Harry Martinsons CIKADA 1953 jubilerar 65 år

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

*  CIKADA 1953  ~  65 år 

"Ett livsspråk i vinden" rubricerar Stefan Sandelin sitt efterord till Harry Martinson-sällskapets utgåva av Harry Martinsons samlade dikter 1953-1973, som inleds med Cikada 1953:

"Få diktsamlingar kan ha rönt ett mottagande likt det Harry Martinsons Cikada fick när den kom 1953. Det hade gått åtta år sedan succén med Passad. Dessemellan hade Martinson publicerat Vägen till Klockrike (1948) som genast blev en av hans mest älskade böcker. 1949 hade han valts in i Svenska Akademien som efterträdare till Elin Wägner. 

[…]I en artikel från 1953 (ST 7.10) med titeln" Konsten och livets mening" som ingår i en debatt initierad av Ingemar Hedenius kring vad som gör livet värt att leva, beskriver Martinson just det lyriskas domäner. Lyriken står mystiken mycket nära. Han skapar sitt eget universum. I centrum för hans känsla finns den "lyriska troskyldigheten" som trots att den hotar att förlamas av attackerna från verkligheten ändå kan bevaras som en grundläggande tilltro till konstens möjligheter."[…]

Harry Martinson-sällskapet hedersmedlem Göte Sundberg, Åland anknyter till sådana tankar i sin Månadens Martinson december 2012, endast några få månader före sin död 2013: Ur Harry Martinsons Cikada

2.

Hur skönt det vore mången gång 

när  krigens eldar brinna

stå genomskinligt osårbar 

och kunna helt försvinna

i eldfast lycka som en gnom, 

på vingar lika glada. 

Hur skönt att plötsligt i ett träd  

bli trollad till cikada. 

3. 

Förkrymp och föreställ dig nu

att du på  sagans ängar 

i fjärilskläder dansar bort 

från skamlighetens drängar.  

Ju mer du sänker dig du hör

hur syrsa och cikada

vid hjärtats minsta strängar rör 

och gör oss alla glada.

6.
Så bör vi alla passa på
och spela på vår lyra
och valsa om med mygg och knott
i gräsets ljusa yra,
tills syrsan säger till att nu
är tid att återvända
till världen där giganterna
på nytt vårt liv skall skända.

7.
Men till vår död i ovisst kval
bland tidens mastodonter
och till vår död på våldets fält
vid pansarsprängda fronter
skall het vår sista längtan gå
till dessa timmar glada
då vi förminskade och små
lekt fjäril och cikada.

                                                                                                                                    

~ ~ ~ ~                           

          

När Harry Martinson-sällskapet höll sitt årsmöte 2007 förlades det till hotell Cikada i Mariehamn på Åland. När jag nu fått det hedersamma uppdraget att skriva ”Månadens Martinson” erinrade jag mig att ägaren av Cikada en gång berättade för mig att Harry Martinson bodde några dygn på hotellet i början av 1950-talet, då det var alldeles nytt. Det hade ännu inte fått något namn. De tyckte det var lämpligt  att ge hotellet namnet Cikada, eftersom Martinsons diktsamling med det namnet kommit ut strax innan. 

Då jag nyligen läste den första dikten i samlingen - som faktiskt har namnet Cikada - slog det mig att mycket av Harry Martinsons livsfilosofi finns avspeglad i den. En stor del av hans tankar kan jag tillämpa på och av mig själv. Därför har jag valt att närmare begrunda och kommentera fyra av de sju verserna. När jag vet hur starkt Harry Martinson reagerade mot allt ont och krigiskt i vår mänskliga värld, förstår jag varför han drömde om att kunna försvinna som en gnom och bli förtrollad till cikada. Jag påverkas starkt av att på sagans ängar i fjärilskläder få dansa bort och uppleva att hur djupt jag än sänker mig får jag uppleva hur syrsa och cikada gör mig glad genom att röra vid hjärtats minsta strängar. 

Martinson ger mig förtröstan att se fram emot mitt jordiska slut genom att på syrsans inrådan spela på min lyra och återvända till giganterna, trots att de skall skända mitt liv. Jag finner nämligen stort hopp och grundlig trygghet i diktens sista vers, där Martinson låter mig ana att mitt slut i ovisst kval med hetta skall gå till de glada timmar ”då vi förminskade och små lekt fjäril och cikada”.

~ ~ ~ 

De flesta läsare av Harry Martinsons Cikada har nog i denna rika diktsamling, för sig personligen funnit någon eller några särskilt viktiga dikter. Där finns djupa lärodikter och fina naturdikter. Göte Sundberg har med sin tolkning av första dikten i Cikada givit god hjälp att hos Harry Martinson ständigt finna hopp och trygghet, såväl i de fria utsikterna som i de trånga passen i livet.

Johannes Edfeldt skriver om Martinsons förmåga att lyssna till "källornas ådra i livets mitt": "Få diktare har så intensivt lyssnat till de väsentliga, livgivande flödena", och Stefan Sandelin uttrycker detta så: "Vi möter en diktare som vet något hemligt om vårt inre":

DET MESTA AV ALLT -

Det mesta av allt
som finnes på äng och i skog
finner ej rum i tanke och minne.
Det mesta ser du förbi.
Den linje du gör med din tyngd där du går
blir med åren en gångstig.

Men någonting finns som uppehåller sig med allt
och sysslar med allt.
Det behärskar varje labyrint som är.
Det blir inte bara en gångstig i dig.


CIKADA har rubrikerna "Civilförsvarsövningar", "Folkligt", "Cikada" samt "Drivved" och avslutas med "Sången om Doris och Mima" - 29 sånger som utgör inledningen av ANIARA 1956, med totalt 103 sånger. 

Rune Liljenrud 

================

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

85 år  Kap Farväl!  ~ 1933

80 år  Midsommardalen  ~ 1938

75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948

65 år  Cikada ~ 1953

60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958

55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963

45 år  Tuvor  ~ 1973

40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)

35 år  Bollesagor  ~ 1983

(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)