Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit ut sina gröna uddar
i den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.
I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis. */
Jag har sett en fiskmås komma in från havet
och sätta sig på räfsans sita.
Och med denna bild har jag drömt
det slumpvisa skeendets tavla.
HARRY MARTINSON: NÄRA HAVET, Ur NOMAD (1931)
*/ "claspis" skall istället vara
Cardamine pratensis ~ Ängsbräsma
Artur Lundkvist har i SPEKTRUM, 1932 en artikel "SAMTAL MED HARRY MARTINSON", vari finns denna klarläggande passus:
Man kan se symboler i maskiner. Likaså kan man se symboler i blommor. För människan och i synnerhet för poeten är det inte mer än ett steg mellan maskinen och blomman. Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik.
Den blomman som jag älskar mest, säger Martinson, heter "Cardamine pratensis". Det är en liten vit nordisk blomma, som för mig ger bilden av allt vekt och rent i världen. Den har det rätta jungfrueligas vita, vackra hudfärg, den är vädjande och skygg som det innersta i vårt önskeliv.
Det var för övrigt den blomman som jag på grund av ett misstag kallade "claspis" i en av dikterna i "Nomad".
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar