budapest 1944–1945 för att rädda judar undan Förintelsen.

Samtidigt är hans öde förknippat med fångenskap och undergång i Sovjetunionen. Diskussioner om det politiska och diplomatiska spelet kring honom är sammanflätat med olika kulturella gestaltningar av Wallenberg och hans öde.

Ulf Zander är professor i historia med inriktning mot historiedidaktik vid Malmö högskola. I boken "Förintelsens röda nejlika" nämner han att till Raoul Wallenbergs ära har 31 monument uppförts i tolv länder. Han hänvisar till Tanja Schults doktorsavhandling "A Hero's Many Faces. Raoul Wallenberg in Contemporary Monuments", 2009 och gör i sin bok vissa kompletteringar med politiskt-ideologiska samt historiekulturella perspektiv.

Ulf Zander nämner att "Bronsportföljen R W" är en del av Gustav och Ulla Kraitz monument "Hope" som är placerat i FN-byggnadens omedelbara närhet i New York, USA. Portföljen finns i KAPPSTA på Lidingön samt utanför Skissernas Museum i LUND (bilden ovan)

           

 

Ingrid Carlberg, författare och journalist, ger i sin bok "Det står ett rum här och väntar på dig...", 2012 (784 s.) "den fullständiga historien om Raoul Wallenberg, så långt man kommer i tillgängliga källor idag" och ändå finns många olösta frågor om "sanningen om hans öde."   

 

Boken inleds med ord av Tomas Tranströmer:

 

Var människa en halvöppen dörr

som leder till ett rum för alla

 

 

Citat på bokomslagets rygg från

Maj och Fredrik von Dardel i brev till

Raoul Wallenberg, 24 mars 1956

och

Raoul Wallenberg vid sitt skrivbord

i slutet av november 1944

 





 

 

"Han var kanske den ende med  riktigt stort inflytande i Budapest. [...] Vid den tiden ägde en stor räddningsaktion rum. Men det var han som tog initiativet, skänkte oss styrka, föregick med personligt exempel. Han var motsatsen till allt som pågick i Budapest."

 

ARI BRESLAUER UNDER RÄTTEGÅNGEN MOT ADOLF EICHMANN 1961

 

Ur Inledningen till "Raoul Wallenberg  En biografi", 2012 (560 s.) av Bengt Jangfeldt, svensk författare och översättare från ryska

 

 

 

"Budapest 1944. En polis tvingar ut en ung jude ur skolbussen. Den fjortonårige pojken begriper inte alls vad saken gäller. Tillsammans med tusentals andra judar sätts han på ett tåg och först när dörrarna till godsfinkan slås upp och vakterna tvingar ut dem förstår han: ryktena om dödslägren som han aningslöst avfärdat var sanna.

Mannen utan öde, 1998 är en av världslitteraturens starkaste skildringar av koncentrationslägrens verklighet. Det är en märkligt annorlunda berättelse om en ung pojkes väg till Auschwitz, Buchenwald och Seitz - och om hans mirakulösa retur därifrån!"

 

Den ungerske författaren Imre Kertész som var deporterad under andra världskriget, säger efter Nobelpriset i litteratur år 2002 i en intervju i Sydsvenskan 11 oktober 2002: "Auschwitz talar ur mig."  



 

 

Den ungerske författaren Imre Kertész som föddes i Budapest 1929 och som fick Nobelpriset i litteratur år 2002 ”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”, har gett oss starka symbolbilder för barmhärtighet. Utifrån Harry Martinsons existentiella vision i Aniara om att "Barmhärtigheten gror på livets grunder", kan Imre Kertész på Raoul Wallenbergs dag, påminna om barmhärtighet också under de allra svåraste förhållanden i koncentrationsläger. 

Han skriver i sin bok Kaddish för ett ofött barn, 1996:

Jag ligger på en till sjukbår utnämnd träställning, tar inte mina ögon från en man, eller snarare ett benrangel, som kallas ”läraren” och som även min futtiga matranson har hamnat hos. Bland allt vrålande, tumult och sparkar stämmer förstås, gång på gång, inte tilldelningen.

Min evige plågoande hungern, detta vilt krävande vilddjur och så hoppets hesa röst om att överleva mot alla odds - gjorde just då överlevnaden högst problematisk. Men vad ser jag?

Ropande mitt namn och med blicken oroligt sökande vacklar ”läraren” mot mig med min kalla engångsranson i handen, och när han får syn på min bår lägger han den snabbt på min mage. Han rusar tillbaka till sin plats - finner man honom inte på hans plats slår man helt enkelt ihjäl honom.

Så långt historien, skriver Kertész, och fortsätter: Varför gjorde han det? I ett sådant tillstånd är det uteslutande handlingarna, de nakna handlingarna som visar någon benägenhet till solidaritet, det är endast de handlingarna vi kan ta så att säga i våra händer och undersöka --- som en kristall. I dödens förmak som ett koncentrationsläger utgör - och i synnerhet om vi tar i beaktande det fullständiga kroppsliga och andliga förfallet och som en följd därav omdömesförmågans närapå sjukliga förtvining, finns någonting 

- det existerar ett rent, ett av all främmande materia icke besmittat begrepp, en i allas vår ande levande identisk idé, ja, en idé vars okränkbarhet, vars bevarande är ”lärarens” enda verkliga chans att överleva - utan att kunna bevara detta begrepp i dess okränkbarhet, utan att kunna betrakta det i dess rena ostördhet vill han inte leva, vad mera är, kan han sannolikt inte leva.

Ja, enligt min mening är det för det som det inte finns någon förklaring, ett immateriellt begrepp, ett motstånd som sopar bort till och med intresset att bevara sitt liv, och detta är, tycker jag, ett mycket viktigt vittnesbörd om vad livet i själva verket är….
(Imre Kertész: Kaddish för ett ofött barn, ss. 46 ff)

    

Sång 80 ur Aniara

Mitt i den brinnande solen

finns en pupill, en kärna

som med sin gåtfulla virvel

gör den till kärlekens stjärna.

Var gång den ser på jorden

uppstår en äng och blommar

dag efter dag och fröar

glad genom lycklig sommar.

 

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

 

Flyktig är lyckan – en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna,

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

Att vi bleve glada och fromma.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA, Sång 80



Professor Johan Wrede skriver i ett efterord till Aniara, som ingår i en samlad utgåva av Harry Martinsons verk,

"... att diktens två huvudteman, den civilisationskritiska varningen å den ena sidan och den existentiella visionen å den andra, skapar en spänning starkare än läsaren förmår bemästra. [...]

Att verket röjer ambitionen att komplettera den rationalistiska världsbilden med humana världen, respekt för naturen och en levnadsvisdom besläktad med taoismen förtjänar kanske därför att ännu en gång understrykas. Eposets nästsista sång kan läsas som diktarens förklaring av sin existentiella världssyn:

Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under

är lag men inte evangelium.

Barmhärtigheten gror på livets grunder.

[...]

Som existentiell poesi hör eposet till de omistliga diktverken."

 

 

"Barmhärtigheten gror på livets grunder"

 

Raoul Wallenberg ingav hopp

där allt hopp var ute ! 

Rune Liljenrud