Försonande rymd

Försonande rymd
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det uppför mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
Ur HARRY MARTINSON De tusen dikternas bok (1986)

Personlig kommentar av Ulf Redmo, Månadens Martinson (mars 2008)
Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger. Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.
Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv.

-----

Tack Ulf för Dina tankar om det svåra som Martinson här tar upp - Att hantera det onda. Dikten var med när gruppen Klockrike läste och sjöng dikter av Harry Martinson i sin föreställning ”Vägen till Klockrike” i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, musik och ljud av Markku Luuppala och Tom Salomonsen. (Finns på kassett OKAY OKEMC 1063)
Dikten Försonande rymd läses av Johan Fagerudd på ett mycket medryckande sätt, som engagerar till eftertanke. Dikten har sedan 1986, då vi fick den i Harry Martinson-sällskapets årsbok, för mig utgjort en prisma till hjälp - Att hantera det onda.

Jag läser DAG HAMMARSKJÖLD:s bok ”Vägmärken” med den djupare förståelse, som Harry Martinsons dikt ger:

Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning - och handla därefter (s16) Den smala vägen - att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning (s17)

Jag läser KG HAMMAR:s och AMI LÖNNROTH:s bok ”Jag har inte sanningen, jag söker den” och får stöd i Harry Martinsons tankar om ”den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan”:

En dag när KG Hammar och jag träffas för vår egen dialog lägger han en bunt papper framför mig på bordet. Han är ledsen, tagen. Hatbreven som nått honom via e-posten är så elaka. Han får höra att han är fullkomligt oduglig på sin post och det finns de som snarast vill skicka honom till helvetet. Han blir ledsen. Vore det inte bättre att bli arg?

”Det vore det kanske. Men jag har inte tillgång till det. Jag kan inte känna ilska mot enskilda individer. Jag blir i stället lite uppgiven och frågar mig: Varför utsätter jag mig för detta?

Det känns kränkande när människor inte försöker förstå vad jag säger. Först förvränger de vad jag har sagt, och sedan kritiserar de mig utifrån denna vrångbild. De får väl bättre kraft i sin kritik genom att förvränga. Men det de håller på med är sitt eget projekt, inte alls ett försök att ta upp ett samtal med mig.”

Hatbreven gör ont och, som det är för så många, är det den elaka kritiken som borrar sig fast.

- Utan att vilja vara infam ställer jag den svårbesvarade frågan: Kan du älska sin fiende? Så som det står i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er!”

”Älska sin fiende behöver inte betyda tycka om. Älska är mer att inkludera.”(s73)

JAN ELIASSON får det nyinrättade Harry Martinson-priset och juryns motivering lyder: ”Harry Martinson-priset 2008 tilldelas Jan Eliasson för att han i Martinsons anda i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet”.

Jag tror att vår värdige pristagare hämtar kraft ur Harry Martinsons Försonande rymd och den är en hjälp för oss, att ta emot vad Jan Eliasson har att säga vid vår stundande årshögtid i Jämshög.

Välkommen!
Rune Liljenrud