ENTERPRISE

Enterprise - En rymdresa

Föreställningen är uppbyggd kring ett antal glaskonstverk från Smålands museum – Sveriges glasmuseum. Det övergripande temat har hämtat inspiration från Harry Martinsons Aniara och särskilt ur Aniaras sång 13:

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

Enterprise – Rymdresan är ett samarbete mellan Regionteatern Blekinge Kronoberg och Smålands museum – Sveriges glasmuseum. Förutom på Smålands museum i Växjö, med premiär 18 februari 2010, kommer föreställningen under våren att ges i Salongen Karlskrona och Slottslängorna Sölvesborg

manus och regi Åsa Johannisson
scenografi och glaskonst Nina Westman
kompositör Magnus Larsson
kostym Mikaela Johansson
ljusdesign Fredrik Nilsson
ljudbild Simon Runsten
mask Agneta A Forssell
i rollerna
Björn Johansson Boklund, skådespelare
Anna-Karin Rapp, dansare
Niclas Stureberg, jonglör

Läs mera om föreställningen på www.regionteatern.se

Enterprise – Rymdresan är en annorlunda och inspirerande Aniara-upplevelse, som varmt rekommenderas!

Rune Liljenrud

Samernas Nationaldag 6 februari

Samernas Nationaldag 6 februari firas till minne av det första samiska landsmötet, som hölls i Trondheim den 6 februari 1917. Detta var första gången samerna samlades till ett gemensamt landsmöte oberoende av nationalstaternas gränser.

På den nordiska samekonferensen i Åre 1986 togs många viktiga beslut för det samiska folket: Nationaldag 6 februari, Egen flagga - Samiska flaggan godkändes 15 augusti, som blev flaggdag - och Nationalsång, Sámi soga lávlla, Samefolkets sång, utsågs till den officiella Nationalsången, gemensam för alla samer. Texten till sången är skriven av sjösamen Isak Saba och hans födelsedag 15 november, är samisk flaggdag. Nationalsången har tonsatts av Arne Sörlie.

Sámi soga lávlla

Nordvart genom Karlavagnen ser du Samelandet skymta:
Fjäll bak fjäll i fjärran blåna,
sjöar sträcka sig vid sjöar, bergens branter,
fjällens toppar höja sig mot själva himlen,
bäckar brusa, skogar susa,
tvärbrant stupa stålgrå uddar
strävande mot stormigt hav.

Inledningsstrofen till Den samiska Nationalsången har ett anslag av natur, som kunde vara från Harry Martinson. Det förstärks genom kompositionen i Den samiska flaggan, formgiven av Astrid Båhl från Skibotn, Norge.

Sameflaggans färger och symboler:

Cirkeln är en symbol för solen och månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger, röd, blå, grön och gul kommer från den traditionella samiska dräkten, kolten. De fyra färgerna symboliserar viktiga överlevnadselement för samerna - liksom för oss alla.

Grön: Växter/natur – landet /Sápmi/ som är livsavgörande för samernas överlevnad
Blå: Vattnet som är ett livselixir
Röd: Elden – står för värme och kärlek
Gul: Solen som står för långsiktigt liv

Ringen: Den runda ringen i flaggan är symbolen för andlighet, som binder ihop de fyra elementen, omsluter tillvaron, människans liv från vaggan till graven och in i evigheten.

Jojken
Den lapska sången kallas jojkning. Det är en konst att minnas andra människor. Somliga minnas i hat och minnas i kärlek, och andra minnas i sorg. Och dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen.
(Johan Tuuri 1917).

Nu ska den samiska jojken hamna på listan över FN-organisationen Unescos världsarv, och ambitionen från Kulturdepartementet är att det ska ske redan innan valet i höst 2010.

Johan Thuuri (1854-1936) anses vara den förste samiske författaren. Han har många efterföljare. Det finns nutida, goda samiska författare, som svarar för viktig litteratur. Några av dem är även jojkare, som delar med sig av det djupa innehållet i sångerna, genom nyutgivning av CD.

Med beundran av samisk kultur och i glädje över att jojken skall bevaras som världsarv, önskas alla samer en god högtid på Samernas Nationaldag 6 februari

Då var vandringens första morgon -
Då var jorden ett oförklarligt ackord -
Då sjöngo vägarna så glada under skon
och glädjens gåva som vi kände
             var ej ting - men sång,
en jordesång, en rymdesång,
             en oförklingad sång.

HARRY MARTINSON: Ungt Ur NOMAD


Rune Liljenrud

Förintelsens minnesdag 27 januari 2010

O gamla Europa,
de moderna slaktningarnas världsdel,
proletärarkebuseringarnas, borgarslaktningarnas
och gaskamrarnas land.
Vem sjunger. Vilka sjunger. Vad sjunger de?

HARRY MARTINSON: Dikter om ljus och mörker


Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag och den har sedan år 1999 varit en nationell minnesdag. Forum för levande historia arbetar långsiktigt med Förintelsens minnesdag och har som en kunskaps- och kulturinstitution till uppdrag att fördjupa kunskapen om brott mot mänskliga rättigheter – både de brott som skett i historien och de som sker idag.

www.levandehistoria.se

Fakta om Förintelsen ~ DVD från Forum för levande historia ~ består av tio korta avsnitt, som ger bakgrund och belyser olika delar av Förintelsen:
Judarnas historia, Hitler och antisemitismen, Tyskland under mellankrigstiden, Nazisterna kommer till makten, Nürnberglagarna, Kristallnatten, Getton i krigets skugga, Folkmordet inleds, Förintelselägren upprättas, Befrielsen av lägren

På www.levandehistoria.se finns värdefull information om Folkmord, Rwanda, Antisemitism, Islamofobi, Rasbiologi, Folkmordet 1915, Förintelsen, Antiziganism, Rasism och främlingfientlighet, Forum för levande historia, Kommunistiska regimers brott mot mänskligheten, Intolerans, Homofobi, Mänskliga rättigheter

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

HARRY MARTINSON: Aniara





Hur var det i Sverige under andra världskriget? Projektet Sverige och Förintelsen komplicerar bilden av Sverige som en neutral ö i krigets Europa. På denna plats ~ En vandring genom krigets Stockholm beskriver trettio platser i centrala Stockholm utifrån händelser kopplade till andra världskriget, nazismen och Förintelsen. Forum för levande historia påminner om trettio händelser på välbekanta adresser från krigets Stockholm.





Harry Martinson engagerade sig starkt för Finlands sak och reste runt i Sverige och propagerade för Frivilligkåren. I Verklighet till döds, 1940 skriver han om Finska vinterkrigets fasor och om den samtidiga verkligheten i Stockholm.






Holger Tidman - Harry Martinsons alter ego som frivillig i Finska vinterkriget - ansåg att det var en olycka att centrum för hjälpverksamheten till Finland låg i Stockholm. Holger kände av stämningen i fält när han gick postrond i dödens stora socken Salla. "Kommer du från Stockholm? Så kunde orden falla när han kröp in och ut ur jordkulorna i främre linjen. - Ja. - Och de har förstås inget varmvatten? - Nä. - Tänk om de sedan när det blir sommar måste vara utan glass också, vilket öde!" [---]

"Allt blev borta i larm och eld, skrik, fasa, ond verklighets fasa utan gräns. Själva norrskenets uppspända påfågelsstjärt som varje natt spelade av och an med sina pråliga fjädrar höjda över krigets skriande elände, själva den stjärten blev sotad och död och slocknade av, när ansiktsskotten, de hemska ansiktsskotten, träffade sitt mål, i öga, i öra, i kind.
Ja, ingen beskriver det. Det är ett brott att tro sig kunna beskriva det. Bespara pennorna den grymma kattleken och det hyeneriet att hyckla sig kunna skildra hur allt förlöpte när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet."

Bertil Palmqvist skriver i sin kommentar till Verklighet till döds: "Det går att se en alldeles bestämd avsikt från Martinsons sida med att ta fram Guernica, det är frestande att läsa Verklighet till döds som en pendang i ord till Picassos bild."

Harry Martinson skriver: "Bildgeniet Picasso, den gåtfulle protestmålaren, försökte uttrycka Guernicas skri av fasa. Han gjorde det med medel som dittills aldrig varit prövade. Han lyckades. Och han förstods av alla dem som vågat se djupt och se länge på materiens och energiens tragedi sådan den spelar sig skriande och rytande, högre och mer förfärande än vad mänsklig mottaglighet förmår föreställa sig. Picassos Guernica är en tavla som skriar mer till stjärnorna än till den tillfällige betraktaren, på samma sätt som ett skri inte är riktat till någon bestämd utan bara är ett skri som genomsliter rymden".

Guernicas skri av fasa i Pablo Picassos bidrag till världsutställningen i Paris 1937 uppfattas på helt annat sätt av en recensent av konstverket vid en utställning på Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm 1938.

Gotthard Johansson, som i Svenska Dagbladet recenserade utställningen på Liljevalchs konsthall, var mycket positiv. Han beskrev den som en "ren, intellektuell njutning" men var tveksam till konstens opinionsbildande kraft. "Ett är säkert, att för den sortens propaganda behöver Franco inte vara rädd. [---] Om Picassos Guernica-bild förmår resa någon indignation, så kommer den snarare att rikta sig mot den moderna konsten än mot Franco."


DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,
en ö av tid med oförgänglig glöd.
Omkring den fanns en ocean av nöd,
av krig och förödmjukelse, förtryck och död.

Och ändå var den ön vår enda räddning.
På den satt före döden Sokrates,
på den satt i ett annat hav en Budda
och på en tredje vid ett kors satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.
Det sannas värld har alltid suttit trångt.
Var finns den lilla ön i dag i världen.
Det vet om tusen år de som då leva
om de om tusen år nått lika långt.

HARRY MARTINSON: Vagnen


Just nu pågår en utställning av Evert Lundquists måleri - utan guldramar - på Moderna Museet i Stockholm. Ett av de utställda konstverken är "Yxan" - också den avklädd sin ram. På Förintelsens minnesdag 27 januari 2010 blir den en konkretion av Harry Martinsons dikt Vanmakten ur Gräsen i Thule

En gång fann jag inne i en skog, en yxa nedhuggen i jorden
ända till hammaren.
Det var som om någon där velat klyva hela jorden i två
delar med ett enda hugg.
Viljan hade inte saknats, men skaftet hade gått av.


"Wer die Geschichte vergisst, muss sie wieder erleben"
~ Den som glömmer historien är dömd att upprepa den ~

Rune Liljenrud

Gott Nytt År 2010 med goda, årsjubilerande Harry Martinson-böcker

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Under år 2010 årsjubilerar flera av Harry Martinsons böcker: Nässlorna blomma, 1935 ~ Verklighet till döds, 1940 ~ Passad, 1945 ~ Vagnen, 1960 ~ Doriderna, 1980
Första utgivningsdag anges enligt Carl-Otto von Sydows Harry Martinson-bibliografi. Böckerna har utgivits i många olika upplagor, bl a av Förlaget Kassettbok.













Nässlorna blomma, 75 år ~ Fanns i bokhandeln den 13 november 1935 ~



Jag var liten i lyssnandets dagar.
Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd.

HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma





Verklighet till döds, 70 år
~ Fanns i bokhandeln
"under senare delen av oktober"
1940 ~

Ny upplaga i faksimiletryck år 1990
- Harry Martinson-sällskapets årsbok



I den glatta nyponröda
bussen till stationen,
sutto alla mänskor tysta.
Motorn angav tonen.

Så gör motorn runt i världen
mänskorna försagda.
Sakta stiger fatalismen
ur det innelagda.

Vad de inte hinner säga
sker och allting skrider
som en invand vardagsart
hän mot död och strider.

DÖDEN GENOM VATTEN


HARRY MARTINSON: Ur Verklighet till döds






PASSAD, 65 år

~ Fanns i bokhandeln
den 14 november 1945 ~

Ny utgåva 1966 ~ En Delfinbok



Sanningen är den goda viljan att i besinning
vaka och vara.

HARRY MARTINSON: Ur Passad








VAGNEN, 50 år

~ Fanns i bokhandeln
den 17 november 1960 ~



NATUR OCH MÄNNISKA

Inget hav ber om sötma i sin våg,
ingen skog om sälta i trädens sav.
Naturen behåller sin linje, sin smak.
Så behålle mänskan sin konst
att vara den gode, icke den onde.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen















DORIDERNA, 30 år ~ Fanns i bokhandeln den 6 september 1980 ~
Efterlämnade dikter och prosastycken i urval och med företal av Tord Hall


Nu vill jag sjunga för mitt öra
och ber det lyssna till en röst
som sänker sig att ej förstöra
det språk jag samlat in till tröst.
Till tröst för livet och för döden
jag viskar lyhördhetens pris
var gång när språkets syndaflöden
med storm förrycker andens bris.

~~~

Var finns klartexten.
Det är denna jag söker.
Den som stämmer
men ändå ger sång.

HARRY MARTINSON: Ur Doriderna



Gott Nytt Harry Martinson-år 2010













Julros, Helleborus niger



Rune Liljenrud

"Julens målsättning är frid"

Jubileumsåret ~ Harry Martinson-sällskapet 25 år ~ har varit innehållrikt med tillbakablickar och framtidsvisioner. Sällskapet bildades år 1984, alltså 10 år efter att Harry Martinson erhållit Nobelpris i litteratur. Karin Österling har till Sällskapet som en gåva lämnat ett exemplar av den vackra och praktfullt utformade jultidningen Julstämning 1984, som bl a innehåller sju dikter av Harry Martinson samt en artikel av Karin Österling om Harry Martinson "Han speglade kosmos i en daggdroppe". Text och foto: Karin Österling. Dikterna är: Dora, Fartens tjusning, Drivved älskar jag, Jultomten, Samtal i skymningen, Göinge och Tidig vinter. Karin Österlings artikel är på sju helsidor, illustrerade med Harry Martinson-bilder.

Julstämning 1984 innehåller också fem dikter av Smålandspoeten Pälle Näver: Min rimbukett, Mot adventstider, Kälkbacken, I juletid och Snögubben.

Julstämning, som är vår allra äldsta jultidning, kom ut för första gången år 1906. Ovan ses fotobild av tidningen Julstämning 1984, som nu finns tillgänglig på Författarmuseet i Jämshög. Tidningens många bilder från Roland Svenssons konst, Människa och hav i samklang, är betagande vackra. Julminnena vaknar och doftar.

I Dagboken, som förs offentligt under en julhelg, mediterar Harry Martinson över julens innehåll och mening. På Julafton uppehåller han sig i Dagboken vid jultidningarna: "Jultidningarna doftade så gott förr i världen och med förr i världen menar jag 1912. Det var nog inte bara trycksvärtan som på den tiden tycktes vara tillsatt med balsamiska ämnen. Det förefaller också ha varit själva glansämnet i jultidningspapperet, som naturligtvis alltid var kriterat. I varje fall doftade jultidningarna på den tiden så gott att det slog ut det mesta i doftväg och doften spred sig till sagorna som stod i jultidningen. Man läste dem lika mycket med näsan som med ögonen.
~~~
Ute i världen var det Balkankrigets och Titanics år och det laddade upp sig efter hand till 1914. Men jultidningarna fortsatte att dofta ännu några år till dess att doftminnet av dem blandades med annat och värre, till dess att draken Verklighet fick övertaget och åt upp doftprinsessan. Det doftar ännu om den drakens käft, men prinsessan är borta och riddaren har stupat.

Hur läste då barnet när det fick tag i Verklighetstidningen? För min del var det lika intensivt. Det var ett svalg befäst mellan de två världarna. Men barnets oskuldsfulla äventyrsgrymhet gjorde sig snabbt hemmastadd i alla lägen. För barnets romantiseringsförmåga finns det inga gränser. Vad världen levererar av råvara tillagar alltid barnet på sitt sätt i fantasins kök, oskuldsfullt."

~~~~~~~

På ett liknande dialektiskt sätt skriver poeten Li Li, Klockrikestipendiaten 2009, i sin diktning. I En plats som är du fryser han en snöig julafton mitt ibland ögonen och från Ursprunget bär han med sig minnen av vad mor lärde honom om de kinesiska tecknens djupa och ibland motsägelsefyllda innehåll. Dialogen i Li Li:s tacktal i Klockrike 2009 vid mottagande av Klockrikestipendiet, har en motsvarande utvecklingsgång:

Ditt kinesiska leende. En cikadas röst
Också du kommer att bli en luffare, en hemlös!

En luffare är en poet. Ur hans vandringar
föds hans hem: en dröm, det ursinnigt skriande Intet

~*~*~*~







IIIIIIIII


Jag väntar. Jag ser hur jag en snöig julafton passerade Sibyllegatan,
Karlavägen, och hur min blick som sökte något gott - lycka - i de
ljustindrande fönstren studsade tillbaka. Jag frös, som nu, mitt ibland ögonen.
~~~
Det är mänskligt: när vattnet låter en stad speglas i sig
Det är gudomligt: när en blick låter en annan speglas i sig
~
Jag står på bron och sträcker ut armarna och kramar den fuktiga vinden.
Jag ses av en blänkande yta: ett kors, skugglikt.

Li Li: Ur EN PLATS SOM ÄR DU


HIMMEL! sa jag belåten
Det stämmer, men bara delvis, sa du
Tecknet betyder också TOMHET
~~~
Varför är himmel och intet
ett och samma tecken?

Li Li: Ur URSPRUNGET







Harry Martinsons dikt
JULTOMTEN
ingår i diktsamlingen
Vagnen, 1960



Varje år när det vitnar i träden
återkommer den förhatlige gamla mysaren
barnkammarens Rasputin. Han skakar sitt vaddskägg
och tränger storstövlad och med våld in i allas hjärtan.


Dikten Jultomten finns med i olika Jul-antologier, men oftast nämns inget om vem Rasputin var. Denne ryske mystiker som fått låna sitt namn till jultomten, kan ge anledning till mången reflektion i julstöket - med utgångspunkt från Jultomten och andra dikter i Harry Martinsons civilisationskritiska diktsamling Vagnen!


Göteborgsoperans Jultrad~i~ton ges i år för femtonde gången i Stora salongen med plats för 1300 personer, som alla får bli operasångare och sjunga med i julsångerna, tillsammans med GöteborgsOperans Kör och GöteborgsOperans Orkester. Lika mäktig som denna stora julgemenskap i sång och musik är, lika solenn är avslutningen, när en enda röst - Joa Helgessons baryton - fyller GöteborgsOperan med Adams Julsång:


"Och hoppets stråle
går igenom världen
och ljuset skimrar
över land och hav"






Julsångens textord dröjer sig kvar också i kvällsmörkret omkring Krigsseglarnas minnesmärke, en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad på Stenpiren i Göteborg, inte långt från GöteborgsOperan. Det krigsseglande sjöfolket befann sig under ofärdsåren mitt i kriget. Många sjömän fick betala med sina liv. På en granitplatta vid skulpturen står texten:

Sverige tackar sitt sjöfolk för dess insats under ofärdsåren 1939 – 1945
Havet är stort, evigt och stort
– Harry Martinson

Diktcitatet är ur NOMAD: Sjöman talat till kapduvor



Till våra sjömän talade Harry Martinson genom Sveriges Radio på Julafton 1949:

"Kära sjömän, från Sverige vill jag sända Er en hälsning på Julafton och önska Er en hjärtligt God Jul på alla hav och även i hamnarna. Kanske jag bäst kan uttrycka mina tankar genom att läsa en dikt eller några dikter, som ingår i en svit med sjödikter och denna sviten heter Passader." Harry Martinson läser Passader VI, VII, VIII och IX ur diktsamlingen PASSAD, 1945.


När man från en inspelning av Sveriges Radio lyssnar till Harry Martinsons julhälsning till sjömän, upplever man starkt det som han också skriver om i Dagboken ~ Julens målsättning är frid.


Julros, Helleborus niger


GOD JUL & GOTT NYTT ÅR
önskar
Rune Liljenrud

"Språket är ett bromedel när inga broar finns"

I samband med firandet av Harry Martinson-sällskapet 25 år, möttes Harry Martinson-sällskapet, Elin Wägner Sällskapet och Karin Boye Sällskapet i Börssalen på Svenska Akademien, FN-dagen den 24 november 2009 - 60 år efter Harry Martinsons inträde i Akademien på stol nr 15. En skrift, SVENSKA AKADEMIENS LEDAMÖTER 2009, fanns tillgänglig på Akademien.

Av inledningen till presentationer av Svenska Akademiens ledamöter 2009 framgår att Svenska Akademiens stadgar utarbetades till stor del av Gustaf III själv och påminner till stora delar om Franska Akademiens statuter.
Redan i stadgarnas första paragraf fastslås att Svenska Akademien har 18 ledamöter. Det är känt att Gustaf III hade tänkt sig 20, hälften av antalet i Franska Akademien. Varför han slutligen stannade för 18 är inte helt klarlagt, men det finns en gammal uppgift om att han valde detta antal eftersom han ansåg att ordet "arton" vid högtidligt uttal ("aderton") var betydligt klangfullare än "tjugu".

Ledamotskapet skall vara på livstid. Stadgarna anger bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning. Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.

Bland Akademiens ledamöter skall utses tre ämbetsmän: en direktör (ordförande), en kansler (vice ordförande) och en sekreterare. Direktör och kansler skall utses på sex månader, med ombyte 1 juni och 1 december, "men Secreteraren theremot blifver beständig". "Ständigheten" upphör vid 70 års ålder, såvida inte Akademien bestämmer annat.

Harry Martinson var Svenska Akademiens direktör den 20 december 1958, då Akademien firade sin högtidsdag i Stora Börssalen och det meddelades: "Med sin höge beskyddares, Hans Majestät Konungens samtycke har Akademien i ledigheten efter författaren Bertil Malmberg till hans efterträdare valt och kallat författaren fil. dr Gunnar Ekelöf, som nu kommer att taga sitt inträde."

Gunnar Ekelöf skrev över tvåhundra recensioner för Bonniers Litterära Magasin, BLM under åren 1934-1962 och i Nr 1/1949 skrev han om Vägen till Klockrike, som låg i bokhandeln den 2 december 1948. Han är mycket positiv i sin recension av Harry Martinsons roman och framhåller bokens mycket höga, rent litterära kvaliteter. Gunnar Ekelöf avslutar så: "En stor och givande bok inför vilken en kritiker måste känna fåfängligheten i varje kortsiktigt försök att göra den rättvisa. Framför allt kommer det finnas orsak att återvända till dess sociala förkunnelse." År 2003 utkom "Gunnar Ekelöf ~ Kritiker i BLM", en bok med 598 sidor, som är en ovärderlig hjälp för att följa litteraturen under nästan tre decennier.

I samband med högtidsdagen 1958 öppnade Akademiens direktör herr Martinson sammankomsten och höll ett tal, som finns tillgängligt i SVENSKA AKADEMIENS HANDLINGAR. Talet innehåller bla följande:

"När Akademien tågar in och de i salen församlade reser sig upp så sker inte denna uppresning för att hedra arton personer. Vore det så då låge det föga av proportion däri. Men när det gäller modersmålet då är vi alla under en hatt, då förenar vi oss för några ögonblick i tystnad kring vårt svenska språks instrument. Vi gör det i medvetande om att språket är ett medium mellan tystnaden och handlingen, ett aldrig slutgiltigt definierat verktyg som bär fram våra föreställningar om världen, våra åsikter, våra klarheter och våra villfarelser. Ty språket är den enda verklighet som hos sig kan förena andra verkligheter som annars är oförenliga. Språket är ett bromedel när inga broar finns. Språket kan övertala och förmedla. Dessvärre kan det också förvirra, skilja och söndra. Det kan tagas i lögnens tjänst lika väl som i sanningens."

Akademiens direktör herr Martinson avslutade sitt tal med att säga:

"Och ändå är den språkliga bejakelsen av vår tillvaro det enda som vi har att hålla oss till, och som vi alltid måste återvända till. Vi har inget val. Vi måste tro på språkets inneboende möjligheter att genom människan återfå sin hälsa, sin skönhet, sin redlighet där denna gått förlorad. Alltid på något sätt skall ur denna upprepade bejakelse av språket andens framtid en gång segra och blomma. Allt kan inte vantolkas i ondskans penna. Det stora språkförsöket är evigt."

Av presentationerna i SVENSKA AKADEMIENS LEDAMÖTER 2009, framgår att stol nr 1 är vakant och att Lotta Lotass tar sitt inträde i Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 2009. Hon blir den första 60-talisten i Svenska Akademien och yngst bland ledamöterna. Efter hennes inträde har Akademien sex kvinnliga och tolv manliga ledamöter. Knut Ahnlund, som innehar stol nr 7, deltar inte aktivt i Akademiens arbete sedan 2005. Kerstin Ekman, som efter Harry Martinson innehar stol nr 15, deltar inte aktivt i Akademiens arbete sedan 1989.


Det rikaste av alla språk vi känner
xinombriskan har tre miljoner ord,
men den galax du blickar in i nu
har mer än nittio miljarder solar.
Har någon hjärna ens behärskat alla orden
i Xinombras språk.
Ingen enda.
Då fattar du.
Och fattar inte.

Kerstin Ekman inleder sitt inträdestal i Svenska Akademien med detta citat ur Harry Martinsons Aniara, Sång 85 och fortsätter:

"Genom Harry Martinsons diktning går häpnaden över att natur och universum inte låter sig beräknas och beskrivas. Galaxernas stjärnrök räknar jag inte, inte knottmoln, fallande löv, sandkorn i havet och flyttande fåglar. I den åttiofemte sången av Aniara finns också tanken på ett språk så rikt att det kunde börja uttrycka den ofattbara tallösheten. Hos en enda levande människa finns inte detta språk.
Inget språk är ett fixerat antal ord i en ordbok. Vårt språk är samtidens och historiens ordskatt, alla svenska människors ordminne, ordfantasi och syntaktiska förmåga samlad - ett stort grundvattenhav av ord inne i människorna. Vi som räknar uttrycker mest vårt förhållande till omvärlden i termer av att äga. Vi säger att en människa har ett språk. Harry Martinson var i det avseendet rik, ja, han var exempellöst förmögen."

Det är en glädje att i samband med avslut på firandet av Harry Martinson-sällskapet 25 år, läsa den hyllning till Harry Martinson som Kerstin Ekmans inträdestal i Svenska Akademien utgör. Kerstin Ekmans avslutande önskan i talet upplevs nu mer angelägen än någonsin:

"Jag önskar att vi alla som skriver ägde så mycket kunskap. Jag önskar att Harry Martinsons texter funnes i läroböcker i stället för i diktantologier för fritidskonsumtion, kanske på obestämda gröna ytor.
Jag önskar att vi människor kunde sträcka oss som stode vi i snabelskor så att våra rötter inte brister nu när stormen kommer."

Bildspråket i avslutningen på Kerstin Ekmans inträdestal är - utan att källan anges -hämtat från Harry Martinsons "Granar i blåst" ur Midsommardalen. Harry Martinson skriver där: "Rötternas yttre kunna liknas vid fantastiska snabelskor vari kloliknande långa fötter sitta instuckna. Vid storm sträckas respektive sammandragas sträckrotens alla organ inne i snabelskon. Granen reser sig så att säga på tå inne i rotsnablarna och sänker sig åter ned i dem. Så står den fjädrande på tå inne i sina åt alla håll pekande rotsnablar."


Kerstin Ekman är - nästan trettio år efter sitt inträdestal i Svenska Akademien - kvar i skogen. I sin bok Herrarna i skogen, 2007 skriver hon: "Vilhelm Ekelund skrev en gång In silvis cum libro. 'I skogen med en bok' vore en passande titel också för det här arbetet. Jag har strövat i litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste."












I skogen läser Kerstin Ekman bl a Elin Wägners Tusen år i Småland, Harry Martinsons "På åsens trappa" ur Midsommardalen, Det enkla och det svåra, Utsikt från en grästuva och så återvänder hon till "Granar i blåst", som hon avslutade sitt inträdestal i Svenska Akademien med.

Kerstin Ekman påminner om när Bolle i Harry Martinsons Vägen till Klockrike luffar förbi och ser huggarna med kvistyxa, trolltagna av löften om arbete och förtjänst. Hon följer utvecklingen av skogsbruket och maskinerna i det levande landskapet. Kerstin Ekman betonar att Harry Martinson "skrev sina betraktelser över landskap i en häpen hänförelse över mångfalden och rikedomen, men också i en anda av skuldkänsla och djup sorg."

Kerstin Ekmans Herrarna i skogen på sammanlagt 558 sidor är inte någon skönlitterär roman, men den är en skönt skriven och kunskapsrik bok, som klassificeras Ue.05 Biologi-Ekologi. I ett av de sista kapitlen i boken, "Det ovägbara" skriver Kerstin Ekman om sina två närmaste företrädare på stol nr 15 i Svenska Akademien:

"Jag tänker ofta på Harry Martinson, vad smärtan gjorde med honom. Det är kanske något ljusare att tänka på Elin Wägner, men även hon blev djupt besviken. Hon kunde inte påverka sin samtids människor. De flesta fann Martinsons och Wägners syn udda och deras insikt apart. Idag vet alla att de ville varna oss på allvar och att de hade goda skäl att göra det. Det är mer än sextio år sedan de började skriva vad de förstod: att vi inte lever i fred med jorden. Att vi föröder det rum där vi ska bo. I hela min livstid har vi vetat detta."

Kerstin Ekman skrev i samband med att Svenska Akademien 1986 firade 200 år: ”Mine Herrar … Om inträdestalen i Svenska Akademien”. Boken ger träffande personskildringar och pregnanta exempel på retoriken i samband med skiften under två sekler på Svenska Akademiens aderton stolar.












Elin Wägner hedrades med frimärke 1982 ~ Harry Martinson 1994

Elin Wägners och Harry Martinsons författarskap är angeläga Livsbrev, skrivna och avsända till mänskligheten i dess ödesfrågor

~~~

Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi ändå säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.

HARRY MARTINSON: Ur Doriderna



Rune Liljenrud

"Av honom har jag mycket att lära"

Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge har utgivit radiointervjuer med Harry Martinson. I en av dessa samtalar Johan Wrede med Harry Martinson om Kjell Espmarks studie i Martinsons lyriska metod 1927-1934 - Harry Martinson erövrar sitt språk, 1970. Martinson nämner litterär påverkan av garanterade folkböcker såsom Folkskolans läsebok, Bibel och Psalmbok. Martinson läste mycket, bl a av författarna Viktor Rydberg, Rydyard Kipling, Gustaf Fröding, Dan Andersson, Jack London och Carl Sandburg. Samtidigt som Martinson läste dessa författare så tog han också del av vad som skrevs om dem. Martinson berör den process under vilken diktande skapas och nämner allmänläsningens allmänpåverkan, som aldrig kan spåras upp.



Allra mest erkännande är Harry Martinson när han talar om den finlandssvenske författaren Rabbe Enckell - lyriker, dramatiker, essäist och kritiker (1903-1974). Martinson talar om Enckell i termer av mästerskap och lärjungeskap. "Jag underordnar mig såsom lärjunge till Rabbe Enckell och anser mig fortfarande vara hans lärjunge och han är min mästare."

Av brev 1961 till författarinnan Tora Dahl, som fick Aniarapriset 1978, framgår att Rabbe Enckell alltid känt "någon andlig gemenskap med Harry, trots alla olikheter, hans begåvning har ju så mycket fler och andra resurser med en vidsträckt beläsenhet och erfarenhet som inte alls är min, men det är inte på det jag tänker utan på en viss klangbottengemenskap i naturupplevelsen, som varken hos honom eller mej företer en alltför sårig bild." Rabbe Enckell var liksom Harry Martinson en framstående målare och konstnär. Bokomslaget ovan visar ett av Rabbe Enckells självporträtt.

Vandra mot öppenhetens rike
där tingen mogna till bistånd
åt var fruktbar tanke
Var själv årstid så skall du icke sakna
en mening
Bered din vår bered din höst
Bered dig vinter och sommar

RABBE ENCKELL: Ur Strån över backen, 1958



Professorn i praktisk filosofi Ingemar Hedenius, läste Rabbe Enckell. Det lärde vi studenter oss, när vi satt såsom vid "Gamaliels fötter" och i vårt val av livsåskådning, också lyssnade till Hedenius' utläggningar om Tro och vetande vid Uppsala universitet. På initiativ av Ingemar Hedenius blev Rabbe Enckell hedersdoktor i Uppsala 1963. År 1974 utgav Ingemar Hedenius ett urval dikter av Rabbe Enckell, med belärande kommentarer. Hedenius anser Rabbe Enckell vara en av de största författarna på svenskt språk och han karakteriserar honom som "en av de ärligaste, subtilaste och rikast begåvade i sin generation".

denna stillhet
mångtusenårig
kanske inte finns kvar i morgon
denna björk
miljoner år
kanske inte finns kvar i morgon
det är djärvt nog att ha existerat länge
långt bakom denna ljusa natt
väckt av sin egen tidspillan
hösåtars slagna mark
lyser som bord
mot en himmels frid
kanske bara den finns kvar i morgon

RABBE ENCKELL: Ur Det är dags, 1965

Litteraturvetaren, fil.dr Louise Ekelunds doktorsavhandling Rabbe Enckell - Modernism och klassicism, utkom 1974, samma år som Rabbe Enckell avled. En uppföljare utgavs 1982, Rabbe Enckell - Lyriker av den svåra skolan. I boken Rabbe Enckell - Gräshoppans och Orfeus diktare, ses Rabbe Enckells författarskap i dess helhet, fram till sista diktsamlingen Flyende spegel, som utkom postumt hösten 1974. Boken innehåller också 27 färgbilder av Rabbe Enckells konstverk samt ett antal bilder i svartvitt.




Vad vinner en flyende spegel?
I flykten går tiden förbi


När gräset möter
sin spegelbild i vattnet -



Du är inte ensam
om du gör ditt sinne mjukt av ensamheter
också andras ty betraktar du tillräckligt länge
en fläck av jord och gräs
rör där sig alltid något
och påminner oss

RABBE ENCKELL: Ur Flyende spegel, 1974


Louise Ekelund kände Rabbe Enckell från 1962 och fram till hans död 17 juni 1974. Hennes viktiga forskarmöda ger ett värdefullt bidrag till förståelse av varför Harry Martinson så högt aktade Rabbe Enckell, att han ansåg sig själv som lärjunge till Enckell som mästare.



Av ett enda ord kan man som med ett litet
saffran färga ett helt bröd eller som med
en blodsdroppe färga ett kärl
med renaste vatten

Du kan aldrig skriva vackert
om du knyter handen



När författaren och vinnaren av Augustpriset mm mm Björn Ranelid, signerar sina böcker, för jag Harry Martinsons författarskap på tal. Ranelid är mycket erkännande av Harry Martinson och säger "Av honom har jag mycket att lära".
I min bok har Björn Ranelid skrivit "Harry Martinson är världens främsta naturpoet". Den stora uppskattningen av Harry Martinson från Björn Ranelid gläder mig mycket. Med Martinson-lupp läser jag nu Björn Ranelids Aforismer och metaforer ur hans senaste bok Jag skänker dig mina vackraste ord , där han bl a skriver

Biblioteket är vår blodbank.
Bokhandlarna är de röda och vita
blodkropparna, men författaren är själva
kroppen och själen.

I efterlämnade dikter Doriderna, 1980 skriver Harry Martinson

Gåtan

I atomer och i vintergator
blåser gåtor genom gåtors etrar,
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.

Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.

Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmmer guden.


Björn Ranelid skriver 2009 i Jag skänker dig mina vackraste ord

Människan är en gåta som hon aldrig
kan tyda. Om hon hade svaret, så hade
hon förlorat meningen med livet.
Gåtan är meningen.


Harry Martinson berättar för Johan Wrede att det var på Göteborgs Stadsbiblioteks läsesal som han vid läsning av några dikter av Rabbe Enckell, greps oerhört starkt av dem. Det blev en fullständig uppenbarelse, säger Harry Martinson. Vid sammanträde med Harry Martinson-sällskapets styrelse den 3 februari 2007 i Göteborg - inte långt från Göteborgs Stadsbiblioteks läsesal- läste styrelseledamoten Bengt Bejmar i sammanträdet den dikt, som han då hade valt till Månadens Martinson för Harry Martinson-sällskapets hemsida

Tänk dig världen som en läsesal.
Där finns livets bok så rik på blad
som en lövskog i ett sommarland.
Lägg därtill ett bergland, lagens bok,
lagens tavlor, sten från Sinai
och ett kilskriftkunnigt Babylon.
Vem kan läsa sig till kunskap nog.
Vilkens flit kan liknas vid en hand
som kan genombläddra livets skog.
Outtömlig ter sig gåtans bok
och oändlig läsning återstår.

HARRY MARTINSON: Bokland Ur Boken i vårt hjärta (1969)

Olofström kommuns bibliotek har en Harry Martinson-samling i ett särskilt rum "Harry Martinson-rummet". Samlingen består till större delen av böcker från Harry Martinsons privata bibliotek, en donation av Martinsons familj. Harry Martinsons egen samling rymmer närmare 2000 titlar, både skönlitteratur och facklitteratur. Det mest unika med samlingen är att mer än hälften av böckerna är försedda med dedikationer från nästan alla tänkbara 1900-talsförfattare.

Harry Martinson-samlingen omfattar också en växande samling av allt som skrivits av och om Harry Martinson: originalutgåvor, nyutgivningar, antologier, biografier, översättningar, tidningar och tidskrifter m.m. Hela samlingen omfattar nästan 2500 titlar.

I Harry Martinson-rummet finns också konst med anknytning till Harry Martinson, t ex "Giv doft i blomma" av Bror Hjort och en replik av Harry Martinsons nobeldiplom gjort av konstnär Gunnar Brusewitz. Mer finns att läsa på Olofström kommuns hemsida. Bl a finns där bibliotekarie Gunilla Aldéns sammanställning av översättningar av Harry Martinson (pdf).

~~~

I dag den 10 december 2009 på Nobeldagen, gläder jag mig åt Nobelpris i litteratur till HERTA MÜLLER, "som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap".

Herta Müllers Nobelföreläsning i Börssalen:
"Mot förtal är man maktlös"

Min bloggrubrik kompletteras tacksamt med
"Av henne har jag mycket att lära".

Rune Liljenrud