”Vem kunde ana att just denna färd /var dömd att bli en rymdfärd helt för sig” (Aniara sång 2)

”Vem kunde ana att just denna färd 

var dömd att bli en rymdfärd helt för sig”

 (Aniara sång 2) 

På omslaget  Leprakolonin
En ton ur Karl-Birger Blomdahls opera Aniara

MARIA VEDIN

Leprakolonin, 2014 är den elfte diktsamlingen av Maria Vedin, hemmahörande i Jokkmokk. ”Här bryts hälsorutiner med religiös väckelse, existentiellt drama med folkhemsideal och rymdålder.”

Det är 1956 och jag åker tåg till leprakolonin, skriver Maria Vedin i diktsamlingens inledning. Osökt ger årtalet 1956 en referens till att just det året utkom Harry Martinsons Aniara. En flicka vistas på sjukhem, någon gång i modernitetens nära förflutna.

i läsesalarna kommer läkningen att ske

resan genom rymden är kort

stjärnornas ljus skrapar mot gondolen

jag är på väg mot shangri-la

vi gör en utflykt och besöker en fornlämning

ani a strandade här

böckerna bärs ut från farkosten

milton blake martinson och vedin

Maria Vedins Leprakolonin berör oerhört starkt med diktradernas surrealistiska glimtar. Tydlig är tron på litteraturens helande kraft. Shangri-la är den fiktiva, paradisets plats.

aniaras strålning tränger genom taket

tills änglarnas röster hörs

Sista versraden i diktsamlingen Leprakolonin är hoppfull

det är underbart vatten runt världen

Möjligen är Leprakolonins avslut en invertering av Nirvanas våg ur Aniaras slutsång 103 och Harry Martinsons dikt om surrealismens drömtavlor ger hjälp inför surrealistiskt diktspråk

Till Stellan Mörners målningar  - Av Harry Martinson maj 1936

Jag kommer in i hallen, där tavlorna som jag inte ’förstår’, hänga.
Det är drömtavlor.
De ha ingen målad grammatik 
och äro inte tillgängliga för andra tydningar än själens
egna: - - tydningar bortom ord och vanor.


I dessa tider, då vanorna mer än någonsin tvinga oss in i
vanetingens bekväma eller obekväma tvångströjor

och auktorerna härja oss,
är drömtavlorna ett uttryck för själens självförsvar.
De är källvatten. Och då förstår jag dem;
förstår dem långt djupare än mångt och mycket
av det som jag i vanelivet påstår mig ’förstå’.

_____________________________________________

Harry Martinsons förord daterat maj 1936, när ett danskt förlag bland skrifter om surrealismen och "symboler i abstrakt konst", gav ut en liten bok om Stellan Mörner. (Ur Ingvar Holm: Harry Martinson - Myter Målningar Motiv, sid. 203)

PETTER LINDBERG

   Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Åland 2007 medverkade Petter Lindberg, som då arbetade som kulturredaktör på Radio Vega i Helsingfors. I ett föredrag under årshögtiden talade han om sin bok MINNENAS PLANET, 2006 som utkom samma år då Harry Martinsons ANIARA, 1956 kunde firas som 50-åring.

   Ett rymdskepp är på väg, från ett någonstans till ett annat någonstans. Ombord rinner livet obevekligt vidare, sömnvarv efter sömnvarv. När en främmande farkost kastar Fjärilen, som rymdskeppet kallas, ur kurs får den trygga tillvaron ett abrupt slut. Utanför alla kända rymdgator skakas förväntningar, vanor och prioriteringar om och landar i ett nytt mönster.

   
 I Petter Lindbergs rymdroman står människan i centrum under en sällsam färd där både tiden och riktningen förlorar sin självklarhet.  I sina tankar om kampen för att rädda livet, uppehåller sig Petter Lindberg mycket vid vatten. Kaptenen höjer handen och manar till tystnad. ”Nu har vi vatten för ett enda sömnvarv. Sedan är det slut. Min fråga till er är: Ska vi dela upp vattnet, så att somliga av oss får en förlängd chans?” Petter Lindberg tecknar ”Stövelns famlande i stoftet” och drömmen om en oas att vederkvickas vid. Somliga av resenärerna förlorar medvetandet och många av dem nedkallar hjälp från högre makter.

”Vem kunde ana att just denna färd /var dömd att bli en rymdfärd helt för sig”, Aniara sång 2. Detta gäller lika mycket om MINNENAS PLANET. Petter Lindberg slutar sin bok i kapitel 55 på ett sätt som inger något hopp ”Fjärilen flyger till följande blomma. Landar och gungar lätt på dess kronblad.”

JEAN GIONO

   Den franske författaren JEAN GIONO:s bok Mannen som planterade träd (1953 färdigskriven men publicerad i bokform först 1983) kommer i tanke. 

   Detta är en hoppfull bok som en av Frankrikes främsta 1900-talsförfattare, en klassiker som jämförs med Harry Martinson, skrev när en amerikansk tidskrift bad Jean Giano att berätta om "Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött". Då föll det sig naturligt för honom att skriva om en herde som han låter ägna hela sitt liv åt att plantera träd i en trakt som en gång hade varit blomstrande men nu låg karg och öde. En fabel om en människas sagolika förmåga att åstadkomma underverk.

   Naturens krafter och samspelet mellan naturen och människan är ett ledmotiv hos Harry Martinson, Jean Giono, Petter Lindberg och Maria Vedin.

   När miljöfrågorna nu är så brännande aktuella och världsledarna har så svårt att enas om åtgärder för att rädda vår planets fortlevnad, är skönlitteraturen mycket viktig, "i läsesalarna kommer läkningen att ske"

Rune Liljenrud