”En vandring till bärskogen” i Harry Martinsons Midsommardalen.

Att vandra i bärskogen

   Just nu upplever vi ett ovanligt rikt blåbärsår. Våra skogar är fulla av dignande blåbärsris som faktiskt också gett namn åt vår vanligaste skogstyp: blåbärsgranskog. Det är en fröjd att besöka ”de solsådda blåbärsplantagerna” och plocka de ”beslöjat blåoxiderade” bären. Citaten är hämtade ur kapitlet ”En vandring till bärskogen” i Harry Martinsons Midsommardalen.

   Samma text citeras också i boken Blåbär – Minnen, mat och smak (Balkong Förlag, 2008) som bjuder på en intressant läsning om dessa älskade bär. Man får lära sig om blåbärens namn och uttryck, deras historiska användning och deras plats i folktro och sägner. Boken innehåller dessutom en mängd spännande recept, allt ifrån blåbärspasta till blåbärssufflé. Ett kapitel ägnas åt bärens nytta och framhåller särskilt deras rikedom på kraftiga antioxidanter som finns i de blå antocyanfärgämnena.

   Låt oss så återvända till Midsommardalen och Harry Martinson, vår oöverträffade ciceron i blåbärsskogen:

   ”Mänskorna plocka helst de solblåaste. Följande fyndighetens blåaste förgreningar fingla de loss dess solgivna blå mat och låta skuggorna stå orörda eller också ta de dem sist. Skuggorna är för resten, som var och en vet, långt fattigare på bär. 

   Där solen steker alltför hett bli blåbären små, hårda och torra. Själva riset är då ofta långt eller risbuskigt. De har haft gott om pådrivande ambitioner men frukten har blivit liten, förtorkad dvärg, felslagen och fnasig. Sådana blåbär verka torkade på plåt redan där de hänga. Vi gå till bättre ställen.” 

Åke Widfeldt