Molnskådespelet om kvällarna

Harry Martinson talar om molnskådespelet om kvällarna, som det vore värt att alltid minnas. Men hur minns man moln? Jo genom att fotografera dem, svarar han och önskar sig en fotografisk konstbok, som handlade om bara moln, en tidlös årsbok om molnens gång. Det vore en önskebok om slumpens verk och vindens skördar, men också en tänkebok över temat hur synligt och verkligt har inte allting, som nu är borta, varit. Det är väl så vi halvmedvetet tänker när vi tar amatörfotografier av varandra under livets gång. Det är drömmen om stillbildens lilla punkttriumf över förgängligheten. (Dagboken, 1965)

Molnen vandra och vandra
på himmelens blå oceaner,
dem emellan färdas
fåglarnas fria tåg.
Hjärtat dröjer så gärna
vid allt som förklarar kvällen.
Trofast sakta vandra
moln över fältens råg.

Uppåt söker sig blicken,
följer den väldiga resan.
Detta är sommarens himmel
i fria och öppna år.
Drömmen om människan driver
genom den klara kvällen,
följer aftonens skyar
en efter en och förgår.

HARRY MARTINSON: Drömmen om människan
Ur Gräsen i Thule, 1958

Rune Liljenrud

Poesin är det mest koncentrerade och ordknappa av litterära uttrycksmedel

Citatet ovan kunde vara inledning till förord i en bok om Harry Martinsons poesi och kamp för frihet, men så är det inte. Det är hämtat ur Johan Stenströms förord till Universitetets frihet - Tio tankar och en dikt, en antologi av Kulturforum vid Lunds universitet. Så här fortsätter Johan Stenström medan jag tänker på Harry Martinson:

"Bildspråket och den språkliga reduktionen bidrar till diktens kondenserade skönhet. Förtätningen gör den samtidigt innebördsrik. Det finns ett stort mått av självreferens i poesin men på samma gång pekar den ut över sitt eget innehåll. Meningen finner man bortom ordens lexikala betydelse. På så vis blir koncentrationen en potential för expansion. Den goda poesin ansluter villigt till nya referenser alltefter skiftande tider och sammanhang. Den begränsas inte av tid och rum."

Kulturforum är en mötesplats inom akademi och kulturvärld och jag hoppas att denna bok, som utkom därifrån år 2008, liksom den år 2006 utgivna Det eviga som traditionsbrott, skall finna många läsare. Axel Ebbes suggestiva skulptur "Mannen som bryter sig ur klippan" illustrerar allas vår frihetskamp, den som våra diktare ger oss så mycken inspiration och kraft till.

Tag och läs!
Bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud

NÄSSELFROSSA 21-28 juni 2009

Välkommen till NÄSSELFROSSA med tema "vid vattnet"

/.../

Ja, Stav var en levande människa, och efter hans död gungade hans skola tacksamt bevarad av all min själ omkring på havet. Den blev tämligen gränslös och dess lektion blev oändlig. Efter hand kom den ju att vidga sig hän mot livet sådant det är och sådant det verkligen är, men även här kunde man i någon mån höra folkskolans röst "såsom genom mycket vatten",

/.../

HARRY MARTINSON: Ur VATTENBREV
- Svärmare och harkrank

www.nasselfrossa.se
Tel 0454 - 93 600

Rune Liljenrud

Elin Wägner, Karin Boye och Harry Martinson

"Ja visst gör det ont när knoppar brister"
Detta är ursprungligen en tillfällighetsdikt av Karin Boye, publicerad i en vänskrift "Bergsluft" till Elin Wägners 50-årsdag den 16 maj 1932. Kanske är detta Karin Boyes mest kända dikt, men då med titeln "Ja visst gör det ont när knoppar brister". Om detta och mycket annat intressant finns att läsa i PARNASS' temanummer om Elin Wägner, 1994.


"Ingen snäll flicka i Akademien" - så heter en utställning som 13-14 juni öppnats på Lilla Björka - Elin Wägners hem i Berg (3 mil norr om Växjö) - om Elin Wägners inträde i Svenska Akademien 1944. Det är 60 år sedan författarinnan avled, men hon är kanske nu mera aktuell än någonsin. Mycket finns att läsa om Elin Wägners liv och författarskap på Elin Wägner-sällskapets hemsida www.elinwagner.se och där möts man direkt av författarinnan genom Isaac Grünewalds porträtt av henne.


År 1982, 100 år efter Elin Wägners födelse, hedrades hennes minne med svenskt frimärke, ELIN WÄGNER WÄCKARKLOCKAN.

Till 50-årsminnet av Elin Wägners död utkom boken Elin Wägner - Vad tänker du, mänsklighet med texter i urval av Helena Forsås-Scott (Norstedts, 1999). Bokens texter, som handlar om feminism, fred och miljö, ger också nu vid 60-årsminnet en utmärkt ingång till Elin Wägners författarskap i dess helhet.

Elin Wägner efterträddes 1949 av Harry Martinson på stol 15 i Svenska Akademien och båda litterära sällskapen skall snart mötas där, varom hemsidans kalendarium lämnar vidare besked. Vi kommer också att ha samarbete med Karin Boye Sällskapet.

Mycket kommer under detta minnesår att lyftas fram om relationerna mellan Elin Wägner och Harry Martinson. Jag berörs lokalt i Alvesta genom Elin Wägners Porsen blommar (Tidevarvet, 1932) när hon med humor och allvar skriver "Här krökte sig vägen så graciöst som en svanhals omkring sjön. Nu är ivräkt grus och sten, här har man gått fram som barbarer för att få bort en stackars kurva, så att Alvesta-drickat skall komma litet fortare fram."

Framåtblickande avslutar Elin Wägner Porsen blommar med denna förväntan: "Vägstyrelsen i Sverige kommer en gång att lufsa efter vetenskapen. Här kommer att bli kurvkommittéer i Sverige (men inte förr än alla kurvor är utplånade), kommittéer som kommer att ondulera våra vägar igen och göra efter Vår Herres perenna lister. Men då är jag död och alltså fullkomligt lycklig ändå."

Vad gäller Alvesta-drickat, som Elin Wägner skriver om, så förhåller det sig på detta sätt: Alvesta har haft ett välrenommerat bryggeri, vilket var i gång när Elin Wägner år 1932 skrev ironiskt om distributionen av bryggeriets tillverkning. Etiketterna visar ALVESTA BRYGGERI - Telefon Alvesta 20. Kanske kan Bengt Bejmar hitta etiketter från Alvesta i Harry Martinsons samlingar i Jämshögs Hembygds-museum. ALVESTA BRYGGERI finns inte mer. På dess forna plats har i modern byggnation uppförts SERVICEHUS BRYGGAREN.

När jag nu åter läser Elin Wägners texter om natur och landskap och vårt ansvar för detta, så tycker jag att hon - liksom hennes efterträdare på stol 15 i Svenska Akademien, Harry Martinson - var långt före sin tid, inte minst när det gäller miljöfrågor. Mycket skrev de också ungefär samtidigt och Elin Wägners Porsen blommar från 1932 för mig direkt till den utsikt som Harry Martinson har i BALKONGER från diktsamlingen NATUR från 1934:

Från balkongen synes ganska tydligt en igenvuxen damm.
Flöjeln har rostat, kalkonen är död,
klingande tvätthus ha ruttnat i dalen.
Karparna äro åldriga där.
Den forna förbindelsen med havet har upphört,
På skylten läses: Allt är förbjudet! Dammen är
avstängd!
Skamsna näckrosor göra sitt bästa:
lägga fram vemod och dröm till försvar.


Såväl Elin Wägner som Harry Martinson var rädda för att bli Kassandra-varnare. Så får det inte vara! Så får det inte bli! Låt oss läsa dem båda och ta dem till oss. Detta är också bästa grunden för ett bra och givande minnesfirande!


I trädgårdens frodiga grönska vid Elin Wägners Lilla Björka, finns ett stort spindelnät. Det är en detalj ur ett textilt konstverk "Livslinjen genom två vävar" av Ulla Nordin, Nässjö. Mer om hennes konst finns på http://ulla.panatet.se


Rune Liljenrud

Kan litteraturen påverka och förändra världen?

Bengt Bejmar, vår kunnige guide i Jämshögs Hembygds-museum, mediterar under Klockrike-skylten vid Luffardungen






Tillsammans med Birger Johnson tar Bengt Bejmar oss gärna med på "Vandring i författarbygd" med Harry Martinson och Sven Edvin Salje - också på DVD-Video








Harry Martinson samtalar 10.2.1967 i en radiointervju med Carl Magnus von Seth under rubriken "Vad har vår tids människor för möjlighet att överleva?" och kommer då in på frågan om litteraturen har någon makt att förändra de sociala villkoren för människor. Harry Martinson menar, "att litteraturen har väl aldrig någonsin haft den förmågan att kunna hastigt förvandla världen eller att komma till någon sorts snabba och frälsande resultat för världen. Det ligger inte i litteraturens art att vara sådan, att den kan göra det. Den verkar väl snarare på lång tid, genom någon sorts långtidseffekt på hela kulturen, eller delar av kulturen. Och där ingår vi såsom blygsamma element i det där, och tillsammans bildar vi genom tiderna den humanistiska andens uttryck för de stora mänskliga önskningarna om hur världen skall vara för att vara bra, för att vara ideal. /.../ Det gäller att den goda viljan sätts in i denna värld och med den tekniska världen som verktyg."


Bengt Bejmar och Birger Johnson, vars arbete för litteraturen inledningsvis omnämns i denna blogg, tror - liksom vi alla i Harry Martinson-sällskapet och andra litterära sällskap - på ordens makt över oss själva och i vår värld. Litteraturen verkar på lång tid, genom någon sorts långtidseffekt på hela kulturen, och det gäller att den goda viljan sätts in i denna värld, som Harry Martinson uttrycker det. Därför arbetar Harry Martinson-sällskapet för att förverkliga följande målsättningar:

– att vidga och fördjupa intresset och förståelsen för Harry Martinson och hans författarskap
– att uppmärksamma och stödja forskning kring hans liv och diktning
– att verka för att Harry Martinson texter hålls tillgängliga, på svenska och andra språk, i goda tryckta upplagor.

Fil dr Carl Johan Ljungbergs bok I RÖDA TANKESPÅR - Svensk skönlitteratur som vägröjare för välfärdsstaten - bjuder mycket intressant läsning om hur författares "berättarspråk präglat värderingarna hos människor i Sverige i flera generationer". Harry Martinson, Moa Martinson och Ivar Lo Johansson är några av författarna, som omnämns i boken. Vi som i samband med Sällskapets årshögtid den 8-10 maj 2009 nyligen varit i Klockrike, läst Harry Martinsons livsfilosofiska bok och även sett filmatiseringen av Vägen till Klockrike läser med extra intresse i Carl Johan Ljungbergs bok detta citat ur Harry Martinsons bok:

"Men vore det så att människan älskade sin nästa som det står i Skriften, så skulle inte Det allmänna behövas. Att det finns ett stort fattighus i varje socken, det beror bara därav att ingen har fattat innebörden i Skriftens ord. Det står ingenting om hopföst fattigvård i Bibeln. Där står bara om kärlek till din nästa. Och din nästa bor kanske i en stuga där hon vill vara, och där hon trivs om hon får litet handhjälp och grannhjälp när hon blir gammal och usslig. Allt det som kallas Det allmänna har uppstått därför att nästan har vänt ryggen åt nästan. Alla smet de in i massan för att de skulle slippa personligt besvär med nästan."


Efter citatet ovan ur Vägen Till Klockrike (s. 191) skriver Carl Johan Ljungberg i sin bok I RÖDA TANKESPÅR - Svensk skönlitteratur som vägröjare för välfärdsstaten - att likheter finns med den nätverks- och närmoral som Moa Martinson och andra skribenter samtidigt framför.

Kan litteraturen påverka och förändra världen? Svaret blir Ja, men litteraturen verkar på lång tid, genom någon sorts långtidseffekt på hela kulturen, och det gäller att den goda viljan sätts in i denna värld, som Harry Martinson uttrycker det.

Rune Liljenrud

Operan ANIARA 50 år den 31 maj 2009

Den 31 maj 2009 är det 50 år sedan operan Aniara hade urpremiär på Kungl. Teatern/Operan, Stockholm. Föreställningen gavs 109 gånger. I mars 1960 gavs Aniara på Hamburgische Staatsoper, i december 1960 på Théâtre Royal de la Monnaie, Bryssel och i december 1963 på Landesteater Darmstadt. Om Operan Aniara och dess mottagande på olika scener och i massmedia efter urpremiären 31 maj 1959 i Stockholm, finns mycket att läsa i Johan Stenströms bok "Aniara - Från versepos till opera", Bokförlaget Corona AB.

Världens första rymdopera Aniara av Karl-Birger Blomdahl med libretto av Erik Lindegren, tillkom i nära samarbete med Harry Martinson, som också arbetade fram nya texter för den sceniska gestaltningen. Harry Martinsons versepos Aniara med 103 sånger, omfattar sammanlagt 218 trycksidor. Librettots text ryms på 16 sidor. Johan Stenströms bok om Aniara visar på den kamp som måste till för att rätt textvälja och musikaliskt gestalta verseposet som opera. Efter att nu inför operans 50-årshögtid, än en gång ha läst Johan Stenströms bok, blir beundran för verket ännu större än den var när jag för 50 år sedan upplevde operan Aniara och den blev min studietids allra största musikupplevelse.

När jag nu lyssnar på Aniara från skivinspelningar, så är det två saker som gör sig särskilt påminda: Saknad efter det gamla paret i verseposets sång 63 och fascination över Edith Södergran-citaten i Poetissans sång i operans slutscen. Säkert är att Harry Martinson ville ha med det gamla paret i operan och i några olika scenförslag finns också paret med. I ett sådant finns paret från Gond med i operans slutscen, tillsammans med mimaroben, medan alla andra är döda. I kapitlet "Det fromma paret som försvann" uppehåller sig Johan Stenström vid detta. I sin resumé i Operans programhäfte till Aniara omnämner Erik Lindegren det fromma paret, "kanske som en vänlig gest till Martinson och de ideal som han omhuldade", skriver Johan Stenström och fortsätter: "För Martinson hade mannen och kvinnan från Gond ett särskilt emotionellt och symboliskt värde. I en värld märkt av krig, ondska och förkonstling representerar detta äkta par enkel, jordisk vandel. Det åldrande paret från Gond kan betraktas som ett martinsonemblem för de dygder han betraktade som djupast mänskliga och mest hedervärda: trofasthet, förtröstan, fromhet."

"Den blinda poetissans gestalt i verseposet Aniara har, enligt vad Harry Martinson själv uttalat, drag gemensamma med bl a Edith Södergran", skriver Johan Stenström, som i sin bok också har mycket att lära oss om Karelen-motivet i Aniara och om Edith Södergran. Citaten från hennes diktning i slutscenen av Operan Aniara blir viktiga för totalupplevelsen och jag tycker att det finns en återkoppling till det gamla parets livstolkning från sång 63 i verseposet Aniara

Poetissan:

Jag anar dödens skugga...
Jag dör, ty jag är alltid lycklig.
En sol, som icke uthärdar sin egen uppgång.
Jag längtar till landet som icke är.
Landet, där alla våra kedjor falla.
Landet, där vi svalka vår sargade panna.
Vad allting som är dött är underbart
och outsägligt...

CAPRICE CAP 2016




CAPRICE CAP 22016:1-2



Harry Martinsons versepos Aniara med 103 sånger, omfattar sammanlagt 218 trycksidor. Librettots text av Erik Lindegren för operan Aniara är på 16 sidor.


Ulf Palmes uppläsning av Harry Martinsons Aniara är alltid en högtid att lyssna till.

Rune Liljenrud

Poeten Li Li - Vår förste Klockrikestipendiat

Vi måste in i en krets
Presentation av Li Li i Klockrike 9 maj 2009

Vi måste in i en krets.
Jorden har svävat in i en krets
som givit den sitt ljus, men även
omgärdat den med mörker/.../
Vissa kretsar är stängda för omvärlden
Men allt måste in i en krets
En meningsfull/.../

Poeten Li Li vet mycket om utanförskap och längtan in i en meningsfull krets. Han får nu Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne ”För besjälat författarskap och lyhört inkännande översättningsarbete, som i språklig kamp med symboler, precisa ord och uttryck, tecken och bilder, skapar vägar mellan olika kulturer”.

Li Li har upplevt och skriver om att

Det finns länder som har gott om människor
men ont om mänsklighet

affärer som står närmare varann än människorna

Osynligt rör sig människorna bakom de stängda fönstren i de döljande hjärtehusen

Det är dags att tala med oss

Vi dricker språkets ensamhet

Men främlingskap uttrycks av Li Li inte som en brist inom oss, utan som en brist mellan oss, något som vi har makt att förändra.

Jag väntar. Jag ser hur jag en snöig julafton passerade Sibyllegatan, Karlavägen, och hur min blick, som sökte något gott - lycka - i de ljustindrande fönstren, studsade tillbaka. Jag frös, mitt ibland ögonen. Men jag stannar kvar. Tror att någon ska se mig och ge glädje.

Det är gudomligt: när en blick låter en annan speglas i sig

Här är Li Lis tankar nära inledningsdikten i Harry Martinsons Nässlorna blomma "Jag var liten i lyssnandets dagar /…/ Jag frös vid min barndoms härd".

Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken: ”Godhet är något så enkelt: att finnas för andra”. ”Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att också handla därefter”.

"Liv uppstår ur möten" påminner oss Göran Tunström om.

"Vi måste in i en krets" skriver Li Li i sin första diktsamling Sömnlös. Den djupa innebörden i Li Lis samlade diktning riktas mot människan själv, att vi skall utnyttja vår potential, de gåvor och möjligheter vi fått, att hjälpa varandra i goda gemenskaper.

Li Li, föddes i Shanghai år 1961, kom 1987 till Sverige och har här gett ut sju diktsamlingar, som citaten här är hämtade ur. Efter att han förlorat sin mor skriver han om minnena i sin senaste diktsamling Ursprunget, 2007: Mors billiga blå blus med vita små blommor, som hon bar under strävsamt liv i kärlekens omsorg blir för honom i minnet något verkligt och stort, som han inte kan leva utan - Mors billiga, blå blus med små vita blommor blir till stjärnhimmel över hans liv:

En billig, blå blus
med små vita blommor
Genom min röda barndom
och otaliga gråa högtider
gick du i den
Över mig, ett kringirrande minne
vecklas den nu ut: stjärnhimlen

Tack käre Li Li att Du kommit in i vår krets och berikat den med Dig själv och Din diktning!

Välkommen att ta emot det nyinrättade Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne av vår ordförande i Harry Martinson-sällskapet, Åke Widfeldt.

- Ur Åke Widfeldts manus för talet till Li Li hämtar jag detta:

Det är med stor glädje vi i Harry Martinson-sällskapet nu ska överlämna det första Klockrikestipendiet till dig, född och uppvuxen i Kina. Ditt modersmål är kinesiskan, ett gigantiskt världsspråk. Vi känner stor tacksamhet att du nu också på ett suveränt sätt behärskar ett av världens små minoritetsspråk, svenskan, och skriver en poesi som mången svensk diktare kan avundas dig. Du är ett levande bevis på att Kiplings gamla tes om att öst och väst aldrig möts var fel. En som fint beskrivit detta är Erik Löfvendahl, som i en recension i LO-tidningen skriver så här om din senaste diktsamling Ursprunget :

”Stolt och förundrad kan jag skriva den svenske författaren Li Li, precis som jag lika stolt kan skriva den svenske författaren Theodor Kallifatides. Båda berikar det svenska språket med sina erfarenheter från andra länder och kulturer. Li Li har skrivit en av de vackraste diktsamlingar jag någonsin läst och den borde finnas i varje klassrum i Sverige, alltifrån lågstadiet till gymnasiet… ”

- Åke Widfeldt knöt an härtill och hoppades, att Motala kommun kunde börja med att ha Li Li´s diktsamling Ursprunget i skolornas klassrum. Därefter överlämnade han till Li Li prissumman, vilken i år är på 25 000 kr, samt diplom, som utvisar värdigheten av det första Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne.


Efter mottagandet av Klockrikestipendiet och diplom, som utvisar värdigheten, tackade Li Li med en nyskriven dikt:

Tacktal till Klockrikestipendiet
-- till Harry Martinson

Vi kände varann sedan länge. Innan jag lärde mig
att läsa klockan. Innan jag började gå

Ditt kinesiska leende. En cikadas röst
”Också du kommer att bli en luffare, en hemlös!”

Jag översatte din Aniara och blev ditt
plötsliga storskratt. Ett skratt mörkare än gråt

I Klockrike möts vi nu. Här är tystnaden tyngre
än ord. Vi flyger med cikadors klockslag

”En luffare är en poet. Ur hans vandringar
föds hans hem: en dröm, det ursinnigt skriande Intet”

Li Li, Klockrike 9 maj 2009


När Li Li efter stipendiemottagandet lämnade Klockrike, drog en kraftig vårvind genom Luffardungen, vilket ger bakgrunden till denna nyskrivna Klockrikedikt:

IIIIIIIIIIIIIIII








I Klockrike

Inga klockljud, men en fågel som pilar förbi
Ingen luffare, men en grusväg där luffarna gick
Genom grönskan rinner den, förbi de stillastående husen
Ingen vandrar här längre. Vid skylten med bokstäverna
”VÄGEN TILL KLOCKRIKE”
stannar en turist upp, för att bli fotograferad
Vinden blåser honom till en kläpp. Luffarnas rastlösa steg

Li Li, Klockrike 9 maj 2009








Rune Liljenrud