Textila bilder i Harry Martinsons diktning



Med utgångspunkt från Harry Martinsons sommarpsalm 202, De blomster som i marken bor, skriver Disa Lundgren här i en blogg om textila bilder i Harry Martinsons diktning: 

"Vem har tidigare tänkt på solen som en flitig sömmerska, som med sin gyllene tråd ivrigt syr samman våd efter våd av sommarens vackra klädnad? Vem utom Harry Martinson med sin lekfulla fantasi och ordglädje hade kunnat ge oss denna både roande och tjusande - och ganska vardagliga - bild av solens idoga arbete att skapa en vacker sommaräng för oss att njuta av en tidig sommarmorgon? 

Det är också ganska förvånande, att en manlig författare så naturligt valt en så konkret och textil bild för solens "handarbete". Martinson använder för övrigt en hel del bilder och uttryck med textil anknytning. Var han speciellt handaslöjdsintresserad, kanske rent av -kunnig? Det kunde vara ett intressant område att mer fördjupa sig i."

 



Disa Lundgrens blogg väcker intresse för att gärna läsa Harry Martinsons texter med "textil lupp" och visst har hon mycket rätt i att Martinson använder en hel del bilder och uttryck med textil anknytning. Detta gör också de manliga författarna Bo Bergman och Alf Henrikson. I Bo Bergmans sista diktsamling "Makter" finns bilden av livsväv:

Av mödans gråa vadmal
och drömmens guldbrokad
är vävd din levnads visa ...

Bo Bergmans självbiografi, utgiven vid 95 års ålder, har titeln ”Trasmattan”. Den är  "hans ensamhetsprat med sig själv, min trasmatta - aforismer och memoarbitar av vad jag läst och upplevt".

Alf Henrikson har en dikt med titeln ”Trasmattan”:

Böjd över trasmattan följde den åldrade damen
vårarnas skimrande mönster och livets tråd ...

Båda författarna Bo Bergman och Alf Henrikson använder trasmattan som symbol för ett människoliv och visar livstolkning och etisk värdegrund. Det är givande att läsa också Harry Martinsons texter från sådan utgångspunkt.

 



Nässlorna blomma

I början av Nässlorna blomma skriver Harry Martinson om när Olav den 3 december 1910 skulle lämna jordelivet: "Så låg han där stilla och tänkte, såg ut längs golvets mattor som försvunno i mörker. Nattdukslampan upplyste bara ett stycke närmast sängen. Dess cirkelsken blev en gloria som låg på golvet. Den stirrade mot taket som ett milt och ytligt öga. [...] Man fann honom oordnat påklädd sittande i gungstolen med löjligt felknäppt väst och felknäppt rock, barfota och med reshatt på huvudet. [...] Nu köpte sömmerskan för sorgekläderna till begravningen tre packor svart tyg. Fem meter svart kräpp. Svart satäng och knappar som liknade kol."

Sedan kom en tid då Martin började se syner; se ting och rörelser som inte andra såg,  "en av de mångfärgade trasmattorna kom krypande och flimrade emot honom som en dallrande jättelarv: det var vintersolens spel genom fönsterrutorna, in på golvet."

Vilnäs

Efter begravningen och modern Bettys flykt, auktionerades Martin vid sju års ålder bort till ett ställe som hette Vilnäs, som var ett fattigt småbondehus. Av socknen fick han med sig ett blommigt knyte som innehöll ullstrumpor, träskor och tvål.

Sven hette fosterfadern och fostermodern hette Hanna. "Hennes svårmod låg inne i hjärtat och kom fram i händerna, som hon höll över sin navel som var gömd under gammalt tyg. Ett randigt förkläde föll från hennes övermidja och streckade hennes kjolhållda kropp med ett nedertillskratt av bondflammande färg. [...] Martin gick över golvet på trasmattorna, som liknade en fortsättning på Hannas förkläde: hennes drottningssläp. Hanna som funnits på Vilnäs sedan hon var tre år tog ett par steg över trasmattan. Rätt som det var slog han ner ögonen och följde med blicken en golvspringa tills den mötte trasmattan."

Till Vilnäs kom luffare. En av dessa var västgöte och kallades Dudilidej. "Han sålde tyger, randiga och blommiga. Han vecklade upp tygpackarna på golvet för att småhåna trasmattorna. Påfågelögda fåfängligheter och blommande tygfält". - Småhåna trasmattorna antyder en civilisationskritik, som ju finns mycket av i Harry Martinsons senare diktning

 

Martin fick överta den dramatiska äventyrsboken Alice i Underlandet och den kom att påverka honom till drömsagor. De visste inte att han långt innan han kunde läsa hade sett syner, syner som inga andra sågo, golvmattor som fingo liv. Han mindes den stora stumma dödens bild, den iskalla, eviga blunden med händerna korslagda över liktäckets förgängliga fana. Fosterföräldrarna Sven och Hanna tyckte han var konstig. Till nyåret, sen får kommunen ställa om nytt för honom. Så var saken avgjord. - Barnet var för barnsligt.

Höstmörker och blåst påverkade inne i husen. Människorna slöt sig samman inåt och lyssnade misstänksamt till alla ljud utifrån, till stormens dånande kappa av mörker och vind. Man berättade sådant som gjorde att Martin drömde om natten, såg spöken, inte vågade gå upp och vätte i sängen. Medan han genomtänkte drömmen skakade han av rädsla och samtidigt kände han det kärlekslösas islakan; hela sin huttrande vantrivsel med Vilnäs.

 

 

Äldsta belägget för ordet "trasmatta" torde vara ett brev skrivet den 26 november 1814 i Björneborg i närheten av Kristinehamn. Det är en mor som skriver till sin äldsta dotter och eftersom ordet "trasmatta" inte behöver förklaras i brevet så tyder det på att detta är inte något okänt nytt. Textilier var värdefulla och finns ofta väl förtecknade i inventarier och bouppteckningar från "burgna" hem. De tidigaste mattorna förekom i högreståndsmiljö med funktion att skydda golv, förhindra kyla och drag samt utgöra dekoration. Det är först i början av 1900-talet som mattorna kom in också i enkla hem.

Tollene gård

 

På Tollene gård "där det i det snygga och fina lyste kalkvitt och välordnad kärlekslöshet" hade man nog finare mattor än av trasor, kanske maskintillverkade Axminster, Wilton eller Brysselmattor. När Martins syster Viran kommer till Tollene inför sin resa till Kalifornien som modern skickat henne biljett till, så sitter man i gästrummet, Tollenes "vita hav". Ett fönster stod öppet och gardinerna fladdrade liksom snyftnäsdukarna gör vid atlantångarna.

När Martin, efter att ha grävt ner en av grannens beteskalvar som han under sitt straffarbete på en söndag klöv huvudet på med en lövkniv, kommer helt uppjagad in i köket på Tollene gård, så är den mentala spänningen mycket stark. Författaren Harry Martinson för in en lugnande textil bild, som säkert betyder mycket för Martin liksom för läsaren av Nässlorna blomma: "Gardinerna hängde som intagna dimmor, så hundlokeaktigt lätta. Solen stod mitt i en ruta, guldluden, fönsterlugn, het".

Martin tar ett förödmjukande farväl från Tollene gård. Han gick från den ene till den andre. De hade dragit sig in i "Vita havet" och sutto på stolar runt "finmattan" - säkert en matta finare än trasmatta!

 

 

Norda gård

När Martin på Norda gård ligger på knä på golvet och staplar in ved i låren ser han trasmattorna försvinna över golven i stjärnskymningen och när Martin möter Miss Johannesson i metodisternas hus så står hon bortåt golvet på ena ändan av en trasmatta. Metodisterna var ett snällt och fattigt folk, skriver Harry Martinson. Trasmattan vittnar om enkelhet men kanske just här också om en livstolkning, som Martin och Miss Johannesson inte kan dela.  Miss Johannesson står på ena ändan av trasmattan med sin andlighet och sina erfarenheter av livsvägen i tro. Böckerna som hon lånar till Martin bl.a  Kristens resa, kan han inte trosmässigt tillgodogöra sig.

Bilden av människolivet som en vävnad finns redan i Bibeln, som är viktig i metodisten Miss Johannessons liv och som hon vill påverka Martin med:

Jag har vävt mitt liv till slut,
såsom en vävare sin väv
och jag skäres nu ned från bommen

(Jesaja 38:12 )



Martin lägger Miss Johannessons andliga traktater under en sten vid Varglyckans ljung. "De blev åter till vit, uppsvälld och bullig cellulosa", skriver Harry Martinson. Papper av cellulosa kom i bruk i och med industrialismen under 1800-talet medan man tidigare använt lump vid papperstillverkning. Lumpen var då värdefull för detta och gav inkomster. När cellulosan ersatte lump så kunde trasorna användas till mattor istället. De kostade inte och därför kom trasmattan i bruk också i enkla, fattiga hem under 1800-talets andra hälft. Uppfinningsrika kvinnor klippte lumpen till remsor, som användes till inslag i väven. Varpen var av egenodlat, handspunnet, tvinnat lingarn. Återvinning genom trasmattor vittnar om kreativitet kring enkla medel och är en del av vår svenska kulturhistoria. Mattorna var bra på dragiga, kalla golv men också som skydd och prydnad på otäta, kalla väggar bakom hemmets sittplatser.



Ålderdomshem av sten

Stämningen på Ålderdomshem av sten tolkas genom flera textila bilder. Hjonen på hemmet "förhöllo sig tysta och smögo av och an på tystnadstofflor av filt. De voro grått och mörkt klädda, utom en av dem som hade en glödröd nationalväst och silverkedja på magen."

När Martin kommer till Ålderdomshem av sten får han först bada och sveps "i badlakan - fotsid vit dräkt, han såg ut som spöket i vidskepelsen."

"Fröken Tyra med sitt jätteförkläde stack upp över alla som ett fyrtorn. Hon bröt av mot dunklet av doffel och ripsgarn och vadmal, hon var det vita och fina  i en ruggig skata. [...] Med sitt vita föreståndarinneförkläde hade hon kommit inglidande i Martins liv som ett stort och väldigt segel. [...] Föreståndarinna från ovan och ända ner. Hennes bländvita förkläde går från skuldran till smalbenet och är som en kommunens oskrivna, vita sida, en orörd marskalkfond, en gripande vit syn."

När Fröken Tyra en dag tog Martin till sitt rum för samtal så vågade han skyggt inte se upp. Medan i Ålderdomshem av sten "klapper mot golven ljödo som hovslag och bockben och döda stenhuggarben" och de där intagna hjonen är förtrogna med golvspringor och ävenså kvistar, så är Fröken Tyras rum ombonat. "Mattan på golvet hade gula ruteress över det hela och fåglar som voro byggda i bitar som trappor, sen fanns det sådant som liknade räfsor och kammar." Kunnigt beskriver här Harry Martinson vävmönster och vanligen brukade inplock i handvävda trasmattor.

 

Lyrik

 

Harry Martinson använder också i sin lyrik ofta textila bilder. Dikten "Ludvigs faster" ur Gräsen i Thule har kanske allra flest textilsymboler, som förmedlar värderingar:  yllenystan, yllestrumpan, duken hon broderat, hättan hon broderat, vantar hon broderat, duken invid hättan, nära yllevanten, Tidningshållaren på väggen - ordet Tidningar i korsstyng och korsstyngsduk för byrån.

 

Årstidernas skiftningar i naturen tecknas ofta med textila bilder

 

Vår och sommar visar Disa Lundgren till i sin blogg om "solens handarbete" i Sv.Ps 202, som blivit till kyrkotextil, antependium i Örkeneds kyrka.



 

 

I dikten "Granarna ljusna" ur Gräsen i Thule skriver Harry Martinson:

 

Ljus är den tid då granen pryder sig själv.

Då granen står i högtid med ljusa kläder.

 

 

I dikten "Kväll i inlandet" ur Passad tecknas gåtan

 

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

i stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

 

 

I dikten "Svanen" ur Cikada finns gyttjans ruttna sammet

 

Glupskt hugger svanen

med halsens vita krok,

kapar med skäran lagd på sned i natens skog

borrar med näbbens pryl

i gyttjans ruttna sammet,

lyfter sitt huvud och ser

ormkallt kring drömmens fjärd.

 

 

I dikten "Multnande stuga" ur Cikada tecknas stugans sista gardiner

 

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor

blev ödestugans sista gardiner.

Det ryggbrutna taket har fallit in i huset.

 

 

 

Höst

 

I dikten "Sommarens avfärd" ur Gräsen i Thule har hösten kommit:

 

Klädda i höstligt lysande kappor

besteg alla somrar som varit

det sista uppbrottets farande vagn.

 

I dikten "Septembermorgon" ur Tuvor tecknas höstens kappa:

 

Idag kastar lönnen sin brinnande kappa

i stormregn som utsläckte sommarens glöd.

 

 

Vinter

 

I dikten "Tidig vinter" ur Gräsen i Thule skriver Harry Martinson:

 

När trädet slumpat bort sin gula schal

förfaller svampen hastigt i sin skog

där stumma granar skyla frusen dal.

 

 

I dikten "När vintern kom" ur Dikter om ljus och mörker finns sängens textilier

 

Den vintriga sängen står bäddad därute

och sommaren har krupit ner.

 

 

I dikten "Yrsnön dansar" ur Vagnen tecknas vinterns kappa

 

Yrsnön dansar sina turer

på blänkande isgolv.

Man ser inga fötter,

bara dess kappa, lättsydd av snö

snabb som ett norrsken

med sina veck i svajning

hopfästad med köldens nålar.

 

 

I dikten "Nu gömmer snön" ur Dikter om ljus och mörker väver vintern:

 

Ur rymden nedstörtar stjärnskottstenen

och smälter ner på sin väg mot jorden

Och vintern väver vid åkersrenen

en frusen luddfilt av snön i norden.

 

 

Ur De tusen dikternas bok

 

Ur moln som vårdat frostens vinterskatt

nedfaller snön och sömmar mjukt i natt

sin vita tysta våd.

Det snöar lugnt kring lundens nakna träd

som famlar upp ur fridens pläd.

Allt spinnes in i lundens tråd.

 

Tyst väves dessa drömmar utanför

vår egen livsdröm, vi är inte med

när undret sker i tankens rena land.

Nu vandrar drömmarna som aldrig dö.

Idéer boende hos rymd och snö,

besöker tyst i natten livets strand.

 

 

 

Rune Liljenrud