Harry Martinson i tiden

Harry Martinsons skolgång

2012-02-01T07:32:00.005+01:00

Månadens Martinson för februari månad 2012 utgörs av Harry Martinsons text inifrån skolsalen "Vid gamla skolböcker", hämtad ur Spektrum 1932, nr 5 och handlar om Harry Martinsons skolgång. Här finns några bilder från Harry Martinsons skolor.

• Ubbeboda småskola
År 1911 började Harry Martinson sin första skoltid i Ubbeboda, några kilometer från Gylsboda där han och de sex systrarna fick bo hos moster Hilda. 1.8.1911-20.2.1912 gick Harry i Ubbeboda skola (Gunilla Jönsson).

Gillesnäs (”Vilnäs”) Mars 1912 – juni 1913
• Näbbeboda småskola (Alma Olsson) 19 mars 1912 t o m vt 1913

Alltidhult (”Tollene”) Juni 1913 – aug 1914
• Alltidhults folkskola (Alma Nilsson, ht)

Näbbeboda (”Norda”) Aug 1914 – 1915-06-04
• Näbbeboda folkskola (Karl J Staaf) 9 okt 1914 t o m vt 1915

Mjönäs 1915-06-04 – våren 1916
• Mjönäs folkskola 9 nov 1915 – 6 apr 1916

Åldersdomshemmet i Jämshög 1916-10-07 – 1917-07-02
• Jämshögs folkskola (Edvin Johansson) 1916-10-09 – 1917-06-20

Harry Martinsons dikt Skolsalen
ur diktsamlingen Längs ekots stigar
ger en inkännande bild av vad skolan gav:

Skolsalen

Under höga järnkaminen
blinkade björkvedselden
genom luckans sex små fönster av glimmerblad.

Den uppvärmde som en verklig vän
av plåt och gjutjärn från Norrahammars bruk
det kunskapsrika rummet ända fram till katedern.

Lärjungarna skrev under tystnad
sig allt längre in
i det sakta och noga förbättrade vetandet.
Genom köldfönstren lyste snöns
nyutbredda vithet in från vinteråsarna.

Det var livets eget vita och oskrivna blad
som kallt sken in.

Rune Liljenrud

Förintelsens minnesdag 27 januari

2012-01-27T00:00:00.002+01:00

"Under de år jag var sjöman lärde jag mig genom umgänge fatta och förstå skilda folk och raser, deras särdrag och olikheter. Och med åren gick det upp för mig, att det var just mängden av egenarter, variationer i kynne och livsuppfattning, som gjorde mänsklighetens tavla så rik.

Genom sina skiftningar är mänskligheten ett skapande släkte, men vid brist på skiftningar dör kulturen. Den som inte kan fördraga sådana skiftningar visar därmed bara att han hatar själva livet och dess skapelses mångfaldighet, av vilken kulturerna med deras olikheter i sin tur är återspeglingar.

Rashat är på en och samma gång kulturhat och livshat. Rashat är sjukdom, och var och en som medvetet sprider sjukdom, vidskapelse och vanföreställning är en brottsling."

HARRY MARTINSON

"Mot antisemitismen. Svenska författare uttala sig"
utkom år 1943 på Albert Bonniers Förlag. Harry Martinsons bidrag, som citeras ovan, är ett av totalt 24 författares bidrag.

Daniel Brick skriver i bokens inledning:

"I medvetandet om att något mera verkningsfullt måste göras för att bemöta den outtröttliga antisemitiska hatpropaganda, som grasserar även i vårt land, vände jag mig till våra författaare, huvudsakligen de skönlitterära, med en vädjan om deras utlåtande om judehatet. I skrivelsen till dem omnämndes, att en pennkongress hade sammanträtt i England, vid vilken författarna, som representerade många länder, bl.a. hade antagit en resolution mot antisemitismen. [...] Det gäller att upplysa de ovetande. Och de som först och främst bör höja sin varnande stämma, är författarna, som mer än andra kan räkna på sitt folks gehör."

Harry Martinson var en av de författare som upplät sin varnande stämma och som också hade vårt folks gehör.

Den 27 januari varje år hedras Förintelsens offer med en internationell minnesdag, samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades, 1945.
Förintelsen är ett skrämmande exempel på vad som kan hända om vi inte håller debatten om demokrati och människors lika värde vid liv. Cirka sex miljoner judar dog i Förintelsen. Också romer och polacker utsattes för folkmord grundade på rasistiska föreställningar. Därutöver förföljde, fängslade och dödade Nazityskland miljontals andra människor, bland annat många funktionshindrade och homosexuella.

Spelar roll
Överallt finns åskådarna. De som ser på utan att ingripa mot våld och orättvisor, i vardagssituationer och i krig. Ända sedan de första bilderna från Förintelselägret Auschwitz/Birkenau nådde världen 1945 har människor frågat sig: Hur var det möjligt? Vilka var alla de som stod bredvid och lät det ske? Om de hade agerat annorlunda, vad hade hänt då?

Forum för levande historia
har uppdraget att sprida kunskap och engagera, uppmuntra till självständigt tänkande och inspirera människor att skaffa sig egna åsikter genom nya insikter.

Forum för levande historia arbetar mot dagens intolerans med utgångspunkt i historiens brott mot mänskligheten. För demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter.

"Det spelar ingen roll hur mycket vi tror vi vet. En fråga återstår. Varför?" (F.d. statsminister Göran Persson)

Mer information, se www.levandehistoria.se

Raoul Wallenberg 1912-2012
100-årsminnet av Raoul Wallenbergs födelse kommer att uppmärksammas runtom i Sverige och världen under 2012.
Forum för levande historia arrangerar ett flertal aktiviteter under året för att hedra minnet av hans liv, öde och gärning.

Raoul Wallenberg är en förebild, inte minst i en tid då fler behöver stå upp mot förföljelse, främlingsfientlighet och antisemitism.

”Den som inte kan minnas sitt förflutna
är dömd att upprepa det”

DE SOM HA KRAFT ATT BESINNA

De som har kraft att besinna
väldenas murar av tegel
låta sitt hopp försvinna
i fjärran med bräckliga segel.
Stärkta av fallet och nöden
står de på vakt mot det tomma
klarnade, närmare döden
ser de mot tider som komma.

Framtiden ska de förlora,
graven är gränslandets dike.
Trotset skall ändå förstora
detta de stupades rike.

Harry Martinson: Ur Gräsen i Thule

... om detta må ni berätta ...

Rune Liljenrud

De rätta svaren på Jul- och Nyårshelgens bloggfrågor om författare

2012-01-13T12:00:00.006+01:00

Rätt svar på Julens bloggfråga om författare:

Eva Ström: Den flödande lyckan
Albert Bonniers Förlag, 2011
ISBN 978-91-0-012536-3

Rätt svar på Nyårstillägg i Julens bloggfråga om författare:

Eva Ström: Bröd
Albert Bonniers Förlag, 1999
ISBN 91-0-057038-9

Eva Ström bor i Kristianstad. Hon är läkare, författare, dramatiker och litteraturkritiker. I Harry Martinson-sammanhang har vi mött henne bl.a. i SYDSVENSKAN, där hon skrivit om två böcker, som utkom 2004 i samband med Harry Martinson-jubileet, dels ”Harry Martinson ~ Poetiska törnbuskar i mängd ~ Brev 1929-1949”, med kommentarer av Paulina Helgeson, och dels diktsamlingen ”De tusen dikternas bok”.

Eva Ström känner entusiasm inför brevsamlingen, som Harry Martinson-sällskapets medlemmar fick som årsbok 2007. Hon avslutar sin anmälan av ”Poetiska törnbuskar i mängd ~ Brev 1929-1949” på detta sätt:

”Hur friskt och djärvt Harry Martinsons författarskap är påminns man av i den oförlikneliga brevsamlingen. Läs den parallellt med ”Nässlorna blomma” och de tidiga reseböckerna och förundras över den levande fräschören i ett stort författarskap. Alltjämt!”

Om diktsamlingen ”De tusen dikternas bok”, som gavs ut 2004 i samband med 100-årsfirandet av Harry Martinsons födelse, skriver Eva Ström bl.a.:

”Den mycket svårfångade förvandling som vill till för att några versrader ska bli dikt inträffar alltför sällan. Men visst sker det! Lyssna till det vemodigt längtansfulla å-ljudens sång i detta drömska spel mellan mjukt och hårt:

Nedhuggen är
allén med de gyllene sälgarna
som lyste i kalla blå vårar.
Lutade över blåsig väg
brunno de mimosamjukt över diken
där jorden ännu var järnblå,
åkrarnas jord lika slagghögar,
tranornas rop hördes hårda som
cirkelsågens klang.

Det känns åter roligt att tänka på Harry Martinsons levande och förunderliga författarskap.”

Eva Ström medverkar med en initierad artikel om Harry Martinsons diktning "I naturens stora rymd", i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2006.

Eva Ströms blogg är stimulerande att ta del av och där finns bl.a. detta att läsa:

Klockrent, Li Li.
Poeten Li Li får det nyinrättade Klockrikestipendiet av Harry Martinson-sällskapet. Det är bara att gratulera till ett klockrent stipendieval.
Eva Ströms blogg 2009-02-09
evastrom.blogg.se

I Bokförlaget Natur och Kulturs serie ”Litterära Profiler” har Eva Ström skrivit en initierad monografi över Edith Södergran, som hon anknyter till i sin anmälan av Harry Martinsons brev: ”Som brevskrivare kan han jämföras med Edith Södergran, en författare som han både uppskattade och ville recensera, och som han delade sjukdom - lungtuberkulosen - med.”

Eva Ström debuterade år 1977 och har hittills utgivit åtta diktsamlingar och sex romaner, men hennes bibliografi omfattar än mera:

* Den brinnande Zeppelinaren 1977 (dikter)
* Steinkind 1979 (dikter)
* Det mörka alfabetet 1982 (roman)
* Akra 1983 (dikter)
* Samtal med en daimon 1986 (roman)
* Kärleken till matematiken 1989 (dikter)
* Mats Ulfson 1991 (roman)
* Brandenburg 1993 (dikter)
* Edith Södergran 1994 (monografi)
* Poesi och musik 1997 (CD tillsammans med Ákos Rózmann)
* Berättelser 1997 (dikter)
* Bröd 1999 (roman)
* Revbensstäderna 2002 (dikter)
* Rött vill till rött 2004 (dikter)
* Pål Svensson, skulptör 2005 (tillsammans med Hans Hammarskiöld)
* Claires leende 2007 (roman)
* Sonetter av William Shakespeare, nyöversättning till svenska 2010
* Den flödande lyckan 2011 (roman)

Eva Ström är rikligen prisbelönad:

* Tidningen VI:s litteraturpris 1979
* Aftonbladets litteraturpris 1983
* De Nios Vinterpris 1993
* Erik Lindegren-priset 1994
* Aniara-priset 1994
* Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 1996
* Nordiska rådets litteraturpris 2003 (för Revbensstäderna)
* Gerard Bonniers lyrikpris 2005
* Bellmanpriset 2005
* Kristianstad kommuns kulturpris 2009
* Tegnérpriset 2010

År 2010 invaldes Eva Ström som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, i klassen för humaniora och för framstående förtjänst om vetenskap.

Eva Ström hedrades med Nordiska rådets litteraturpris 2003. Prismotiveringen lyder: ”Eva Ström är en säregen röst i det svenska diktlandskapet. Hon är en föregångare för en yngre generation poeter och hon befinner sig i ständig förnyelse. Hon undersöker språkets gränser och utforskar ordens möjligheter. Revbensstäderna utmärks av hennes gripande djärvhet, intensitet, fysikalitet och klarhet med vilken hon skildrar människans villkor i dagens värld.”

När jag nu under Julhelgen åter läser Eva Ströms Revbensstäderna, den av Nordiska rådet prisbelönade, blodröda diktsamlingen, blir denna särskilt angelägen för vårt välstånds Jul, mitt ibland medmänniskors nöd:

”Inlindad i en sovsäck utanför St. Giles hotell låg en hemlös på trottoaren innesluten i säcken som en blå och slät puppa. Han hade somnat från sin sluddriga tiggarfras, gatan var torr, solljuset stack honom inte i ögonen, den korta domningen var mer barmhärtig än de enstaka småmynt som omgav hans läger av papp. Längre ner mot de upplysta köpgatorna syntes fler blå puppor, de liknade runda vokaler tappade på gatan ur en falsksjungen Christmas carol. Människokropparna sov under det pråliga glittret […] ”

Eva Ström: Ur Grop

Den som kände igen citaten ur Eva Ströms romaner ”Den flödande lyckan” och ”Bröd”, är att gratulera!

Den som ännu inte läst böckerna, har rika läsupplevelser att vänta.

Till Eva Ström, ett tacksamhetens blomster med färger hämtade från Revbensstäderna, den av Nordiska rådet prisbelönade diktsamlingen!

GOTT NYTT BOKÅR 2012
tillönskas alla!

Rune Liljenrud

~ ~ ~ ~ ~

Här följer citaten i Julens bloggfråga om författare, som alltså är hämtade ur Eva Ström: Den flödande lyckan (ss. 9f och 50f)

[...] Maria i blå mantel med Jesusbarnet i sitt knä, en stadig rundhyllt blond gosse som verkade försigkommen för sin ålder, ett knubbigt spädbarn som tycktes ha klivit ur barnavårdscentralens normalviktskurvor utan några tecken på glutenintolerans, hjärtproblem eller malnutrition. Ingen kolik hade plågat denna baby, som med oföränderligt klok och vaken blick tog sig an omvärldens människor [...]

[...] Inte den blåmantlade Maria leende i sin rosengård med ett rosigt Jesusbarn i sitt knä, inte en blond Maria med krönt huvud och mjölkflödande bröst, nej, en mer nött och vardaglig Maria, så som Hieronymus Bosch målade henne, med mittbenat mörkt hår och födelseblekt ansikte, med halvslutna ögon som fortfarande bär spår av förlossningssmärtan och blodförlusten, och nu så undrande blickar ner på det nyfödda barnet som ligger oskyld i halmen, medan Josef, en trött gammal man, med sin vänstra hand stöder sig mot krubban. Hans högra hand är instucken i västen, som om han tar sig för hjärtat av ålderns kärlkramp, och han ser på barnet, mer trött än undrande. Hur ska han försörja dem, ska krafterna räcka? Det barnet är han inte far till. [...]

Julens bloggfråga om författare, som finns utlagd den 23 december, får den 30 december ett tillägg inför årsskiftet 2011-2012.

Citat är hämtat ur inledningen till Eva Ström: Bröd (ss. 5f)

"Käre Rabbi!
Jag skriver till er för att jag hittade ert namn i en judisk kalender, gjord till ära av Rebbe Schlita Melech Hamosciach. Jag vet inte vem det är, och jag vet inte heller vem ni är. Men ändå kände jag att det var nödvändigt för mig att skriva. Var jag hittade den där kalendern är kanske inte så viktigt varken för er eller för mig. Men jag kan ändå berätta det. Jag hittade den i papperskorgen på ett dåligt städat hotellrum i Stockholm. Den föregående gästen hade helt enkelt slängt den där, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom kalendern gällde för år 1995. Eller rättare sagt för ELUL 5755 - TISCHRI 5756. Det senare gissade jag var den judiska årsräkningen som börjar med - inte vet jag. Kanske jordens födelse? Eller det årtal som krossade alla dinosaurier och för alltid började en ny tideräkning - meteorens mörka kyss.

Jag började genast bläddra i den där kalendern. Den såg på en gång hemmagjord och exotisk ut. Lite grann som de där sladdriga trycksakerna vi fick från vår handelsbod när jag var liten. Valdemar Erikssons Eftertr. Det var någonting valhänt småstadsaktigt över den där kalendern som jag både tyckte om och stördes av. Och ändå fylldes jag av glädje när jag läste den allvarliga uppmaningen på den första sidan:

ETT NYTT ÅR:
EN NY ERFARENHET

Det gav mig den rätta känslan man bör ha inför ingången av ett nytt år. Känslan av nyföddhet blandad med sorg och kyla. För finns det någon erfarenhet som inte är blandad med sorg och kyla?"
[...]
Elisa

~ ~ ~

Harry Martinson-priset 2012 tilldelas Föreningen Vetenskap och Folkbildning /Hemsida www.vof.se

2012-01-10T14:45:00.029+01:00

Vid en presskonferens i Olofström Biblioteks Harry Martinson-rum, idag tisdag den 10 januari kl 13.00, där nyhetsmedia och några medlemmar från Harry Martinson-sällskapet deltog, meddelades att Harry Martinson-priset 2012 tilldelas Föreningen Vetenskap och Folkbildning, "för arbetet att i Harry Martinsons anda värna kunskap och fördriva förvillelse."

Två av prisjuryns medlemmar, Kommunalråd Margaretha Olsson från Olofströms kommun och Räntmästare Johnny Karlsson från Harry Martinson-sällskapet, presenterade juryarbetet och 2012 års pristagare. I prisjuryn ingår också Paulina Helgeson från Harry Martinson-sällskapet och Patrik Sjöstedt från Olofströms kommun.

Priset har delats ut två gånger tidigare, till Jan Eliasson 2008 och till Christian Azar 2010.

Enligt statuterna delas Harry Martinson-priset ut till den, de eller den organisation som i Harry Martinsons anda verkar för att värna om den lokala och globala miljön, arbetar aktivt för fred mellan människor och fred mellan människa och natur eller odlar eftertanken och poesin som centrala livskvaliteter.

Det är statuternas skrivning "odlar eftertanken", som varit avgörande vid valet av 2012 års pristagare, framhöll Margaretha Olsson och Johnny Karlsson gav ett citat ur Harry Martinsons Nässlorna blomma, som "odlar eftertanken":

"Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet."

Det församlade pressuppbådet lyssnade, noterade och gjorde ljudupptagning för att sprida informationen om 2012 års Harry Martinson-pris till Föreningen Vetenskap och Folkbildning / hemsida www.vof.se

Från vänster på bilden Kristina Olsson, BLT, Pär Trulsson, Sydöstran, Oskar Sandström, Commersen och Frank Luthardt, Sveriges Radio.

Litteratur från Föreningen Vetenskap och Folkbildning fanns tillgänglig under presskonferensen.

Prisutdelning sker i samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid 4-6 maj 2012 i Jämshög, Olofströms kommun, då ordföranden i Föreningen Vetenskap och Folkbildning Martin Rundkvist, lördagen den 5 maj kommer att hålla en prisföreläsning.

I Olofström Biblioteks Harry Martinson-rum, där dagens presskonerens hölls, finns konst med anknytning till Harry Martinson, t ex "Giv doft i blomma" av Bror Hjort.

DIKT från diktsamlingen NOMAD, 1931 varur orden Giv doft i blomma är hämtade, finns med stor text i Harry Martinson-rummet:

DIKT

Nu lyfter vi cymbalen över jorden.
Och märk: cymbalen är din gamla måne,
som stångat länge nog augusti skogar
och nu är rund som krögarn av sju krogar.

Vi talar till dig på ett språk du anar
djupt ner i kärren och högt upp i himlen;
vi vill förnya nötta stjärnevimlen
och blåsa nya dofter i din blomma.

Och broder, broder, vad som än må komma -
om hor och eld och uppror över jorden,
så minns, o, broder, alltid dessa orden:
Giv Doft i Blomma.

HARRY MARTINSON

Med ett fång julrosor i snön, som fallit just idag då 2012 års Harry Martinson-pris tillkännagivits, gratuleras

Föreningen Vetenskap och Folkbildning!

Rune Liljenrud

Harry Martinson-sällskapets årsbok 2011

2012-01-05T10:00:00.005+01:00

FÖRORD till Bengt E. Anderson: BREV kring en resa utan mål ~ Harry, Moa och herrarna Bonnier

Harry Martinson-sällskapets 25-årsfirande år 2009 avslutades med en temadag i Näbbeboda skola, där Harry Martinson gick sitt fjärde skolår 1914-1915 med Karl Johan Staaf som lärare (Stav i Harry Martinsons Nässlorna blomma). Dagens tema var ”Näbbeboda akademi - Byskolan som födde en Nobelpristagare. Vanan är halva naturen – om skola, kunskap och pedagogiska knep”.

Bengt E. Anderson, journalist, fil dr medverkade i temadagen med föredraget ”Signaler och symboler i Nässlorna blomma”. År 2000 framlade han vid Göteborgs universitet en akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen ”Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik”. Doktorsavhandlingen är lättillgänglig i sitt språk och mycket värdefull i den omfattande litteraturen omkring Harry Martinsons diktning.

Bengt E. Anderson föddes i Jengi-Hessar, Sinkiang (Xinjiang) i Östturkestan, där hans föräldrar Judith och John Anderson då arbetade. Efter sina första levnadsår i staden Kashgar kom han tvåspråkig till Sverige. Han har sammanställt en översikt av diplomaten och språkforskaren Gunnar Jarrings vetenskapliga arbeten om det uiguriska språket. Anderson har i år publicerat boken ”Judith och John - Breven från Kashgar”, som bl a bygger på hans tidiga personliga minnen från den nordvästligaste kinesiska provinsen.

Bengt E. Anderson har under 15 år tjänstgjort i London för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Samtidigt var han frilansmedarbetare i Sveriges Radios nyhetsprogram och gjorde regelbundna produktioner för Obs Kulturkvarten. Han har arbetat för Åhlén & Åkerlunds förlag, varit redaktionschef för Idun och chef för Radio Kronoberg.

Under arbetet med doktorsavhandlingen ”Att rannsaka en barndom” läste och samlade Bengt E. Anderson mycket, som han inte kunde ta med i avhandlingen eller dess omfattande notapparat. Detta värdefulla material har erbjudits Harry Martinson-sällskapet, vars uppgift enligt stadgarna är ”att vidga och fördjupa intresset och förståelsen för Harry Martinson och hans författarskap, att uppmärksamma och stödja forskning kring hans liv och diktning och att verka för att Harry Martinsons texter hålls tillgängliga, på svenska och andra språk, i goda tryckta upplagor”.

Boken, som Du håller i Din hand, är Harry Martinson-sällskapets årsbok 2011. Den ger en fängslande bild av hur ett gott samarbete mellan de erfarna bokförläggarna Bonnier och ett par oprövade, nya författare ger goda resultat. Bengt E. Anderson lyfter journalistiskt väl fram herrarna Bonniers stora kompetens, tålamod och nitiska arbete för att stödja sådana självständiga författarskap, som man insett de goda kvaliteterna hos, men som hade en smärtsam skapelseprocess att genomgå. Harry och Moa Martinson tar, om än på mycket olika sätt, emot bokförläggarnas hjälp och vänder sig till dem som till nära vänner. ”Indeed, I would call criticism a creation within a creation”. (Oscar Wilde, ”The Critic as Artist”.)

Harry och Moa Martinsons personliga motsättningar finns med i Bengt E. Andersons redogörelse, men får inte vara det viktiga, utan tjänar som hjälp till förståelsen av de framväxande viktiga författarskapens ”Sitz im Leben”. Bengt E. Anderson omnämner en drömdikt av Harry Martinson med fyra strofer Jag stod i drömmens skrämselkatedral, som Ingvar Holm berör i sin bok ”Myter Målningar Motiv”. Dikten skrevs, enligt Martinson själv, år 1931 ”som en annotation efter en verklig dröm”, men publicerades först två år efter Harry Martinsons död, i den postuma diktsamlingen Doriderna, 1980. Drömdikten har där även en femte strof, som möjligen kan vara en nyckel till förståelse av vad som djupast skedde i det som syntes ske i de båda författarnas liv och kreativa skapande.

Han vaknade. Det grydde. Det var dag.
Och samariten Nobia satt tyst, men hörde än
hur ekot av de skrik hans drömmar pressat
ur hans rädsla klang.
Hon sökte efter ord som enkla nog
att fattas av en främling dock ej var
av sådan art att menlösheten själv
fördrev hans tillit, knappast vunnen än.
I enkel handling fann hon slutligt dem.
Och hon stod upp och läskade med mjölk
från Gondrins hedar denna flyktings mun.

Rune Liljenrud

~~~~~~~~~~

Årsbok 2011 till medlemmarna
i Harry Martinson-sällskapet.
Producerad i samarbete med Vekerum förlag.
För kompletterande inköp av denna eller
andra skrifter från Sällskapet,
se hemsidan www.harrymartinson.org

Boken kan också köpas i bokhandeln
eller från förlaget: Vekerum.
Box 14, 293 21 Olofström.
Tfn 0454 91542

Adressen till Harry Martinson-sällskapet:
Kulltorpsvägen 2, 293 71 Jämshög.
Tfn 0454 46340. info@jamshog.org

Layout Cheettah Bengtsson
Papper Scandia 2000 Ivory 115g
Tryck Mixi Print AB, Olofström 2011
Inbindning Svanberg Bokbinderi, Lessebo

ISBN 978-91-86722-91-3

Harry Martinson finns med i filmen "Landet som inte längre är"

2012-01-03T09:00:00.015+01:00

Barndomens skog

Barfot från tuva till tuva jag sprang
sökande bondens kor,
såg hur den speglade himmelen vred
i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast
och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne
i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren.

Harry Martinson: Ur Nomad, 1943

"Landet som inte längre är"
heter Peter Gerdehags film som nu ges i TV2

Detta är en unik dokumentär, där Peter Gerdehag har följt livet på en bondgård i Småland under flera årtionden - En stillsam hyllning till vårt kulturarv, som Harry Martinson tillhör. Man grips av ett välplacerat citat ur Harry Martinsons dikt Barndomens skog i "Landet som inte längre är".

Den som missade Nyårsdagens sändning av filmen har ännu två möjligheter:

Sändningstider: Landet som inte längre är
SVT2 sön 1 jan 2012 kl 21.15

SVT2 ons 4 jan 2012 kl 12.45

SVT2 lör 7 jan 2012 kl 01.30

Rune Liljenrud

Gott Nytt Harry Martinson-år 2012

2012-01-01T00:00:00.003+01:00

TILLVARONS SUMMOR

Stjärnnätter utströdda genom en levnad
vattenregn nog för att dränka en värld
soldagar sammanförda av minnet
till ett förbrukat paradis
snöstormar sammanblåsta med varandra
till en istid

Allt är möjligt att fruktas och att förväntas
liksom allt detta redan varit en gång
fruktat och förväntat
ett kretslopp som ett jättehjul
av snöstormar och regn
en karusell av solar och öknar

En världskrans av kvinnor, fåglar
skogar och gräs eller otaliga stunder
av fjärilar och sländor
också de till slut som en storm att se
att frukta och förvänta
monsunhjul i rotation, havskaruseller

Harry Martinson

GNOMEN

Vinterns gnom steg fram och sade:
hör hit. Lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en
skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp
av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Allt detta kallar jag skönskriften i
snön.
Av den skall du lära.
Gå nu hem.
Rista i is
och skriv i snö
med hoppfullt rundad stil
om förbättringens konst den svåra
om världshjärtats vår.

Harry Martinson

Presiderande Olle Hedberg vid Svenska Akademiens högtidssammanträde 20.12.1963:
"På Akademiens anmodan kommer Herr Martinson att uppläsa några dikter ur en otryckt samling".

Harry Martinson inleder med att läsa dikten TILLVARONS SUMMOR. Därefter läser Harry Martinson dikten GNOMEN, som den 21.12.1963, dagen efter Akademiens högtidssammanträde, finns införd i Stockholms-Tidningen och i Upsala Nya Tidning.

Harry Martinsons dikt GNOMEN finns i diktantologin Vinter, sammanställd och illustrerad av Kaj Beckman, år 1966 (bild).

Sveriges Radios förlag har i serien "Författarröster" utgivit Harry Martinson läser egna dikter, där hans uppläsning i Svenska Akademien 20.12.1963 finns med (ISBN 91-522-1731-0)

Professorn och vår förste ordförande i Harry Martinson-sällskapet Ingvar Holm, ger på ljudkassettens omslag en inkännande presentationen av Harry Martinsons inläsning:

" [...] Så låter Harry Martinson, när han - en genial poet ur svensk fattigbygd - formulerar dikt som kommer att lysa så länge svensk kultur finns men där ännu det gamla bondesamhällets folkmål lever. Av kassetten framgår att detta urmål skulle följa akademiledamoten och Nobelpristagaren livet ut som vittnesbörd om skogarnas, sjöarnas och ensamhetens Sverige. [...]"

Gott Nytt Harry Martinson-år!

Rune Liljenrud

Julens bloggfråga om författare får här ett tillägg inför nytt årsskifte

2011-12-30T20:35:00.012+01:00

Julens bloggfråga om författare, som finns utlagd den 23 december, får här ett tillägg inför årsskiftet 2011-2012.

Citatet nedan visar till samma författare som Julens bloggfråga gäller, men är hämtat ur en annan roman. Det handlar om ett årsskifte. Så här inleds romanen från år 1999:

"Käre Rabbi!
Jag skriver till er för att jag hittade ert namn i en judisk kalender, gjord till ära av Rebbe Schlita Melech Hamosciach. Jag vet inte vem det är, och jag vet inte heller vem ni är. Men ändå kände jag att det var nödvändigt för mig att skriva. Var jag hittade den där kalendern är kanske inte så viktigt varken för er eller för mig. Men jag kan ändå berätta det. Jag hittade den i papperskorgen på ett dåligt städat hotellrum i Stockholm. Den föregående gästen hade helt enkelt slängt den där, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom kalendern gällde för år 1995. Eller rättare sagt för ELUL 5755 - TISCHRI 5756. Det senare gissade jag var den judiska årsräkningen som börjar med - inte vet jag. Kanske jordens födelse? Eller det årtal som krossade alla dinosaurier och för alltid började en ny tideräkning - meteorens mörka kyss.

Jag började genast bläddra i den där kalendern. Den såg på en gång hemmagjord och exotisk ut. Lite grann som de där sladdriga trycksakerna vi fick från vår handelsbod när jag var liten. Valdemar Erikssons Eftertr. Det var någonting valhänt småstadsaktigt över den där kalendern som jag både tyckte om och stördes av. Och ändå fylldes jag av glädje när jag läste den allvarliga uppmaningen på den första sidan:

ETT NYTT ÅR:
EN NY ERFARENHET

Det gav mig den rätta känslan man bör ha inför ingången av ett nytt år. Känslan av nyföddhet blandad med sorg och kyla. För finns det någon erfarenhet som inte är blandad med sorg och kyla?"

[...]

Elisa

~~~

Vem har skrivit detta?

Vilken är romantiteln?

Svara gärna nedan!

Lägg upp en kommentar till:
Harry Martinson i tiden

Gott Årsskifte 2011-2012

önskar

Rune Liljenrud

Julstämning med Harry Martinson och Pälle Näver / Josef Högstedt

2011-12-24T09:15:00.012+01:00

År 2011 är det 105 år sedan Sveriges äldsta jultidning Julstämning, kom ut för första gången.

Harry Martinson (6.5 1904 - 11.2 1978) har i den klassiska jultidningen Julstämning 1984, sju dikter: DORA, FARTENS TJUSNING, DRIVVED ÄLSKAR JAG, JULTOMTEN, SAMTAL I SKYMNINGEN, GÖINGE samt TIDIG VINTER. (Dikternas titlar med versaler)

I Julstämning 1984 finns också en artikel om Harry Martinson, "Han speglade kosmos i en daggdroppe", av Karin Österling, som svarar för både text och foto. Artikeln är på sju helsidor, illustrerade med sju Harry Martinson-bilder. Tidningen finns tillgänglig på Författarmuséet i Jämshög.

Lokalmynt för Olofströms kommun 10 kr

DORA ~ av Harry Martinson

Under hatten av strå vars flätning silade solen över din panna
blickade björnhallonmörka ögon, barnsligt borrande.
Tyst ville du försvara ditt ansiktes mörka regn av fräknar.
Men ibland glömde du dig och skrattade.

Ur GÖINGE ~ av Harry Martinson

[. .]

När krediten var slut
klingade här ödsligt en tom mjölkkanna
bitterhetsklocka
i utvandrarenbs fattiga dröm
om Västern.
Nu susar vinden till ingen.
Torpen dogo bråddöd bland sina liljor.
Men det rosslar ännu i skorstensmurarna.
Nässlorna blomma.

TIDIG VINTER ~ av Harry Martinson

När trädet slumpat bort sin gula schal
förfaller svampen hastigt i sin skog
där stumma granar skyla frusen dal.
Då stelna drillarna som trasten slog.

Den bitska vinden torkar gräsets rör
en torftig dödört räknar sina frön
när vintern snabbt till vita läppar för
sin flöjt av is och spelar gällt för snön.

Pälle Näver (12.7 1897 - 15.1 1986) känd som poet under pseudonymen Pälle Näver, medan hans namn var Josef Högstedt, har i jultidningen Julstämning 1984, fem dikter: Min rimbukett, Mot adventstider, Kälkbacken, I juletid samt Snögubben. (Dikternas titlar med gemener)

Byst av Pälle Näver vid Stenberga Hembygdsgård

Pälle Nävers diktarstuga Vättehult, Stenberga

Ur Min rimbukett - Av Pälle Näver

Av stämningar och bilder
jag samlat på mitt sätt
en liten blyg och ringa
men vänlig rimbukett,
den vill jag varsamt bringa
till alla och envar,
som genom smålandsbygden
på allfarvägen far.

[. .]

Ur Snögubben - Av Pälle Näver

[. .]

Ja, tomten - är det inte han
som står vid visthusknuten
med lykta och med luva grann
så tyst och mystiskt sluten?
I sekelgrå gestalt och skägg
som vitnat genom åren
han skymtar utmed kärntung vägg
i snön bland alla spåren . . .

[. .]

I juletid - Av Pälle Näver

Därute faller tyst och tätt
den vita, mjuka snön,
och breder stilla, ängsullslätt
kring skogarna och snön
sitt svala täcke över allt,
som låg där naket nyss
men som nu undfår ny gestalt
vid lätta flingors kyss.

Ett vinterland i skymning går
med några tysta hus,
som tryggt i ödemarken står
med tända fönsterljus...
Så minns jag än min barndoms by
en minnets julekväll,
när brasan tändes, varm och ny
på spisens öppna häll.

Och efter tunga vandringsår
av kiv och slit och släp
jag åter som en pojke står
och glömmer livets skräp
för gran och brasa, mat och ljus
i lågt och torftigt bo
och hör ett fjärran orgelbrus,
som smeker mej till ro.

Lars Engqvist, född i Karlskrona, förre landshövdingen i Jönköpings län, har under år 2011 valts till ny ordförande i Pälle Näver-sällskapet, som på Pälle Nävers födelsedag den 12 juli har sin årshögtid i Stenberga. Lars Engqvist samarbetade på tidningen Arbetet med vår tidigare ordförande i Harry Martinson-sällskapet, Bertil Palmqvist.

Pälle Näver-Sällskapets nye ordförande Lars Engqvist tillsammans med Pälle Nävers sonson Pär-Olof Högstedt vid Sällskapets årshögtid 2011 i Stenberga den 12 juli, Pälle Nävers födelsedag (1897-07-12--1986-01-15).

Söndagen den 23 oktober i år presenterades Pälle Näver på Skansen i Stockholm av Pälle Näver-Sällskapet i sammarbete med DELS, De litterära sällskapens sammarbetsnämnd. Bl.a medverkade där Sällskapets nye ordförande Lars Engqvist och Pälle Nävers sonson Pär-Olof Högstedt, i ett program kallat "Pälle Näver i ord och ton".

Till sist här två dikter med psalmackord, Psalm av Harry Martinson och Aftonpsalm av Pälle Näver

Psalm ~ av Harry Martinson
(Kan sjungas på den medeltida psalmmelodin 623 i Den svenska psalmboken från år 1986)

Död skapelse grundlade världen
och levande skapelse förde
tillsammans de ämnen och safter
som solen med värme berörde.

Den yttersta skapelsehärden
vet ingen, ej var den sig gömde
ej hur den i gåtfulla världsrum
sin gåta förstod och bedömde.

Om tidernas ursprungsgestaltning
tar tusen av år att ens fråga.
Nu gäller det modet att leva
att död och förgängelse våga,

att plötsligt när ingenting stämmer
se löftenas grunder försvinna.
Att ställd inför kraven som skrämmer
sin tillförsikt söka och vinna.

Aftonpsalm ~ av Pälle Näver
(En av Pälle Nävers mest sjungna dikter, som finns med många olika tonsättningar)

Låt mig spänna bönens vinge;
himlen är så hög ikväll.
Friden svävar över jorden,
viskande vid varje tjäll.

Bortom skogen, bortom bergen,
upp mot aftonskyn det hörs
som ett stilla sus av vingar,
som av längtan uppåt förs.

I Betania, när kvällen
bringar doft från ros och slån,
vill i afton tyst jag möta
timmermannens store son.

Djupt jag böja vill min panna
för ditt höga majestät,
ej i bävan men i kärlek,
vill jag lyss till dina fjät.

Mästare! Jag ser dig komma
outsägligt rik och skön;
låt mig röra vid din mantel
med mitt hjärtas tysta bön.

Tidningen Julstämning 1984 finns tillgänglig på Författarmuséet i Jämshög.

GOD JULHELG
önskar

Rune Liljenrud

Den heliga familjen ges så olika beskrivningar ~ ~ Svara här på julens bloggfråga om författare!

2011-12-23T13:30:00.016+01:00

Konstnärinnan Eva Spångberg, som skulpterat så många fina bilder i trä av Den heliga familjen, avled i år. Hon hann inte bli klar med den bild av Maria, som finns ovan, men hon "såg vad som fanns gömt i träet". Så uttryckte hon sig.

I gårdagens blogg Vindersolståndet med årets mörkaste dygn, den 22 december, har Harry Martinson en beskrivning av Maria i dikten JULSÄGNEN

"Den natten kommer Guds moder
med näbbskor och flaxande kjortlar.
Så guldgul som havrehalm
står glorian kring hennes nacke."

Nya beskrivningar av Den heliga familjen tillkommer. I en roman som utkommit år 2011, finns en tolkning, som kanske inte mött oss på något liknande sätt tidigare, men som bjuder till eftertanke. Kanske vill Du som bloggläsare svara på frågor:

Vem har skrivit detta?

Vilken är romantiteln?

[...] Maria i blå mantel med Jesusbarnet i sitt knä, en stadig rundhyllt blond gosse som verkade försigkommen för sin ålder, ett knubbigt spädbarn som tycktes ha klivit ur barnavårdscentralens normalviktskurvor utan några tecken på glutenintolerans, hjärtproblem eller malnutrition. Ingen kolik hade plågat denna baby, som med oföränderligt klok och vaken blick tog sig an omvärldens människor [...]

[...] Inte den blåmantlade Maria leende i sin rosengård med ett rosigt Jesusbarn i sitt knä, inte en blond Maria med krönt huvud och mjölkflödande bröst, nej, en mer nött och vardaglig Maria, så som Hieronymus Bosch målade henne, med mittbenat mörkt hår och födelseblekt ansikte, med halvslutna ögon som fortfarande bär spår av förlossningssmärtan och blodförlusten, och nu så undrande blickar ner på det nyfödda barnet som ligger oskyld i halmen, medan Josef, en trött gammal man, med sin vänstra hand stöder sig mot krubban. Hans högra hand är instucken i västen, som om han tar sig för hjärtat av ålderns kärlkramp, och han ser på barnet, mer trött än undrande. Hur ska han försörja dem, ska krafterna räcka? Det barnet är han inte far till. [...]

Svara gärna nedan!

Lägg upp en kommentar till:
Harry Martinson i tiden
Julglädje önskar

Rune Liljenrud

VINTERSOLSTÅND ~ "Vad gör det att rymden är tröstlös arm / när våren är härligt bebådad?"

2011-12-22T07:39:00.003+01:00

Vindersolståndet med årets mörkaste dygn, inträffar i år den 22 december.

Harry Martinson publicerade i Julefrid 1932, s. 1. Nationaltemplarordens jultidning, dikten JULSÄGNEN "Den natten kommer Guds moder" - Inleds av ett kort prosastycke "Stjärnpiggig natt med frostvita landskap". Ill. Einar Norelius.

Samma dikt "Den natten kommer Guds moder", publicerades i Helsingborgs Dagblad den 22.12.1935 s. 14 med titeln "En julsägen". Publiceringen skedde i anslutning till Vindersolståndet.

Harry Martinson är också i denna dikt metaforernas mästare, när han binder samman Julens innehåll med Vindersolståndet.

Den natten kommer Guds moder
med näbbskor och flaxande kjortlar.
Så guldgul som havrehalm
står glorian kring hennes nacke.

Hon går där och väntar och väntar
där månens tennspöke skiner,
där sjustjärnan klänger på enen
och vinden i granpälsen risslar.
Hon känner så väl detta öde:
att året förfryser och stäkes,
hon vet hur det fryser och sargas
och vet huru såret läkes.
Själv går hon igen som de andra:
gengångarna Döden och Solen,
och framstår för barnsliga själar
i näbbsko och fladdrande kjortel.

Hon slår ock på tänkarnas rutor
och ser ut mot Sirius härdar
och säger: aphelium vänder!
mot ljustider gå edra världar!
sen svinner hon bort.

Så väckte hon tanken på våren
som dödats i höstens tvivel.
Vad gör det att rymden är tröstlös arm
när våren är härligt bebådad?
Guds moder går havande kring
varhelst tvivlare leva i kölden.

HARRY MARTINSON

VINTERSOLSTÅND
~
Vad gör det att rymden är tröstlös arm
när våren är härligt bebådad?

Rune Liljenrud

Miljontestamente till Dan Andersson Sällskapet, som fyller 50 år 2012

2011-12-20T22:00:00.014+01:00

Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsvik 6-8 maj 2011 hade vi ett givande samarbete med flera litterära sällskap, bl a med Dan Andersson Sällskapet. Vi vandrade i Dan Anderssons fotspår och besökte Luossastugan.

Nu lagom till Jul har Sällskapets medlemmar fått
På Färdvägarna No 22
Medlemsinformation från
Dan Andersson Sällskapet
Vintern/Våren 2011 - 2012

Dan Andersson Sällskapet bildades år 1962 och fyller alltså 50 år 2012. Detta kommer att firas under Dan Andersson-veckan lördagen den 28 juli - söndagen den 5 augusti 2012. Sällskapets årsstämma hålls lördagen den 4 augusti kl 11.00 på Tattarfallet i Skattlösberg.

En nu avliden medlem i Dan Andersson Sällskapet, har testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Dan Andersson Sällskapet, som erhåller ett belopp på ca 1,2 miljoner kr. Arvet kommer mycket väl till pass och skapar goda möjligheter att också utveckla verksamheten. Bl a kommer en stipendiefond att inrättas. Stipendier skall kunna sökas av unga Dan-tolkare, samt eventuellt litteratur/produktionsstöd för produktion med anknytning till vår folkkäre diktare Dan Andersson.

Som medlem i Dan Andersson Sällskapet gläds jag tillsammans med närmare 1200 medlemmar i Sällskapet över den ekonomiska förstärkning, som vår nu avlidne medlems storartade testamentsgåva till Dan Andersson Sällskapet, innebär.

Som medlem i Harry Martinson-sällskapet lyckönskar jag varmt Dan Andersson Sällskapet och tackar än en gång för samarbetet mellan våra sällskap under Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsvik 6-8 maj 2011.

Samarbete mellan litterära sällskap är berikande.

Med önskan om God Jul
och Gott Nytt År 2012 med 50-årsfirande!

Rune Liljenrud

Havet är stort, evigt och stort –

2011-12-18T17:45:00.007+01:00

Krigsseglarnas minnesmärke, en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad på Stenpiren i Göteborg, inte långt från GöteborgsOperan. Det krigsseglande sjöfolket befann sig under ofärdsåren mitt i kriget. Många sjömän fick betala med sina liv. På en granitplatta vid skulpturen står texten:

Sverige tackar sitt sjöfolk
för dess insats
under ofärdsåren
1939 – 1945

Havet är stort, evigt och stort –

Harry Martinson

Diktcitatet är ur NOMAD: Sjöman talat till kapduvor

Duva. Columba - columba kap!
duvor i vita skyar;
stoft av monsuner från Saipang och Yap
segla kring kaffrernas byar.
Kapduvor två, kapduvor tre,
kapduvor för och akter;
komma att slutas till Goda hopps
ändlösa albatrossjakter.

Duva. Columba - columba kap,
håll dig till kaffrernas länder!
Följer du tradernas hemlösa folk
aldrig nå´t gott dig händer.
Havet är stort, evigt och stort -
traderna äro blott linjer
dragna från granarnas nordanskog
till sydhavens palmer och pinjer.

Duva. Columba - columba kap!
stanna i taffelbergsstaden!
Gläds att du icke föddes att gå
ostasiatiska traden!
Havet är stort, evigt och stort -
traderna äro blott linjer
dragna för bröds skull från granarnas land
tillo sydhavens palmer och pinjer.

HARRY MARTINSON: Sjöman talar till kapduvor
Ur Nomad, 1943

Med goda Jul-önskningar till allt sjöfolk!

Rune Liljenrud

Bengt E. Anderson: Judith och John - breven från Kashgar

2011-12-14T17:45:00.005+01:00

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp

Bengt E. Anderson är journalist och fil dr. med en akademisk avhandling om Harry Martinson
”Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik”.

Bengt E. Anderson svarar denna höst också för Harry Martinson-sällskapets årsbok 2011 ”Epistlarna till herrarna Bonnier - Om Harry Martinson och Moa Martinson och hanteringen av en kris på 1930-talet”.

Det är en mycket intressant bok som nyligen har kommit från tryckeriet, Kimpese bokförlag om Missionskyrkans Östturkestanmission med Bengt E. Anderson som författare.

Gösta Stenström, som gett ut Bengt E. Andersons Judith och John - breven från Kashgar
på bokförlaget Kimpese, presenterar boken:

~~~~~
Bengt E. Anderson, son till Östturkestanmissionärerna Judith och John Anderson, har, med hjälp av sina föräldrars korrespondens med släktingar, vänner och missionsledning i Sverige från åren 1921-1938 och utifrån egna barndomsminnen, gett en unik bild av muslimmission under några av 1900-tales mest dramatiska omvälvningar i Centralasien med inbördeskrig, där den uiguriska befolkningen revolterade mot det kinesiska styret och missionärerna drabbades av våldsamma antikristna stämningar, som hade sin grund i både uigurers och kinesers misstro mot utlänningar och att missionärerna uppfattades som ”religionstjuvar”.

1938 utvisades de tre sista svenska missionärerna från Östturkestan bland dem Bengts far John. Så gott som alla uiguriska och kinesiska män som tillhörde den kristna missionens församlingar avrättades. Kvinnor och barn deporterades och gick ett okänt öde till mötes.

Bengt lämnades 1938 som 11-åring på Missionärsbarnens hem Drott på Lidingö i samband med att föräldrarna tillsammans med övriga missionärer från Östturkestan startade ett nytt missionsarbete i Indien.

Emellertid reflekterar Bengt inte över mis-sionärsbarnets lott utan försöker i stället förstå vad som drev föräldrarna att arbeta som muslimmissionärer i Östturkestan. ”Nåden att få tjäna”, var det, enligt hans far.
~~~~~

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp
288 sidor. Rikt illustrerad.

ISSN 1101-6701
ISBN 978-91-979539-0-0

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-158484

Bengt E. Anderson har ett medryckande språk, som gör också hans höglärda doktorsavhandling om Nobelpristagaren i litteratur 1974, Harry Martinson lättillgänglig.

Boken "Judith och John – breven från Kashgar" är intresseväckande och omskakande, med fakta och ögonblicksbilder från engagerat arbete för att hjälpa medmänniskor genom evangelisation, skola och sjukvård i Centralasien, under händelserika och omvälvande år 1921-1938 med politiska, religiösa och etniska konflikter.

Människor med stark integritet och helhjärtat ansvarstagande för att se uppgifter i relation till omgivning och omständigheter, liksom de samhällsskeenden som skildras i boken, kan inte lämna någon läsare oberörd. Ögonblicksbilder ur långa och detaljrika brev med glädje och krossat hopp, som Bengts föräldrar Judith och John skrivit och de lägesskildringar som Bengt ger, är oförglömliga. Naturbeskrivningarna i boken är betagande och gjorda med ett språk som påminner om Harry Martinsons.

Detta är en mycket angelägen bok, som inte endast är historiskt intressant utan också aktualiserar viktiga frågeställningar, som berör vår egen tid och nutidsmänniskors existentiella situation.

Bengt E. Anderson har rik livserfarenhet. Under 15 år har han tjänstgjort i London för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han har varit frilansmedarbetare i Sveriges Radios nyhetsprogram och gjort regelbundna produktioner för Obs Kulturkvarten. Han har varit redaktionschef för Idun och chef för Radio Kronoberg.

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp
~ kan beställas från Kimpese bokförlag,
Karlslundsgatan 10,
521 30 Falköping
e-post: kimpese.bokforlag@tele2.se

Judith och John – breven från Kashgar
aktualiserar för mig Harry Martinsons dikt

DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,
en ö av tid med oförgänglig glöd.
Omkring den fanns en ocean av nöd,
av krig och förödmjukelse, förtryck och död.

Och ändå var den ön vår enda räddning.
På den satt före döden Sokrates,
på den satt i ett annat hav en Budda
och på en tredje vid ett kors satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.
Det sannas värld har alltid suttit trängt.
Var finns den lilla ön i dag i världen.
Det vet om tusen år de som då leva
om de om tusen år nått lika långt.

HARRY MARTINSON: Vagnen

I tacksamhet

Rune Liljenrud

Nobelprisets glädje till Tomas Tranströmer ~ Lyckan lyste!

2011-12-11T15:00:00.013+01:00

DAGENS NYHETER med Anders Wiklunds foto Lyckan lyste, sprider ljus i decembermörkret!

Ett par rader ur ett brev, som berör våra goda Nobelpristagare i litteratur år 1974, Harry Martinson och Eyvind Johnson, riktas nu till Tomas Tranströmer

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Harry Martinson skriver till Eyvind Johnson ~ Ösmo den 12 mars 1931:

"Du äger stilskärpa mer än de flesta jag läst. Därför är skrivna ord av dig något av det som hjälper mig leva."

SVENSKA DAGBLADET
Foto: Henrik Montgomery / Scanpix
hyllar Tomas Tranströmer med rubriken
Älskad poet prisad

GRATIAS TIBI AGO

Rune Liljenrud

Harry Martinson i brev av Tomas Tranströmer ~ och av Robert Bly

2011-12-10T10:00:00.018+01:00

"När ständige sekreteraren Peter Englund öppnade sin magiska dörr i Stockholms Börshus och berättade att Tomas Tranströmer tilldelats årets Nobelpris i Litteratur, ja, då bröt jublet loss. I Sverige och runtom i världen!"

Så inleder Stefan Edman sin krönika i tidningen MÅL & MEDEL, under rubriken "Poesin ger livet en djupare klang". I dag, Nobeldagen 2011 mottager Tomas Tranströmer Nobelpriset och vi får på olika sätt dela glädjen med honom och hans hustru Monica, som är hans goda stöd.

När jag besökte mitt bibliotek samma dags afton som Nobelpriset tillkännagivits, blev jag förvånad över att några diktsamlingar av Tomas Tranströmer fanns kvar där, ännu outlånade. Bibliotekarien tolkade säkert situationen helt rätt: "Tomas Tranströmer har nog redan de flesta där hemma". Glädjande nog är det så. Han är läst, beundrad och älskad.

Tomas Tranströmers författarskap finns med i de mest olika sammanhang, till eftertanke och uppbyggande glädje. Jag har efter Tomas Tranströmers Nobelpris hunnit möta hans lyrik vid Adventsfest och Julbord och i Frimurarloge, gemensam för svenska och tyska gäster. Motiveringen till Tomas Tranströmers nobelpris i litteratur är mycket välformulerad:

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Det har hänt något.
Månen lyste upp rummet.
Gud visste om det.

TOMAS TRANSTRÖMER: Den stora gåtan

~

„weil er uns in komprimierten, erhellenden Bildern neue Wege zum Wirklichen weist“

Vom Dunkel getragen.
Ich begegnete einem großen Schatten
in einem Paar Augen.

TOMAS TRANSTRÖMER: Das große Rätsel

Tomas Tranströmers brev ger fördjupad insikt i hans författarskap. Torbjörn Schmidt, som 1982-1993 var redaktör för tidskriften Lyrikvännen och FIB:s Lyrikklubbs bokserie med svensk och utländsk poesi, har sammanställt "AIR MAIL", som innehåller BREV 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly.

Det är intressant att i dessa två hundra brev som finns i "AIR MAIL", läsa om de båda författarnas intresse för Harry Martinson och hans diktning, liksom för många andra poeter som aktualiseras genom breven. Titelsidans teckning: Monica Tranströmer.

I ett brev, daterat 28 jan. 73 från Robert Bly till Tomas Tranströmer, ber Robert Bly om hjälp med att tolka en dikt av Harry Martinson, för att kunna översätta den. Brevet är ett bra - och roligt - exempel på det vänskapliga och givande utbyte som finns i brevväxlingen mellan de båda diktarna.

Käre Tomas,

jag begriper inte en Martinsondikt i Nomad som heter "Nära havet". "På måfå" tycks vara 'en vild gissning' men vad har det att göra med björkskogar som skjuter ut sina gröna tungor - eller uddar... eller fingrar (eller bröstvårtor, nej!) i den tysta mossen där det ligger en ängslada - som är torkad och har frusen nöd i sitt trä - vad befinner vi oss på för planet?
Och i skuggan under några aspar ligger en gammaldags hästdragen räfsa med hjulet drunknat i gräs och biter med sina långa vilda tänder i en grästuva där en vit claspis (som min ordbok skyggar för) blommar.
Det visar sig att Martinson har sett en fiskmås komma in från havet och sätta sig på räfsans sits... (det var en fin syn) och sedan visar det sig att bilden på något sätt ledde honom in i det undermedvetna där han fick syn på någon slags tavla... som har kommit till slumpvis... vilken tavla? Hjälp!!! Den måste vara en del av svenskarnas undermedvetna, den där tavlan, inte en del av det kollektivt undermedvetna, norrmän saknar den...

Tillgivne
Robert

Nära havet

Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit sina gröna uddar i
den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.

I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis.

Jag har sett en fiskmås komma in från havet
och sätta sig på räfsans sits.
Och med denna bild har jag drömt
det slumpvisa skeendets tavla.

Harry Martinson: Ur Nomad, 1931

I en blogg här på Harry Martinson-sällskapets hemsida - "Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik" - den 23 juni 2011, behandlas dikten "Nära havet" och där finns också Harry Martinsons förklaring till "vit claspis".

Tomas Tranströmers dag, i dag!
~ Nobeldagen 10 december 2011

Rune Liljenrud

Om granar och ekar

2011-12-01T20:30:00.021+01:00

I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Lisa Ahlqvist om granar och andra träd. Du hittar hennes krönika här:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.787307-lisa-ahlqvist-en-julgran-full-av-minnen

Ahlqvist nämner Harry Martinsons beskrivning av oss som ”ett granskogsfolk” och Ivar Lo-Johanssons skildringar av eken.
Visst var Harry Martinson fascinerad av granskogen,"svordomsupptagande, vinterhärdad" - eller i försommartid då den fylls av "guldgröna årsskott" och lyser "gladare än lövskogarna". Det är lätt att hitta martinsondikter med anknytning till granen, men dessutom finns i hans naturessäer några oförglömliga skildringar av bl. a. granar i blåst där han i detalj beskriver vad som händer inne i trädet när stormen kastar sig över det: "... den bugande rörelsen kryper, sprider sig inom trädet och fördelas, årsringarna som likt långa rör ligga innanpå och utanpå varandra inne i cylindern fjädra sig som spiralringar och sträckningen uppåt och nedåt är ett fullständigt underverk av elastiskt och mekaniskt fördelad rörelse."
Om eken, Blekinges landskapsträd, har Martinson inte skrivit så mycket, men i diktsamlingen Vagnen finns dikten "Ekens minne" där det uråldriga trädet minns "den vackra på stigen" – långt ifrån Ivar Lo-Johanssons syn på eken som "jordens utsugare":
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.
Men det är ändå till granen Harry Martinson så ofta återvänder i sin naturdiktning. Han lämnar gärna det exklusivt poetiskt högstämda för vardagsnära bilder av sådant som "behöver beskrivas för att vi ska se det". Som Stefan Edman har uttryckt det: "träffsäkra iakttagelser av den alldeles 'vanliga' naturen runt omkring oss." I diktsamlingen Tuvor som just kommit i nyutgåva finns många exempel på detta.

Åke Widfeldt

STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM

2011-11-26T13:50:00.004+01:00

STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM
OCH DEN CELESTA MEKANIKENS UNDER
ÄR LAG MEN INTE EVANGELIUM
BARMHÄRTIGHETEN GROR PÅ LIVETS GRUNDER

Bilder ovan (ej utvisande storlek) på en Harry Martinson-medalj, som finns på Författarmuséet i Jämshög. Medaljen är ur serien "Svenska författare" och konstnären är Ernst Nordin. Texten på ena sidan är från Sång 102 i Harry Martinsons ANIARA. Varmt tack till Bengt Bejmar, som förmedlat bilderna från Författarmuséet!

Med Harry Martinson-medaljens text ur ANIARA vill jag här förmedla en hälsning inför de de många stjärnornas tilltal nu i Advent.

En text ur Harry Martinsons TUVOR, som i år kommit i nyutgåva med inledande förord av Stefan Edman, tolkar ytterligare stjärnornas budskap:

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.

Rune Liljenrud

Augusstprisvinnaren år 2011 Tomas Bannerhed gratuleras!

2011-11-21T19:08:00.006+01:00

Harry Martinson och år 2011 Augustprisnominerade Tomas Bannerhed med "Korparna"

2011-11-21T12:30:00.005+01:00

Författaren och litteraturvetaren Staffan Bergsten skriver i sitt översiktsverk Den svenska poesins historia (2007) om fyra linjer i Harry Martinsons lyrik:

”En kan beskrivas som ett i Linnés anda kärleksfullt registrerande av minsta ört, en annan utgör landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen. En tredje linje, med upprinnelse i det tidiga 1800-talets romantik, syftar bortom det levande och växandes sinnligt förnimbara färger, former och dofter, ner till naturens metafysiska grund. Den fjärdes anor går tillbaka till klassisk lärodikt och gammal psalm […] Hos Martinson löper dessa linjer samman, och högst når han i samlingen Passad (1945).” Som exempel på dessa huvudlinjer i Harry Martinsons lyrik nämner Staffan Bergsten fyra dikter ur Passad, ”Duvkullorna”, ”Barndomslandskap”, ”Kväll i inlandet” och ”Li Kan talar under trädet”.

Augustprisnominerade Tomas Bannerhed träder med sin roman Korparna (2011) in i denna författartradition och de fyra huvudlinjer, som Harry Martinson har i sin lyrik, går att finna i Tomas Bannerheds debutroman. Han har ett prosalyriskt språk med stora psykologiska insikter och detaljrikt målande naturskildringar, såsom ”Masken: den underjordiske bonden som aldrig får sova”, ”asparna flimrade som sillstim”, ”vintergatans stjärnrök tvärs över himlen” och ”köldrök”.

Ett avnupet asplöv får utgöra symbol för romanens huvudperson Klas och dennes svåra kamp emellan traditionens makt, symboliserad av flera generationers slåttermosse, och framtidsdrömmarna om att göra något annat än fortsätta i generationers fattiga slit. Över hans val vakar något av ett Odens öga, som kunde se allt som hänt och allt som ska hända. Korparnas symbolspråk är påtagligt och religiositetens påverkan i hemmet får en blixtbelysning när man sätter sig till bords: ”Mamma slöt ögonen och tackade Gud för maten hon själv hade lagat: ett knappt hörbart mummel ner i klänningsknät.” Vid matbordet hörs fars malande oro för vädret, uteblivet regn, atomkraft och neutronbomber medan radion spelar ”Gråt inga tårar” med Thorleifs. ”Nu äter vi, sa mamma, innan maten kallnar. Människan spår och Gud rår.”

”Jag nöp av ett löv från Blixtaspen och blev sittande med det i min löjliga flickhand. Jämförde de båda lövhalvorna med varandra, studerade det långa tillplattade skaftet, nervernas oändligt fina förgreningar, bladskivans oregelbundna fält som påminde om flygfoton av risodlingar i fjärran länder. Det färska lövet med de självlysande gröna nervtrådarna, tunna och sköra som kapillärarna i ett ögonlock. Den gula missbildningsfläcken vid skaftet, de rundade uddarna och de grunda vikarna som löpte längs hela kanten. Jag lutade mig fram och luktade på det, la det på tungan och förde in det i munnen som en oblat. Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag. […]

Jag gjorde ett K med lillfingernageln, la lövet på vattnet och lät det flyta med – ut till diket som farfar och far hade grävt, ner till Kanalen och bort mot Madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermaderna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut – ”

Läraren som hade Klas i skolan, hade aldrig haft någon så begåvad elev, och samma sak sades om pappan. Att Klas är begåvad framgår utav hur lätt han lär sig utantill från Stäppvargen av Herman Hesse. Detta gör han för att imponera på flickvännen Veronikas far, som läser Hesse. När Klas är på väg till ett möte med Veronika har han lärt sig utantill ur Stäppvargen, ifall hennes far skulle vara på det humöret: ”Han kände sig som en absolut avskild individ – än som ett original eller en patologisk enstöring, än som en abnormt välutrustad, genialt anlagd person, höjd långt över genomsnittstillvarons futtiga normer.”

Tomas Bannerheds roman Korparna har flera djupskikt i registrerandet av naturen och landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen ända ner till naturens metafysiska grund. Som en klassisk lärodikt bjuder romanen - där texten ”håller öppet” - läsaren att vara medskapare. När Klas söker att få möta kärleken, så är det en kall vinterbild som ger honom hopp om ”något som skulle finnas för evigt”.

”Det var vitt överallt, vitt och gnistrande kallt så att man fick klister i näsan bara man andades. Kölden nöp i kinderna. Trädstammarna och stängselpålarna var ludna av frost. Till och med de rostiga taggtrådarna glittrade i vitt, och grässtråna och fröställningarna som stack upp ur snön. Granarna hade fått på sig vinterpälsen och stod orörliga som vaktposter längs vägen.
Det kändes som om jag var en del av ett historiskt ögonblick, att jag genom att cykla här i denna stund fick vara med om något som skulle finnas för evigt, att mina hjulspår ristades in i en ofantlig bok och min andedräkt innehöll meddelanden till en annan värld.
Himlen var isblå och oändligt stilla, rökpelarna stod raka som piprensare ur skorstenarna och i fönstren tindrade de sjuarmade ljusstakarna. Över åkrarna slingrade sig harslagen som hemliga nattstigar till aspdungar och höstråg. ”

Stämningen i denna vinterbild av Tomas Bannerhed för osökt tankarna till Harry Martinsons ord:

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.

Denna Harry Martinsons psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch.

Tomas Bannerhed ~ Augustprisnominerad

Rune Liljenrud

Två dikter i CLARTÉ 1930, nr 4/5 av Harry Martinson

2011-11-16T14:40:00.037+01:00

Jag droppar ur lavigt skägg min bild ned i sjön . . .

Två dikter i CLARTÉ 1930, nr 4/5 av Harry Martinson "Klippa" och "Övertalning" finns med också i

RÖDA PENNOR EN CLARTÉANTOLOGI 1924/1964

Dikten "Övertalning" utgör "Månadens Martinson" för december 2011. Det är årets Klockrikestipendiat Carina Karlsson, som gör detta val och även kommenterar dikten på Harry Martinson-sällskapets hemsida www.harrymartinson.org

Dramatikern och översättaren Leif Olsson, som vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj läste dikter av Carina Karlsson, har nu fört henne samman med en känd nigeriansk poet och författare Jumoke Verissimo som finns på på websidan:. http://oniammemory.blogspot.com/

På bilden syns Leif Olsson utanför Vikasgården, som besöktes under majdagarna på Brunnsvik. Vikasgården är centrum för att bevara minnet av de båda diktarna Olle Svensson och Eva Norberg.

Rune Liljenrud

Nobelpristagarna Harry Martinson 1974 och Tomas Tranströmer 2011

2011-11-02T16:30:00.010+01:00

Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer
ETT DIKTARPORTRÄTT

ISBN: 978-91-0-012515-8
Utgiven 2011-03-22 på Albert Bonniers Förlag

Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet, ger i sin bok ett porträtt av Tomas Tranströmer, inte ett fotografi. Han härleder ordet "porträtt" ur det latinska verbet "protrahere" som betyder "dra fram", underförstått de för den avporträtterade utmärkande dragen. Detta skriver Staffan Bergsten i förordet "Ett porträtt i ord" i sin mycket värdefulla och vältajmade bok om Tomas Tranströmer. Bokens utgivningsdatum är 22 mars 2011 och Nobelpriset i litteratur tilldelades Tomas Tranströmer 6 oktober 2011, med motiveringen ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Ingen diktare, hur stor han än må vara, föds litteraturhistoriskt sett ur ingenting, skriver Staffan Bergsten och hänvisar till Kjell Espmarks verk Resans formler för att få en översikt av de läsningar som synligt eller osynligt satt spår i Tranströmers diktning. Hans kanske främste läromästare som naturlyriker är Harry Martinson jämte Werner Aspenström, Tranströmers samtida och främste medtävlare i det senare 1900-talets naturlyrik, skriver Staffan Bergsten.

Övergången från traditionell till orimmad och metriskt obunden vers var högst aktuell när Tranströmer började skriva och han valde modernismens rimlösa huvudspår. Harry Martinson växlar mellan rimmat och orimmat. När det gällde surrealismen och inte minst drömsurrealismen, värjde sig Tranströmer och sökte organisk näring hos inhemska inpiratörer som Harry Martinson, skriver Staffan Bergsten och fortsätter sitt diktarporträtt av Tomas Tranströmer:

"En bildsfär som slår även en flyktig läsare är naturen med växter och djur och landskapet med dess skiftningar efter tid på dygnet och året - en rad exempel på detta behandlas i ett kapitel om träd och skog. Den främste läromästaren på det området heter Harry Martinson. Två kärlekar har dessa båda gemensamt: den till den svenska naturen och till den svenska sommaren. Det är inte så att Tranströmer imiterar Martinson men det finns en frändskap som kommer dem att uppmärksamma likartade fenomen."

Tomas Tranströmer debuterade våren 1954 med diktsamlingen 17 dikter, som direkt vann läsarnas och kritikernas beundran. Dikterna har en intressant förhistoria, som Jonas Ellerström i boken Tomas Tranströmers ungdomsdikter, ger oss del av och som kompletterar Staffan Bergstens porträtt av Tomas Tranströmer, liksom Kjell Espmarks verk Resans formler, med en översikt av de läsningar som synligt eller osynligt satt spår i Tranströmers diktning.

Rune Liljenrud

Se Sällskapets hyllningsblogg till
Tomas Tranströmer den 6 oktober 2011
http://harrymartinsonitiden.blogspot.com/2011/10/tomas-transtromer-far-nobelpriset-i.html

Nu rostnar sommaren i bräkenskogen.

2011-10-30T15:00:00.109+01:00

Nu rostnar sommaren i bräkenskogen.

Detta är sista raden i en dikt ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor 1973, som just nu utkommit i ny upplaga. Vilken är dikten?

Stefan Edman, författare och biolog svarar för ett förord till nyutgåvan av Tuvor, där han bl a skriver:

"Här kan man som vanligt njuta av Martinsons unika förening av fakta och fascination, de nyskapande orden och metaforerna. Och hans förundran över livets Gåta, "stämningen".

Harry Martinsons Tuvor har länge varit utsåld, men nu finns den. Tag och läs och förundras!

Rune Liljenrud

Drömmen om en rymdens ”Noaks ark” lever vidare

2011-10-28T15:36:00.021+02:00

I september 1945 samlades fem svenska ingenjörer och tekniker utanför Ludvika för att bilda vad som sedan skulle bli föreningen Atom-Noak. Bakgrunden var denna: Atombombsprängningarna över Hiroshima och Nagasaki hade övertygat de fem herrarna om att jorden nu stod inför sin egen utplåning i en kärnvapenkatastrof. En av dem (Gösta Rydbeck) hade kallat till mötet och föreslog nu att man skulle bygga ”en modern upplaga av Noaks ark, en ark som skulle gå till andra planeter för att komma bort från katastrofen, och fortsätta livets utvecklingslinje i andra omgivningar […]” Han ansåg att gruppen ”borde bilda ett bolag för intertellisk trafik.”

Föreningen Atom-Noak (FAN) kom att under årens lopp hålla ett stort antal möten där man hade intensiva diskussioner om sitt projekt som dock aldrig kom att realiseras. Höjdpunkten i deras verksamhet blev mötet den 12 mars 1948 då författaren Harry Martinson var inbjuden. Han delade i mångt och mycket deras farhågor men trodde inte på idén att rädda en liten grupp människor undan katastrofen med hjälp av en rymdversion av Noaks ark. Avstånden var för stora och människoliven för korta. Detta skulle Martinson återkomma till åtta år senare i Aniara - ett diktverk som han säkert inspirerades till genom sitt umgänge med bröderna i Atom-Noak.

De fem medlemmarna i Atom-Noak lyssnade på Harry Martinson och insåg med tiden att en exodus med ett Noak-rymdskepp inte var möjlig. Så här skrev en av dem (Gunnar Dahlby) i en artikel (”Martinson hade rätt – ett ljusår är en grav”) i Västmanlands Läns Tidning (1985-12-20):

”De kosmiska avstånden är omänskliga och förfärande. Vår tanke och våra mätningar överbryggar dem, men ingen levande varelse. För all framtid förblir mänskosläktet ensamt på jorden, kan inte besöka andra världar, får inte besök därifrån”.

Det var därför med stor förvåning jag nyligen läste en artikel i tyska Der Spiegel (nr 40/1.10.11), ”Reiseziel Zwillingserde”, där man beskriver avancerade planer på rymdfärder i enorma hastigheter. Genom att använda sig av fusionskraft med tungt väte (deuterium) som bränsle kan man komma upp i enorma hastigheter. Det skulle ta bara en vecka att färdas till Mars, vilket skulle göra att vi nu kunde etablera den skytteltrafik till denna planet som beskrivs i Aniara! En av hjärnorna bakom projektet är den 82-årige tysk-amerikanske fysikern Friedwart Winterberg som undervisar vid University of Nevada i Reno, USA.

I facktidskriften Acta Astronautica beskriver Winterberg i detalj hur ett sådant här rymdskepp skulle vara konstruerat. Små kulor av tungt vatten ska skjutas ut från farkosten och beskjutas med en protonkanon. På så sätt startas den fusionsvätebomb som finns ombord och som i sin tur ger en enorm drivkraft åt skeppet.

Diagram som visar rymdskeppet Daedalus.

Redan på 1970-talet var Winterberg rådgivare till British Interplanetary Society som då drev projektet ”Daedalus”. Detta gick ut på att man skulle sända ett jättestort obemannat rymdskepp till Barnards stjärna på 5,9 ljusårs avstånd från jorden. Projektet visade sig alltför dyrt och lades därför ned. Sedan två år tillbaka lanseras emellertid ett nytt projekt, ”Icarus”. Med fusionskraftens hjälp räknar man nu på fullt allvar med att interstellära färder med rimliga restider ska kunna realiseras.
Håller rymdskeppet Aniara på att bli verklighet? Ja, vem vet…

Den siste medlemmen i föreningen Atom-Noak dog 1995, men det är tydligt att tekniker och forskare än i dag håller föreningens idéer och visioner levande. Och Harry Martinsons Aniara fortsätter att fascinera oss alla.

Åke Widfeldt

Ett speciellt tack till Adrian Mann för tillåtelse att publicera bilden på Daedalus. Se www.bisbos.com .

Om psalm i text och ton - Harry Martinsons årstidspsalm "De blomster som i marken bor"

2011-10-13T15:17:00.024+02:00

Inger Selander, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har i sin bok "När tron blir sång" (Artos), ett kapitel om den enda nyskrivna sommarpsalmen i Den svenska psalmboken från år 1986, Harry Martinsons sommarpsalm "De blomster som i marken bor". Hon refererar till Harry Martinsons nära förtrogne Arne Forsberg, som i sin bok "Möten minnen människor" (Proprius), har ett kapitel "På livets grunder", som handlar om Harry Martinson.

Harry Martinsons sommarpsalm publicerades i Storkyrkobladet år 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna som nr 202 i Den svenska psalmboken, med musik av Erland von Koch.

Harry Martinson bar från sin barndom med sig en rik kunskap i den svenska psalmskatten och han anger som riktlinjer för sin psalmdiktning:

"Man skall aldrig vara rädd för traditionens bärande kraft - traditionen kan bli en belamrande tyngd men ger också stöd, den är pelaren som bär upp valven. Nutid - förgånget ska betraktas som kommunicerande kärl. Lyft traditionen mot ljuset, ta den i din famn. Också en liten brytning, accentförskjutning eller ändring av tonläget kan betyda förnyelse. Traditionen är källan."

I Aniara finns en verklig psalm. Det är den blinda poetissans sång...

Hur svårt att tro på livet efter detta.
Hur rätt att önska livet efter detta.
Det är att visa glädje vid att leva
och lust att till dess skönhet återvända,
och inte bara dö som strandens slända.

Psalmdiktaren Anders Frostenson ställde samman några strofer ur Aniarasången till en psalm, som efter ett par ändringar godkändes av Harry Martinson. Den finns nu som nr 721 bland läsepsalmerna i det år 1974 antagna psalmbokstillägget. Frostenson anser att den är ett av dess väsentligaste bidrag, skriver Inger Selander.

Hur svårt att ena tron med livets dagar.
Och nådens ordningslag, hur svår att fatta
för den som aldrig talat med de döda.
Hur svårt att tro på livet efter detta.

Hur rätt att önska livet efter detta.
Det är att visa glädje vid att leva
och lust att till dess skönhet återvända,
och inte bara dö som strandens slända.

Hur lätt att tro på livet efter detta.
Hur rätt att livet före dödens sätta,
fast endast en har lösts från dödens binda
och mött sin Gud och vittnat för de blinda.

I diktsamlingen "Dikter om ljus och mörker" finns en "kosmisk psalm", en dikt med titeln "Psalm". Harry Martinson kallade den en psalm för tvivlare:

Död skapelse grundlade världen
och levande skapelse förde
tillsammans de ämnen och safter
som solen med värme berörde.

Den yttersta skapelsehärden
vet ingen, ej var den sig gömde
ej hur den i gåtfulla världsrum
sin gåta förstod och bedömde.

Om tidernas ursprungsgestaltning
tar tusen av år att ens fråga.
Nu gäller det modet att leva
att död och förgängelse våga,

att plötsligt när ingenting stämmer
se löftenas grunder försvinna.
Att ställd inför kraven som skrämmer
sin tillförsikt söka och vinna.

Denna Harry Martinsons "Psalm" ur "Dikter om ljus och mörker" har Prudentiusrytm och kan sjungas på den medeltida psalmmelodin 623 i Den svenska psalmboken från år 1986. (Aurelius Prudentius, 348-ca 410, romersk ämbetsman, hymnförfattare).

Inger Selander visar i sin bok "När tron blir sång" hur Harry Martinsons årstidspsalm är djupt fotad i hans naturlyrik. Hon jämför med detaljrikedomen av blommor och insekter i prosaböckerna "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Utsikt från en grästuva" och finner en mängd martinsonska sommardikter ljuda resonansiskt i sommarpsalmen, såsom dikten "Blad" ur "Nomad" och "Paradisdikter" ur "Dikter om ljus och mörker".

Gudsbilden i Harry Martinsons sommarpsalm får feminina drag, inte minst genom bilden av solen som kosmisk kvinna sömmande ett sängkläde, som en metafor för sommargrönskan. Vintern i naturen är ett själstillstånd, "själens vinterdagar" och "vinterns långa själanöd".

Till belysning av psalmen väljer Inger Selander en prosadikt från "Ur de tusen dikternas bok", som hon finner ligga stämningsmässigt nära psalmen:

"Blomsterängar illustrerar livets lyckligaste läsarter, medvindgungande blommor som sitt bildspråk och med flyktiga fjärilar som skiljetecken. De upphäver på nytt varje ögonblick med sin flyktighet som i förbifarten plockar undan och tar med sig de påsmygande dödstankarna. Denna lysande upplösningsprocess då melankolierna går under bland de tusen rastlösa solglimtarna som snappa bort dem och förtär dem med små tungor av sol är ett livsspel som helt upptar ögon och öron. De strider om ens sinnen, segrar aldrig, men kastar tusen segerglimtar. Så samlar ängarna åt sinnet lyckliga sommardagar, framställda under minuter, levande under år som minnets blomma."

Harry Martinson: Ur de tusen dikternas bok

Psalmbokskommitténs uppgift inför en ny psalmbok 1986 var att ta fram nya psalmer och koraler för vår tid, fria från de traditionella schablonerna. En önskan hos kommittéledamöterna var att i enlighet med en kulturöppen linje inom kyrkan införliva modern lyrik med psalmboken. Harry Martinsons psalm "De blomster som i marken bor" kom till 1973 efter direkt uppmaning av psalmkommittén. Hur gudsbilden i psalmen tolkas beror på vars och ens förståelse eller art av beläsenhet och referensramar, skriver Inger Selander och bland olika tolkningar nämner hon också den som Göran Bexell föreslår:

"Bl.a finns associationen att sommaren i kontrast till vintern står för uppfattningen att det är barmhärtigheten, godheten och 'livets Ande' eller 'livets Gud' som skänker tillvaron dess djupaste innebörd. Från detta kan människan komma bort, liksom i Aniara, vilket leder till det som 'vintern' står för: förfrysning och död. Den inställning hos människan, som bäst svarar mot sommaren, är barmhärtigheten och fromheten."

Göran Bexell disputerade i etik 1975 och blev år 1990 professor i samma ämne vid Lunds universitet. Han var dekanus för den teologiska fakulteten 1995-1999 och ordförande i områdesstyrelsen för humaniora och teologi 2000-2003. Han var rector magnificus för Lunds universitet under åren 2003-2008.

Erland von Kochs melodi till Harry Martinsons psalm kom till i samband med en pristävling, anordnad av förlaget Verbum, för att få fram nya melodier till de nya texterna.

De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.

En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.

Svensk Psalm 202 av Harry Martinson placerades år 2000 på Psalmtoppens förstaplats i en omröstning vid Allmänna Kyrkliga Mötet i Göteborg.

Rune Liljenrud

Hatet i den isländska "Njals saga" och i Harry Martinsons "Nässlorna blomma"

2011-10-07T08:22:00.041+02:00

Bengt E. Anderson, journalist och fil. dr., framlade år 2000 vid Göteborgs universitet en akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen ”Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik”.

I doktorsavhandlingen finns ett kapitel som handlar om "Strategier för överlevnad" och "Det vanmäktiga rasande hatet mot hatet". Bengt E. Anderson skriver:

"Hatet som inslag i berättelsen exponeras först i Tollene-kapitlet där Martin på sin frisöndag under färden till Norda med full kraft, både verbalt och musikaliskt, ger uttryck för sina bittraste känslor, men det är under skildringen av Norda-besöket, som hatets natur och konsekvenser diskuteras på djupet i en längre passus, och ges status som ett exempel på en universiell och förödande felkonstruktion hos människan."

Harry Martinson använder i Nässlorna blomma ett citat ur Njals saga som exempel på hat i den isländska litteraturen och i avhandlingens omfattande notapparat redogör Bengt E. Anderson urförligt för episoden.

Också Jöran Mjöberg, litteratur- och kulturskribent, skriver i sin bok Kvinnoöden i vikingatid (Carlssons) om Harry Martinsons referens till hatet i Njals saga:

"Präglat av personlig fascination inför det som händer här i sagan är Harry Martinsons referat i Nässlorna blomma, där han grips av hatet som motiv: det var så bestickande, säger han, ett hat som alltid hade de mest slående orden: Sagan om hatet är alltid skön. Hatets dramer lyste med ouppnåelig glans från djupet av årtusenden. Varför? Kulturen var en hatkultur och som en hatkultur skulle den dö, stolt och värdig."

Försonande rymd

I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.

Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.

HARRY MARTINSON: Ur de tusen dikternas bok
Inledning av Stefan Sandelin

Texten har översatts av Robin Fulton och har rubriken "Reconciliation"
In a village where I lived there was a farmer I hated.

HARRY MARTINSON
CHICKWEED WINTERGREEN
SELECTED POEMS
Translated by Robin Fulton
Introduction by Staffan Söderblom
Bloodaxe Books Ltd

Rune Liljenrud

Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur 2011

2011-10-06T13:28:00.015+02:00

Med ett par strofer av Nobelpristagaren i litteratur 1974 Harry Martinson, från hans
KANTAT vid invigningen av Göteborgs universitet, 1954 ~ tonsatt av Hilding Rosenberg ~
bringar vi i Harry Martinson-sällskapet vår varma hyllning till Tomas Tranströmer, då han i dag tilldelats Nobelpriset i litteratur 2011

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Ty lovsångens tid är här,
då kan tvivlaren vila.
Och gryningen är här,
då skall daggsånger viga vår ros.

Att en gång ha druckit ur källan
som heter begynnelsens tro
det är att ha levat i daggen
då åkrarna ännu var ängar,
blomstervaggande,
solstrimmigt svala,
orört vackra i hjärtats dal.

Harry Martinson

Åke Widfeldt / Rune Liljenrud

Martinson den moderne

2011-09-24T08:15:00.004+02:00

"Den nya människan" var titeln på ett samtal på den pågående Bok- och biblioteksmässan. Det handlade om tidskriften Spektrum, som kom ut med 12 nummer i början av 1930-talet och där den tidens unga författare medverkade. Johan Svedjedal har skrivit en bok om Spektrum och han och Harry Martinson-sällskapets Paulina Helgeson förde ett intressant samtal kring detta på De litterära sällskapens scen.
Se video, klicka här!

Stefan Edman: Världen tål inte "amerikansk livsstil" !

2011-09-21T13:25:00.007+02:00

Harry Martinson-sällskapets styrelse arbetade vid sitt senaste sammanträde 10 september 2011 på Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet med programidéer och tema för årshögtiden i Jämshög 4–6 maj 2012, med Folkuniversitetet som medarrangör. Styrelsen vill att etikaspekten finns med i årshögtidens tema och har gett en kommitté i uppdrag att arbeta med detta.

Hemkommen från sammanträdet i Lund läser jag vad Stefan Edman skriver i senaste numret 9/2011 av Livsmedelsarbetarnas tidning MÅL & MEDEL om miljö och politik, under rubriken

Världen tål inte "amerikansk livsstil" !

Stefan Edman är i sann Harry Martinson-anda en ivrig miljökämpe. Han skriver:

"USA och somliga EU-länder har grovt misskött sina ekonomier. Förhoppningsvis kan det rättas till med sparprogram och strikta system för budgetkontroll. Men i grunden handlar problemet om den materiella livsstil vi beviljar oss. Om behovet av en rättvis fördelning av planetens tillgångar. Om politiker som tar etiskt ledarskap i stället för att vika sig för populistiska krav.

Idag ser vi en växande global medelklass på väg mot "amerikansk livsstil". Miljön kommer inte att tåla det. Därför behövs en krismedvetenhet som länkar samman ekonomi och ekologi."

Stefan Edmans ord om att "vi konsumerar naturens kapital på krita och sänder notan till kommande generationer" är helt i linje med Harry Martinsons varning i essaysamlingen GYRO:

Det är ont om jordklot

Harry Martinson-sällskapets styrelse har beslutat att Årsboken för 2012 skall vara nytryck av Harry Martinsons GYRO.

Harry Martinsons diktsamling Tuvor har nu kommit i en ny utgåva lagom till bokmässan i Göteborg 22-25 september 2011. Stefan Edman har skrivit förordet och han framträder dessutom på ett seminarium om Tuvor Söndag 25 september kl. 13.30–13.45

”Granarnas nattvard” - Martinsons Tuvor i ny utgåva"

Den mörka församlingen av granar
ordnar sig kring tjärnen som ännu har
månens runda bild
på gammalt sätt bevarad.
Likt en oblat gungar månen ut
på buktad segel. Och alla undfår den.
Granarnas församling har där sin nattvard
bakom bygdens rygg och långt från människors land.

I Livsmedelsarbetarnas tidning MÅL & MEDEL finns flera artiklar som har med miljöfrågor att göra, bl a debattartikeln "Världssvält och finanskris hör ihop".

Rune Liljenrud

Idag kastar lönnen sin brinnande kappa . . .

2011-09-20T20:47:00.104+02:00

Idag kastar lönnen sin brinnande kappa
i stormregn som släckte sommarens glöd.
Och kallnande stormar på dörrarna klappa.
De ropar att grönskan hos gräset är död.

Med lövmoln i famn far den glada orkanen.
Den skyndar förbli klädd i flammande blad.
Den fäller på åsen den tungsinta granen,
det mörkaste tornet i skogarnas stad.

HARRY MARTINSON: Ur Tuvor

Harry Martinsons diktsamling Tuvor har nu kommit i en ny utgåva lagom till bokmässan i Göteborg 22-25 september 2011.
Stefan Edman har skrivit ett förord.

Rune Liljenrud

Spindeln på spindelns sätt . . .

2011-09-19T20:30:00.043+02:00

Spindeln på spindelns sätt
äter sin torftiga rätt
spindlarnas enkla kost
flugor från vår till frost,
spelar på dallertråd
om vad en spindel har råd
med att spendera åt sig
här mitt i arternas krig,
övar i solig dag
flugfångstens harposlag.

HARRY MARTINSON: Ur Tuvor

Spindeln (Korsspindel?) är fångad på bild vid Örnhult Bredaslätt,URSHULT i Kronobergs län, Småland den 19 september 2011

Harry Martinsons diktsamling Tuvor har nu kommit i en ny utgåva lagom till bokmässan i Göteborg 22-25 september 2011.
Stefan Edman har skrivit ett förord.

Rune Liljenrud

Kritikern Olof Lagercrantz ~ ~ ~ Klädd i sitt språk

2011-09-17T16:45:00.019+02:00

Ernest. But is Criticism really a creative art?
Gilbert. Why should I not be? It works with materials, and puts them into a form that is at once new and delightful. What more can one say of poetry? Indeed, I would call criticism a creation within a creation.

Oscar Wilde, “The Critic as Artist”.

Stina Otterbergs doktorsavhandling Klädd I sitt språk, inom litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet 2010, inleds med citat från Oscar Wilde och bjuder en nyckel till förståelse av Olof Lagercrantz i hans olika roller som kritiker, författare och poet.

Avhandlingen inleds på ett anslående sätt, som illustreras av omslagsbilden av Olof Lagercrantz, tecknad av Stina Wirsén:

”Olof Lagercrantz hade ett signaturplagg: flugan. Det är en dräktdetalj som fått namn efter ett djur med starka symboliska betydelser. Flugan har ansetts vara en smutsig varelse som står i förbindelse med sjukdomar och död; med underjorden och med djävulen själv. På andra språk har samma klädaccessoar namn av fjäril: bowtie butterfly, noeud pappillion. Symboliken är den rakt motsatta – fjärilen är sommarfågeln som inte övervintrar, den tillfälliga gästen hos verkligheten som är ett tecken på en vackrare värld och på livets återkomst.

Det tygband Olof Lagercrantz knyter runt sin hals pekar mot både inferno och paradis. Mellan de två platserna rör han sig också i sitt författarskap – mellan mörker och ljus, mellan livet här och nu och det som (kanske) finns bortom. Att han uppfattar helvetet som det närvarande och paradiset som det frånvarande är tydligt i Från helvetet till paradiset: En bok om Dante och hans komedi från 1964, där han skriver om infernosångerna i Divina Comedia som är en skildring av den meningslösa smärta som tynger människorna i världen.

Och samtidigt är det tvärtom. Är det egentligen i vardagen och det pågående livet som paradiset träder fram? Och varför kan man inte nöja sig? I en dikt i samlingen Linjer från 1962 tecknas en vardagssituation präglad av lugn, växande och små framsteg i ett hem. Men diktjaget är ändå otillfredsställt. Maten smakar bara luft. Han har varit i helvetet och han vill dit igen, ner till mörkret. Fallandet, dragningen nedifrån, är ett lika återkommande motiv i Lagercrantz texter som önskningar om sol och stjärnor som också finns där. Sådana motsägelser utgör en dominerande princip i Lagercrantz författarskap: i dikter såväl som i kritisk prosa och essäistik.”

Harry Martinson berörs på flera ställen i Stina Otterbergs doktorsavhandling om Kritikern Olof Lagercrantz Klädd I sitt språk och Lagercrantz formuleringar kan vara måleriska, som när han om Harry Martinson skriver: "Martinson kom som folksagans yngste son och doftade sommar och blommande ljung."

1957 förs en debatt om filmcensur i Dagens Nyheter och Olof Lagercrantz för över diskussionen till litteraturen. "Kulturredaktören frågar sig om man inte följdriktigt borde engagera några ingenjörer som kunde påpeka tekniska misstag i Harry Martinsons Aniara. På samma sätt kunde arkeologer avslöja historiska felaktigheter i Pär Lagerkvists Sibyllan."

1969 summerar Olof Lagercrantz 1960-talet med hjälp av Harry Martinsons Aniara.

"Vad pessimism beträffar finns en svensk strof som överträffar det mesta. I Harry Martinsons rymdskepp, i Aniara alltså, sitter den vackra Chebeba vid sitt döda barns bår:

Chebeba satt i sina bästa år
med gränslös lycka vid en liten bår.
På båren låg den lilla rosenknopp
hon hade skyddat från att växa opp
i Aniaras stad.

'Aniara stad' kan bli hela jordklotet en gång om en förändring ej sker" skriver Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter 16.6.1969

Samma år kommenterar Olof Lagercrantz en artikel i Aftonbladet av Björn Håkansson, "där denne menar att Harry Martinsons författarskap numera omges med 'generad tystnad' och ger sig i kast med att återupprätta den 'förment bortglömde' Martinson. Anledningen att författarskapet verkar passa in i ett program, en läsart som Lagercrantz menar reducerar litteraturen."

Stina Otterberg tar i sin doktorsavhandling upp vad Olof Lagercrantz skriver i sin dagbok om att Harry Martinson var intresserad av vilken kritik Olof Lagercrantz skulle ge en nyutkommen bok av honom. Detta exemplifieras med att när Lagercrantz sitter med ett korrektur av Cikada 1953 så ringer Harry Martinson "ganska nervös" till honom, innan han hunnit läsa.

Flera än Harry Martinson tog intresserat del av kritiken från Olof Lagercrantz. Den ledde ibland till personliga motsättningar, som t.ex efter Lagercrantz recension av Artur Lundqvists Darunga. "De blev så ledsna över min recension av Arturs revolutionssaga och det kan jag ju förstå", skriver Olof Lagercrants i Dagens Nyheter 4.10.1954.

"Ytterligare exempel är Lars Gyllensten - en tidigare vän och medarbetare som bröt kontakten åren efter Laagercrantz kritik av att Nobelpriset tilldelats Harry Martinson och Eyvind Johnson", nämner Stina Otterberg i sin avhandling.

Efter att ha läst Stina Otterbergs doktorsavhandling om Kritikern Olof Lagercrantz Klädd I sitt språk, vill jag travestera Oscar Wilde "Indeed, I would call Draped in Style a creation within a creation." Den får mig att återvända till Olof Lagercrantz texter.

Jag säljer ut allt vad i huset finns.
Ej ens ett ord får lämnas kvar. Vräk ned
i glödhet ugn min apiv, vops och nedna.
Var egniv flyger i den smältan in
för att bereda sig till högre flykt...

Ur LINJER: Jag säljer ut

Stina Otterberg ger i sin doktorsavhandling hjälp till tolkning. "Läser man 'apiv', 'vops' och 'nedna' baklänges får man fram tre av mosslandskapets fåglar som Lagercrantz omhuldat som motiv i sina tidigare diktsamlingar, nu uppochnedvända och nedstörtade i helvetet som den glödröda ugnen symboliserar i Lagercrantz diktning."

Rune Liljenrud

Olof Lagercrantz och Harry Martinson

2011-08-12T22:29:00.006+02:00

Vid sidan av

Dagboksanteckningar

Olof Lagercrantz (1911-2002) - kulturchef 1951-60 och därefter under 15 år chefredaktör på Dagens Nyheter efter Herbert Tingsten (1896-1973) som varit DN:s chefredaktör sedan år 1946 - skrev dagbok nästan hela sitt liv.

I dagboksanteckningarna "Vid sidan av", 2011 i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg, med förord av Horace Engdahl, får vi möta flera av författarna från fyrtiotal till sjuttiotal, bl a Harry Martinson.

Den 10 mars 2011 skulle Olof Lagercrantz ha fyllt 100 år. Horace Engdahl skriver i förordet till "Vid sidan av: "Vi kommer honom nära i dessa anteckningar, och kanske kommer vi hans tid ännu närmare."

Redan i den första citerade anteckningen i "Vid sidan av", från 17 november 1954, möter oss Harry Martinson, då Olof Lagercrantz skriver om Lars Ahlins händer. "Då vi satt tillsammans på första bänken i Malmö stadsteater lade jag märke till hur vackra händer han hade, stora välformade, kapabla händer, konstnärshänder. Jag kom att tänka på Harry Martinsons som jag minns som ungefär likadana."

I en anteckning från Harry Martinsons födelsedagsuppvaktning den 6 maj 1944 "på den tiden då Harry drog som ett stjärnskott genom vår litteratur och ännu var en ny stjärna", läser vi om "Den fina, blygsamma, nästan pryda Harry, som aldrig tar ett fult ord i sin mun".

I en anteckning 27 januari 1951 citeras Eyvind Johnson, som säger om en middag hos Harry Martinson: "Det är alltid trevligt hos Harry."

I flera av dagboksanteckningarna finns detaljer från författarmöten. Den 10 maj 1953 berättar Artur Lundkvist om sitt första möte med Harry Martinson. Det var på Folkets Hus i Stockholm 1927. Harry berättade om sina nio hårda år till sjöss, men hellre svalt han än återvände till detta helvete. Artur lånade Harry lite pengar och uppmanade honom att skriva en självbiografi.

En anteckning 27 november 1956 röjer att Bertil Malmberg tyckte att "Martinsons Aniara var odräglig, så tråkig, glanslös vers, alldeles omöjlig." Olof Lagercrantz var inte av samma mening och skriver i dagboken: "Det är typiskt, inte kan Bertil förstå denna naturfriskhet, detta rena stora grepp, denna frihet från det intressant komplicerade och subtila." Dagboken 21 februari 1958 berör Bertil Malmbergs begravning samma dag. "Akademiens herrar tågade i trupp. Bo Bergman så blå, Österling friskare blå, de andra bleka. Harry i doktorshatt, Eyvind som alltid med vänliga ord om snart umgänge, Olle Hedberg med sin långskalle."

Olof Lagercrantz med hustrun Martina var värdpar vid talrika middagar som bjöds författarkollegor och deras "entourage". Dagboksanteckningarna förmedlar bilder därifrån. Horace Engdahl skriver i bokens förord om detta:

"Det grundläggande budet lyder att människor måste få vara hur de vill, även om detta inte alltid är ett glädjebud för deras omgivning. Uttryck för beundran, ofta storslaget formulerade, är i hans dagbok långt vanligare än fördömanden. När avsmaken någon gång tar överhand, handlar det om människor med makt, som ger honom en känsla av fångenskap i systemet."

Dagboken "Vid sidan av" röjer mycket av människors såväl glädjeämnen som problem och vi får möta Harry då han "skrattade gott genom tårarna" i goda vänners lag. Många detaljer om böcker och recensioner finns i dagboken. Olof Lagercrants ger många erkännande omdömen om Harrys diktning. Han skriver att de dikter som Harry läste för uppvaktande gäster då han fyllde fyrtio år, "var mycket vackra saker, underfundiga, djupt pejlande, humoristiska och alltid i den stora lyrikens grannskap. En dikt som handlade om daggmasken, jordens tålmodiga lilla bonde, tyckte jag särskilt om."

Olof Lagercrantz skriver 24 oktober 1953 om diktsamlingen Cikada, som han fått ett korrektur på: "Jag tycker den är mycket vacker. Den långa episka dikten något nytt i hans produktion och ändå helt martinsonsk."

25 november 1956: "I morse - vi talar nästan alltid i telefon med varandra någon gång mellan åtta och nio - var Herbert så upptänd efter att ha läst Martinsons Aniara. Han brukar skämtsamt antyda att jag faller alltför totalt för stora diktverk. Här tyckte han det motiverat, tyckte att Martinson borde ha Nobelpriset, talade om det rena stora utspelet, hade särskilt fäst sig vid Karelendikten och den roliga sak som skildrar tankens kartotek. Det kan man ju förstå, så storslagen, så konsekvent inte skapas någon annanstans i världen nu."

Den sista dagboksanteckningen om Harry Martinson är från 4 oktober 1974: "I går Nobelpris till Harry M och Eyvind J. Det är obehagligt och fatalt. Jag känner mig tvekluven, ty särskilt Harry hörde en gång till mina nära vänner och jag har tyckt så mycket om honom. Nu är jag osäker om han håller. Orden är porösa i hans texter och hans visdom smakar folkskollärare Staf. Jag skrev en ledare och försökte vara skämtsam samt en artikel om Harry." */

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

*/ Olof Lagercrantz, "Nobelpris med svenskar", ledare DN 4.10 1974; "Årets Nobelpristagare i litteratur", DN 4.10 1974.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

I den första citerade anteckningen i "Vid sidan av", från 17 november 1954, skriver Olof Lagercrantz beundrande om Harry Martinsons händer, som han också nämner 31 augusti 1948:

"Jag lade märke till hur ovanligt vackra händer Harry har. De är kraftiga, med ädelt rundade fingertoppar och fin harmoni. De är de vackraste och snällaste händer man kan se, men de är inte för snälla, de är klassiskt formade på något vis."

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.

Inger Eriksson, diakon i sjukhuskyrkan vid Lunds universitetssjukhus, avlade år 2006 teologie doktorsexamen vid Teologiska fakulteten, Lunds universitet med en akademisk avhandling "Poesiläsning som meningsskapare". Hon har ofta upplevt hur en dikt berör och når fram där inte vardagsspråket räcker till och hur den som lider då upplever sig sedd och förstådd. Harry Martinsons dikt MÄNNISKANS HÄNDER nämns i avhandlingen och det som Olof Lagercrantz skriver om Harry Martinsons händer blir på nytt berörande.

MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

HARRY MARTINSON

Ur Dikter om ljus och mörker, 1971

Rune Liljenrud

Sven Delblanc och Harry Martinson

2011-08-12T17:10:00.038+02:00

I samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsviks folkhögskola inbjöd rektor Per Ola Jansson, i sin egenskap av ordförande i Delblanc-sällskapet, till någon form av seminarium gemensamt anordnat av de båda sällskapen och där man skulle kunna reda ut vad det var som hände när Sven Delblanc kritiserade Svenska Akademien i samband med att Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur år 1974.

Mycket finns att läsa om detta och googlar man efter "Sven Delblanc och Harry Martinson" kommer bl a denna informativa länk upp: http://www.delblancsallskapet.se/artikel.php?artikel_id=83

Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap var Sven Delblanc (1931-1992) också kritiker. I boken "Sven Delblanc, Kritik och essäistik 1958-1991", 2007 med Lars Ahlbom som redaktör, finns bl a ett urval av artiklar om Harry Martinsons diktning, som Sven Delblanc skrivit i Dagens Nyheter 27/7 1959 "Sommarvärldens förvandling, Om Harry Martinson", 30/7 1959 "Drömmarna och den kalla tanken, Om Aniara", i Arbetarbladet 18/11 1960 "Martinsons vintriga landskap, Om Vagnen" samt 11/12 1963 "Visionären på grästuva, Om Utsikt från en grästuva".

Sven Delblanc skriver om Harry Martinson i "Sommarvärldens förvandling": Han har stått i nära förbund med skapelsen och som ett objektivt medium bara fört vidare de visioner som passerat hans sinnesinstrument. Passad bör till stor del ha skrivits under den tid då man ännu vågade hoppas på fred, men den blev bara en ljus parentes. Med de tre senaste samlingarna Cikada, Aniara, Gräsen i Thule, har hans poesi inträtt i ett svart skede. Martinsons utveckling kan kanske illustreras med mimans öde.

Delblanc fortsätter: Givetvis får man inte tro att Martinsons nya stil i första hand är ett symtom på störd skaparglädje. Den är medvetet konstruerad för att tjäna nya förkunnelsens och de nya stämningarnas syften. Upprepningen är gökens stilmedel och göken är väl den Martinsonska diktens fågel just nu och inte någon näktergal eller annan skönsångare. Men ack, om det bara blev sommar...

Ack finge mitt hjärta slå upp sina kamrar och tala
om sommarens tid tills jag fölle i backen och dog.
Ack bleve det sommar så skulle jag verkligen gala
då skulle jag ropa som ingen har ropat i skog.

GÖKSÅNG, Ur Gräsen i Thule

Sven Delblanc följer "sommarvärldens förvandling" hos Harry Martinson med djupt inkännande och han avslutar sin recension av Vagnen, i Arbetarbladet 18 november 1960, i en medkännande önskan: "Det är en olycklig utveckling som fört den svenska diktens naiva underbarn den långa vägen från sagans landskap till klarsynens vinterland. Vi som beklämda flockas vid foten av den sjungande stoden önskar honom befrielse ur försteningen. Efter förvittringen vill vi åter höra den levande rösten."

I boken "Sven Delblanc, Kritik och essäistik 1958-1991" finns också artiklarna "Ett standardverk om Harry Martinson, Om Ingvar Holms Harry Martinson. Myter. Målningar. Motiv" (1960) samt "Sången om Aniara, En avhandling av Johan Wrede" (1965).

Sven Delblanc skriver att Ingvar Holm har skrivit ett standardverk om Harry Martinson och att han "kunnat visa att Aniara är det logiska krönet på Martinsons diktarbana." I anmälan av Johan Wredes avhandling nämner Sven Delblanc Aniara "ett rikt och litteraturhistoriskt viktigt diktverk".

Nobelprisdiplomets konstnär är Gunnar Brusewitz

Efter att ha läst "Sven Delblanc, Kritik och essäistik 1958-1991" oroar nu frågan:

Vad var det som verkligen hände, när Harry Martinson år 1974 tilldelades Nobelpriset i litteratur "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos" och Sven Delblanc så hårt kritiserade Svenska Akademien för detta?

Rune Liljenrud

Harry Martinson DIE HENKER DES LEBENSTRAUMS ~ Gedichte

2011-08-12T17:07:00.093+02:00

HARRY MARTINSON ~ Gedichte
Die Henker des Lebenstraums

Nachgedichtet von Bernd Jentzsch

Verlag Volk und Welt, Berlin 1973

Här ges källhänvisningar till dikterna i
HARRY MARTINSON ~ Gedichte
Die Henker des Lebenstraums

I antologin anges inte exakt varifrån dikterna är hämtade. Boken finns att låna på bibliotek och kanske går det nu lättare att hitta och jämföra texterna.

DER ALBATROS (s. 8f)

ALBATROSSEN (Ur SPÖKSKEPP, 1929/ s. 25, Dikter 1929-1945 s. 17f)

HABT IHR EIN EINZIGES MAL EINEN KOHLENPOTT... (s. 10)

HAR NI SETT EN KOMTRAMP... (Ur SPÖKSKEPP,
1929/ s. 29, Dikter 1929-1945 s. 19)

DER LEUCHTTURMWÄRTER (s. 11)

FYRMÄSTAREN (Ur SPÖKSKEPP,
1929/ s. 30, Dikter 1929-1945 s. 19f)

TOTE SEEMÖWE (s. 12)

DÖD SJÖMÅS (Ur SPÖKSKEPP,
1929/ s.35, Dikter 1929-1945 s. 21f)

ZUREDEN (s. 13)

ÖVERTALNING (Ur MODERN LYRIK Antologi, 1931/ s. 26, Dikter 1929-1945 s. 72)

HEIMATDORF (s. 14)

HEMBYN (Ur NOMAD, 1931/ s.15, Dikter 1929-1945 s. 77)

ANNI (s. 15)

ANNI (Ur NOMAD, 1931/ s.29f, Dikter 1929-1945 s. 82f)

UNERKLÄLICHE UNRUHE (s. 16)

OFÖRKLARLIG ORO (Ur NOMAD, 1931/ s.62f, Dikter 1929-1945 s. 94f)

AM EROSHERD (s. 18)

KRING EROSHÄRDEN (Ur MOMAD, 1931/ s. 85, Dikter 1929-1945 s. 101f)

SCHÖNHEIT (s. 19)

SKÖNHET (Ur NOMAD, 1931/ s. 107f, Dikter 1929-1945 s. 110)

KOHLE (s. 20)

KOL (Ur NOMAD, 1931/ s. 17f, Dikter 1929-1945 s. 78)

BAUMWOLLE (s.21)

BOMULL (Ur MOMAD, 1943/ s. 19f, Dikter 1929-1945 s. 178f)

DANACH (s.22)

EFTER (Ur NOMAD, 1931/ s. 26, Dikter 1929-1945 s. 179)

ASIATISCHES MÄRCHEN (s. 23)

SAGA OM ASIEN (Ur NOMAD, 1931/ s. 37f, Dikter 1929-1945 s. 85f)

AUF DEM KONGO (s. 24)

PÅ KONGO (Ur NOMAD, 1943 s.31f, Dikter 1929-1945 s. 183)

SCHÖPFUNGSNACHT (s. 25)

SKAPELSENATT (Ur NOMAD, 1931/ s. 94, Dikter 1929-1945 s. 105)

FRÜHES STERBEN (s. 26)

UNG BORTGÅNG (Ur NOMAD, 1943/ s. 43f, Dikter 1929-1945 s. 187)

WINTERSTÜCK (s. 27)

VINTERSTYCKE (Ur NATUR, 1934/ s. 49, Dikter 1929-1945 s. 139)

LANDSCHAFT (s. 28)

LANDSKAP (Ur NOMAD, 1943/ s. 51, Dikter 1929-1945 s. 189)

SONNENUNTERGANG (s. 29)

SOLNEDGÅNG (Ur NOMAD, 1943/ s. 74, Dikter 1929-1945 s. 196f)

AM BERGHANG (s. 31)

VID BERGSSTUPET (Ur NATUR, 1934/ s. 32f, Dikter 1929-1945 s. 201)

STROM (s. 32)

KRAFT (Ur NATUR, 1934/ s. 16f, Dikter 1929-1945 s. 126)

DER WASSERFALL (s. 33)

VATTENFALLET (Ur NATUR, 1934/ s. 84f, Dikter 1929-1945 s. 151f)

DER PLAN (s. 34f)

PLAN (Ur NATUR, 1934/ s. 13ff, Dikter 1929-1945 s. 125f)

PASSATE (s. 36f)

PASSADER 9, 10 (Ur PASSAD, 1945/ s. 22ff, Dikter 1929-1945 s. 219f)

DAS UNERMÜDLICHE (s. 38f)

DET OUTTRÖTTLIGA (Ur PASSAD, 1945/ s. 53f, Dikter 1929-1945 s. 235f)

DER WACHOLDERSTRAUCH (s. 40)

ENBUSKEN (Ur PASSAD, 1945/ s. 58, Dikter 1929-1945 s. 237

ABEND IM BINNENLAND (s. 41)

KVÄLL I INLANDET (Ur PASSAD, 1945/ s. 70, Dikter 1929-1945 s. 243)

BRIEF EINES SCHMIERERS (s. 42ff)

BREV FRÅN EN OLJARE (Ur PASSAD, 1945/ s. 78ff,
Dikter 1929-1945 s. 247f)

PFERD UND REITER (s. 45)

HÄST OCH RYTTARE (Ur PASSAD, 1945/ s. 81f, Dikter 1929-1945 s. 249)

DORA (s. 46)

DORA (Ur PASSAD, 1945/ s. 91, Dikter 1929-1945 s. 254)

WINTERTRAUM (s. 47)

VINTERDRÖM (Ur CIKADA, 1953/ s. 24f,
Dikter 1953-1973 s. 15f)

FÜHL DICH EINS (s.48)

KÄNN DIG ENSE... (Ur CIKADA, 1953/ s. 30f, Dikter 1953-1973 s. 18f)

SCHWEDISCHES VOLKSMÄRCHEN (s. 50)

SVENSK FOLKSAGA (Ur CIKADA, 1953/ s. 35f, Dikter 1953-1973 s. 20)

DIE PFINGSTROSEN (s. 51)

PIONERNA (Ur CIKADA, 1953/ s. 38, Dikter 1953-1973 s. 21)

EIN STRAUSS WILDE BLUMEN (s. 52)

VILDBUKETTEN (Ur CIKADA, 1953/ s. 55, Dikter 1953-1973 s. 28)

JAPANISCHE MALEREI Maruyama (s. 53)

JAPANSK MÅLNING Maruyama (Ur CIKADA, 1953/ s. 62, Dikter 1953-1973 s. 31)

TROPISCHE MÜTHE (s. 54)

TROPISK MYT (Ur CIKADA, 1953/ s. 63, Dikter 1953-1973 s. 31f)

AN DIESEM TAG (s. 55)

I DENNA DAG (Ur CIKADA, 1953/ s. 64, Dikter 1953-1973 s. 32)

DER SOMMER (s. 56f)

SOMMAREN (Ur CIKADA, 1953/ s. 66, Dikter 1953-1973 s. 33)

ZUGEWACHSENER PFAD (s. 58)

IGENVUXEN STIG (Ur CIKADA, 1953/ s. 74, Dikter 1953-1973 s. 36)

DER SANFTMÜTIGE (s. 59)

DEN SAKTMODIGE (Ur CIKADA, 1953/ s. 87f, Dikter 1953-1973 s. 41)

VERBINDUNG (s. 60)

FÖRBINDELSE (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 18, Dikter 1953-1973 s. 86)

GEDICHT VON DEN STERNEN (s. 61)

STJÄRNDIKT
(Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 71, Dikter 1953-1973 s. 113)

HOHE AUSSICHT (s. 62)

HÖG UTSIKT (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 39, Dikter 1953-1973 s. 98f)

DIE AMEISE DES WORTES (s. 63)

ORDETS MYRA (Ur VAGNEN, 1960/ s. 8, Dikter 1953-1973 s. 134)

DIE HENKER DES LEBENSTRAUMS (s. 65)

LIVSDRÖMMENS BÖDLAR (Ur VAGNEN, 1960/ s. 31, Dikter 1953-1973 s. 146f)

DER BRIEF (s. 66)

BREVET (Ur VAGNEN, 1960/ s. 32, Dikter 1953-1973 s. 147)

DIE STEINERNEN KAMELE (s. 67)

STENKAMELERNA (Ur VAGNEN, 1960/ s. 39f, Dikter 1953-1973 s. 150f)

IN DER GROTTE (s. 68f)

I GROTTAN (Ur VAGNEN, 1960/ s. 62f, Dikter 1953-1973 s. 162ff)

NATUR UND MENSCH (s. 70)

NATUR OCH MÄNNISKA (Ur VAGNEN, 1960/ s. 95, Dikter 1953-1973 s. 179)

STIMMEN ÜBER DEN WAGEN (s. 71ff)

RÖSTER OM VAGNEN (Ur VAGNEN, 1960/ s. 110ff, Dikter 1953-1973 s. 187ff)
(Innehåller 2, 5, 10, 12 och 17)

SIEB DER ERINNERUNGEN (s. 75)

MINNENAS SÅLL (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 127, Dikter 1953-1973 s. 277)

DAS INNERE LICHT ( S. 76f)

DET INRE LJUSET (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 112f, Dikter 1953-1973 s. 266ff)

KLEINE GÖTTER (s. 78ff)

SMÅ GUDAR (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 118ff, Dikter 1953-1973 s. 271ff)

DIE IDEEN (s. 83)

IDÉERNA (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 48, Dikter 1953-1973 s. 226)

GEDANKENREISE (s. 84)

ANDLIG RESA (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 77, Dikter 1953-1973 s. 244)

DER GLÖCKNER (s. 85)

RINGAREN (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 43, Dikter 1953-1973 s. 223)

DIE ABGRÜNDE (s. 86)

AVGRUNDERNA (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 18f, Dikter 1953-1973 s. 206f)

DIE VERSUCHUNG DES MEISTERS (s. 87)

MÄSTAREN FRESTAD (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 103, Dikter 1953-1973 s. 260f)

HAUSTAFEL (s. 88ff)

HUSTAVLA (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 95, Dikter 1953-1973 s. 255)

DIE BEDRÄNGTEN (s. 92)

DE TRÄNGDA (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 55, Dikter 1953-1973 s. 231)

DIE GROSSE SORGE (s. 93)

DEN STORA SORGEN (Ur DIKTER OM LJUS OCH MÖRKER, 1971/ s. 128, Dikter 1953-1973 s. 278)

Antologin Die Henker des Lebenstraums har sin titel från dikten på sidan 65.
En teckning, gjord av Harry Martinson, finns på sidan 64 med texten:

"Världens sommar. Idyll och helvete blandas. Johannes Edfelt Hälsas från Harry Martinson"

Totalt finns sex teckningar av Harry Martinson i denna antologi.

~ ~ ~

Rune Liljenrud

Harry Martinson Gedichte

2011-08-10T16:56:00.022+02:00

AUSGEWÄHLT
UND AUS DEM
SCHWEDISCHEN
ÜBERTRAGEN VON
ERICH FURREG

(Wien 1962)

Här ges källhänvisningar till dikterna i
Harry Martinson: Gedichte.
Erich Furreg anger inte varifrån dikterna är hämtade. Boken finns att låna på bibliotek och kanske går det nu lättare att hitta och jämföra texterna.

NEBELGARDINEN (s. 5)

DIMGARDINER (Ur MODERN LYRIK Antologi, 1931/ s. 25f, Dikter 1929-1945 s. 71)

DAS HEIMATDORF (s. 6)

HEMBYN (Ur NOMAD, 1931/ s. 15f, Dikter 1929-1945 s. 77)

UM DEN EROSHERD (s. 7)

KRING EROSHÄRDEN (Ur NOMAD, 1931/ s. 85, Dikter 1929-1945 s. 101)

FRÜHES HINSCHEIDEN (s. 8)

UNG BORTGÅNG (Ur NOMAD, 1943/ s.43f, Dikter 1929-1945 s. 187)

DER REIHER (s. 9)

HÄGERN (Ur NOMAD, 1943/ s.84f , Dikter 1929-1945 s. 200)

GESANG DES NÖCK (s. 10)

STRÖMKARLSLÅT (Ur NATUR, 1934/ s.86f, Dikter 1929-1945 s. 152)

MEERESNOCTURNO (s. 11)

HAVSNOCTURNO (Ur NATUR, 1934/ s.135f, Dikter 1929-1945 s. 168)

DER MEERESWIND (s. 12)

HAVSVINDEN (Ur NATUR, 1934/ s.143f, Dikter 1929-1945 s. 176)

DAS ÜBEL DER OBERFLÄCHE (s. 13)

DET YTLIGAS ONDSKA (Ur PASSAD, 1945/ s. 37f, Dikter 1929-1945 s. 227)

DAS GLÜCKLICHE BEHAGEN (s. 14)

DET LYSANDE VÄNA (Ur PASSAD, 1945/ s. 41, Dikter 1929-1945 s. 228)

DES BEGEHRENS WEG ZUM FRIEDEN (s. 15)

BEGÄRENS VÄG TILL FRIDEN (Ur PASSAD, 1945/ s. 47f, Dikter 1929-1945 s. 232)

HEIMLICHE WILDNIS (s.16)

HEMLIG ÖDEMARK (Ur PASSAD, 1945/ s. 52, Dikter 1929-1945 s. 234)

WACHOLDERBUSCH (s.17)

ENBUSKEN (Ur PASSAD, 1945/ s. 58, Dikter 1929-1945 s. 237)

VOR DER HEUERNTE (s. 18)

IN EMOT SLÅTTERN (Ur PASSAD, 1945/ s. 69, Dikter 1929-1945 s. 242)

DER ABEND AUF DEM LANDE (s. 19)

KVÄLL I INLANDET (Ur PASSAD, 1945 s.70, Dikter 1929-1945 s. 243)

DER REGENWURM (s. 20)

DAGGMASKEN (Ur PASSAD, 1945/ s. 83, Dikter 1929-1945 s. 250)

DIE LUSTIGE (s. 21)

DEN LUSTIGE (Ur PASSAD, 1945/ s. 93, Dikter 1929-1945 s. 255f)

DIE MAIKÄFER (s. 22)

OLLONBORRARNA (Ur PASSAD, 1945/ s. 94, Dikter 1929-1945 s. 256)

GEDANKEN WÄHRENS EINES SCHWEREN UNWETTERS (s. 23)

TANKAR UNDER ETT SVÅRT OVÄDER (Ur PASSAD, 1945/ s. 100,
Dikter 1929-1945 s. 258f)

APHRODITE STIEG AUS DEM SCHAUM (s. 24)

UR SKUMMET STEG AFRODITE (Ur PASSAD, 1945/ s. 106, Dikter 1929-1945 s. 260)

BESUCH AUF DER STERNWARTE (s. 25)

BESÖK PÅ OBSERVATORIUM (Ur PASSAD, 1945/ s. 148f, Dikter 1929-1945 s. 284)

NOVEMBER (s. 26)

NOVEMBER (Ur CIKADA, 1953/ s. 94, Dikter 1953-1973 s. 44)

ZULETZT (s. 27)

TILL SLUT… (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 14, Dikter 1953-1973 s. 83)

DER FLÜCHTLING (s. 28)

FLYKTINGEN (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 17, Dikter 1953-1973 s. 85)

VERBINDUNG (s. 29)

FÖRBINDELSE (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 18, Dikter 1953-1973 s. 86)

DER SAND (s. 30)

SANDEN (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 35f, Dikter 1953-1973 s. 96f)

DAS GRAS IN THULE (s. 31)

GRÄSEN I THULE (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 38, Dikter 1953-1973 s. 98)

ASSURBANIPALS SKLAVE (s. 32)

ASSURBANIPALS SLAV (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 52f, Dikter 1953-1973 s. 103)

ALLES IST LEICHT ZU VERDREHEN (s. 33)

ALLTING KAN BRUKAS FÖRVRIDET (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 54,
Dikter 1953-1973 s. 104)

DIE FLEDERMAUS (s. 34)

LÄDERLAPPEN (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 57, Dikter 1953-1973 s. 105)

FERNER WALD (s. 35)

FJÄRRAN SKOG (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 61, Dikter 1953-1973 s. 107)

ZWEI JAPANISCHE LANDSCHAFTEN / Hokusai (s. 36)

TVÅ JAPANSKA LANDSKAP / Hokusai (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 69,
Dikter 1953-1973 s. 112)

DIE MÜCKEN (s.37)

SLÄNDORNA (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 70, Dikter 1953-1973 s. 113)

IM HELLWERDEN (s. 38)

I LJUSNINGEN (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 72, Dikter 1953-1973 s. 114)

DIE FICHTEN WERDEN HELL (s. 39)

GRANARNA LJUSNA (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 74, Dikter 1953-1973 s. 114f)

DIE ACKERSONNE (s. 40)

ÅKERSOLEN (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 85, Dikter 1953-1973 s. 119)

DIE FICHTEN DUNKELN (s. 41)

GRANARNA MÖRKNAR (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 91, Dikter 1953-1973 s. 122f)

DIE STUNDE (s. 42)

STUNDEN (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 92, Dikter 1953-1973 s. 123)

OHNMACHT (s. 43)

VANMAKTEN (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 94, Dikter 1953-1973 s. 124)

JANUAR (s. 44)

JANUARI (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 95, Dikter 1953-1973 s. 124)

VERLUSTE (s. 45)

FÖRLUSTER (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 98, Dikter 1953-1973 s. 125)

SIRENENGESANG (s. 46)

SIRENSÅNG (Ur GRÄSEN I THULE, 1958/ s. 101, Dikter 1953-1973 s. 126f)

KAMP UM DEN HIMMEL IST EIN KAMPF UM FREUDE (s. 47)

ALL STRID OM HIMLEN ÄR EN STRID OM GLÄDJE
Ur ANIARA, 1956 Sång 49 Den blinda, 1956 (s. 111f)

WIE SCHWER, DIE GNADENORDNUNG ZU ERFASSEN (s. 48)

OCH NÅDENS ORDNINGSLAG, HUR SVÅR ATT FATTA
Ur ANIARA, 1956 Sång 49 Den blinda, 1956 (s. 113f)

FRIERENDE WORTE (s. 49)

FRYSANDE ORD (Ur VAGNEN, 1960/ s. 9, Dikter 1953-1973 s. 134)

DAS LEBEN DER WAHRHEITEN (s. 50)

SANNINGARNAS LIV (Ur VAGNEN, 1960/ s. 25, Dikter 1953-1973 s. 143)

DIE WELLE (s. 51)

VÅGEN (Ur VAGNEN, 1960/ s. 41, Dikter 1953-1973 s. 151)

IN PHARAO TOTMES ZEIT (s. 52)

I FARAO TOTMES TID (Ur VAGNEN, 1960/ s. 55, Dikter 1953-1973 s. 159)

WIRKLICH LEBEN (s. 53)

ATT VERKLIGEN LEVA (Ur VAGNEN, 1960/ s. 61, Dikter 1953-1973 s. 162)

DIE KLEINE INSEL (s. 54)

DEN LILLA ÖN (Ur VAGNEN, 1960/ s. 79, Dikter 1953-1973 s. 172)

ABSCHIED VON DEN ERINNERUNGEN (s. 55)

MINNENENAS AVSKED (Ur VAGNEN, 1960/ s. 89, Dikter 1953-1973 s. 176f)

OFFENBARUNG (s. 56)

UPPENBARELSE (Ur VAGNEN, 1960/ s. 84, Dikter 1953-1973 s. 174)

~ ~ ~
Rune Liljenrud

Hiroshimadagen 6 augusti: Kärnvapnens barbari

2011-08-05T11:43:00.013+02:00

”Själv kände jag att genom att vi var de första som använde den [atombomben], anslöt vi oss till en etisk standard av samma slag som barbarerna under medeltidens mörkaste århundraden.” Så här uttryckte sig amiral William Leahy, stabschef hos de amerikanska presidenterna Franklin D Roosevelt och Harry S Truman, sedan de första atombomberna fällts över Japan i augusti 1945. Ja, det var verkligen en barbarisk etik som låg bakom detta beslut. Även flera av de vetenskapsmän som var engagerade i bombens tillkomst kände ”oro för vågen av förfäran och avsky som skulle spridas över världen när bomben användes. De fick rätt.” Det är ”ovedersägligt att användande av kärnvapen skulle få katastrofala följder. Egendomligt nog väcker frågan mindre engagemang hos allmänheten nu än tidigare, trots att världen på grund av kärnvapenspridning är mer osäker än någonsin.” (Citaten är hämtade ur en artikel av Monica Braw i Svenska Dagbladet 2010-08-06).

Det barbari som kärnvapensprängningar innebär skildrades redan 1956 på ett nästan outhärdligt språk i Harry Martinsons Aniara. I sång 64 talas om det atombombsdrabbade Xinombra (=Hiroshima) och landet Rind (varifrån den blinda poetissan kom – hon som drabbades av ”den fruktansvärda svarta hettan”):

Xinombras pelare av aska drog
fram genom Rind.
Den nådde kusten på den femte dagen
och Kap Atlantis på den sjunde dagen.
Det fanns för flyktingarna inget hopp
ej ens i öppna havet
där maneten syntes dö
och oktopoderna flöt upp från djupen.

Xinombras askstod låg som vattenblomning
av död på haven.
Demonerna flöt runt med vattenänglarna
och alla var döda.
- - - - - -
Vishetens sten
gömd i geniets slaktmask
sköts in i hjärtat på Xinombras stad
som dog för tredje gången.
O, detta smycke.
(Ur ANIARA, sång 64)

Låt oss alla på Hiroshimadagen hjälpas åt att sprida budskapet om nödvändigheten av en kärnvapenfri värld och låt oss känna gemenskapen med alla dem som på olika håll i världen samlas till manifestationer och minnesstunder.
I finländska Lovisa ägnas hela Hiroshimadagen åt ett fredsforum som även uppmärksammar terrordåden i Norge. Det avslutande ljuståget tillägnas tragedins offer. Bland de medverkande finns biskop Björn Vikström.

Här några exempel på svenska arrangemang under Hiroshimadagen:
• Stockholm
18.00 Tegnérlunden vid Strindbergsmonumentet. En Strindbergsvandring på Hiroshimadagen.
18.00 Storkyrkan. Manifestation för fred och nedrustning på Hiroshimadagen. Medv. Anders Wejryd, ärkebiskop, Wenjing Tao, Svenska Läkare mot kärnvapen m fl
• Göteborg
18.00 Fredslunden, i hörnet av Engelbrektsgatan och Götabergsgatan, Vasaparken.
Medv. bl a Gunnar Westberg, SLMK, professor Ulf Bjereld, Jazzmusiker för fred.
• Örebro
21.00 Obelisken vid Karro. Lyktor sjösätts i Svartån.
• Växjö
20.00 Café Fontaine, Vattentorget. Sång, diktläsning och information.
• Uppsala
12:30 Forumtorget. Lyktvikning - Tal – Gatuteater.
18:30 Ekocaféet, Drottninggatan 5. Film, dikt, konst och ton i fredens tecken
21:00 Lyktnedsättning i Fyrisån vid Nybron. Domkyrkoklockorna ringer.
• Söderhamn
15.00 Växhuset Mobodarne. Medv. bl a Solveig Ternström.
• Laholm
12.00 Stortorget, Speakers Corner. Minnesstund - med tanke på offren och med tanke på att atomvapnen inte har minskat med åren, tvärtom. Tal, poesi och musik.

Åke Widfeldt

Harry Martinsons GYRO - 25 år sedan utgivningen 1986

2011-07-14T12:15:00.005+02:00

Gyro
Vinjettillustrationerna
är tecknade av Harry Martinson[!].
Jord-Eco förlag AB. Stockholm 1986. 149, (4) s.
Uppl:s storlek Okänd.
I bokhandeln möjligen i juli 1986.

Detta finns att läsa i Harry Martinsons Bibliografi 1 av Carl-Otto von Sydow. ”I bokhandeln möjligen i juli 1986”, skriver von Sydow. Uppenbarligen har hans efterforskningar om exakt utgivningsdatum inte lyckats, men årtalet är 1986, som står tryckt i Harry Martinsons "Gyro", där författaren finns på omslagsbild vid sjön Sillen. Utgivningsår är 1986, vilket betyder för 25 år sedan.

Vid styrelsemöte i samband med årshögtiden i Jämshög 2010 beslutades att ”Årsboken för 2011 skall utgöras av nytryck av Harry Martinsons essaysamling ”Gyro”. En eller kanske två personer skall kontaktas för efterord då essaysamlingen ”Gyro” nytrycks. Tord Halls företal i Gyro-utgåvan 1986 skall finnas med när nytryck görs.” Nyutgivningen har av olika skäl framflyttats och Harry Martinsons ”Gyro” beräknas nu kunna bli årsbok för 2012.

Inför utgivningen av ”Gyro” på Jord-Eco förlag AB, Stockholm 1986 sändes i Radio Blekinge ett program med dåvarande ordföranden i Harry Martinson-sällskapet, Ingegerd Bodner ”Harry Martinson, naturfilosofen ~ Om Harry Martinsons Gyro”. I programmet medverkade också Harry Martinsons hustru Ingrid och docenten i matematik vid Uppsala universitet Tord Hall.

Harry Martinson "Gyro" innehåller ett antal naturvetenskapliga uppsatser från 1940-talet, som trycktes hos Bonniers i ett första korrektur, stämplat 17 januari 1947, men som sedan inte gavs ut förrän i juli 1986 och då på Jord-Eco förlag AB, ett förlag som ägdes av Jordens Vänner och därmed stod miljörörelsen nära.

Harry Martinson menar att gyrokompassen är en av de mest geniala uppfinningar som någonsin har gjorts. I full storm när båten kränger, förhåller sig gyrokompassen lugn, ligger sueränt horisontalt och precis där den ska i meridianen. Utifrån sin gyropasserfarenhet på de stora världshaven söker Harry Martinson beskriva, att vår värld är och skulle kunna bli den fullkomligaste och skönaste av världar på grund utav en massa gyrala anordningar.

Detta att liv blir liv och inte bara död materia, det beror på livets gyro, som förvandlar död kvantitet och stel massa till kvalité och till det ofattbara som vi kallar dynamiskt, funktionellt pulserande liv. Harry Martinson arbetade mycket med att matematiskt, naturvetenskapligt, biologiskt, filosofiskt, moraliskt, estetiskt och poetiskt försöka klargöra sina djupa insikter i det svårförklarliga begreppet gyro ~ Och Ingegerd Bodner hjälper gott till!

Allt i tillvaron är gyralt anordnat, hela Harry Martinsons naturfilosofi och all hans diktning från början till slutet, inte minst diktsamlingarna Cikada, Aniara och Dikter om ljus och mörker bär vittne om detta. Alla underbara anordningar finns, om vi bara låter dem vara för att sedan plocka fram dem. All skapelse är ett val.

Liljekonvaljen väljer att bli liljekonvalj just på platsen där hon växer, genom de strålningsvågor som hon väljer och det vatten som hon väljer. När liljekonvaljen står färdig så har den krönt växtmarkens till liljekonvalj utvalda materia, med solstrålningens krona. Detta är det val liljekonvaljen gör som individ.

När man vill lära sig cykla så faller man i början omkull, men så småningom har man genom vilja uppnått färdigheten att hålla balansen och cykla. Genom en gyral anordning nås färdighetens frihet.

Sömnen om natten är också en gyral anordning. Just när man vill in i sömnen så har världen inget mer att ge. Den gyralitet man vill in i är det sovandes gyralitet. Vi borde inte tvinga fram någonting. Allting i universum strävar till att bli gyralt. Alla underbara gyrala anordningar finns om vi bara låter dem vara.

Solen har den gyrala anordningen, att den håller sig på tillräckligt avstånd från oss för att inte bränna sönder oss.

Atomernas energi ligger väl inkapslad i sig själv och är gyralt anordnad för att inte släppas lös och förstöra oss. Nu har vi tvingat oss in i atomen och släppt den fruktansvärda kraften lös. Det skulle vi inte ha gjort, menar Harry Martinson. I ett slag har vår tillvaro därigenom blivit hotfull. Långt före Hiroshimabomben förstod Harry Martinson hur farlig atomkraften var. Han oroade sig mycket för barnen. Med sin fantasi såg han vad som skulle kunna hända med jorden och med oss alla.

Familjen Martinson bodde vid sjön Sillen i Sörmland och där kunde den begynnande miljöförstöringen märkas, vilket plågade Harry Martinson oerhört, mindes hustrun Ingrid. Han övervägde att starta någon miljövårdsrörelse "Vit näckros", för att rädda sjöar. I fruktansvärda drömmar upplevde Harry hur underbar skog plötsligt började gråta, alla löv, allt gräs och alla växter grät.

Det finns också en andlig gyralitet, som inte blivit nog beaktad. Frågor om orsak och verkan ses på alltför ytligt plan, menar Harry Martinson och frågar sig om den mänskliga hjärnan verkligen skulle vara sämre utrustad än en gyrokompass. Om den mekaniska anordningen klarar att hålla sig på jämn köl trots alla störningar, skulle då inte människan också kunna göra det? Hela stimuliläran inom psykologin är en fråga om ansatser, inte om genomförande, menar Harry Martinson. Beethoven klarade att föra sin skuta framåt på tonernas gyrala vågor, våg efter våg, ända till slutet.

Docenten i matematik vid Uppsala universitet Tord Hall, som skrivit företalet till "Gyro" nämner en Aniara-dedikation, som Harry Martinson skrivit till honom: "Till Tord, medresenär och medlevare i Aniara, från Mimarobens skugga på jorden". Detta betyder att Harry Martinson uppfattar Mimaroben som den allvarlige konstnären, som har egenskapen att kommunicera med hela världsalltet, menar Tord Hall och Ingegerd Bodner.

Miman i Aniara är ingen dator. Det var Harry Martinson mån om att framhålla, minns Tord Hall. Miman kan ses som en världssjäl, genom vilken skalden kommunicerar. Harry Martinson hade som ett tema "Nöj er inte bara med den fysikaliska världen. Vetenskapen är bara en del av varat. Varat rymmer vetenskapen, men vetenskapen rymmer inte varat".

Tord Halls uppmaning till Harry Martinson var att han skulle förvandla de naturfilosofiska tankarna till poesi, vilket han också gjorde på ett utomordentligt sätt, bl a i Dikter om ljus och mörker, menar Tord Hall. Han anser att "Gyro" är en optimistisk uppsatssamling. Harry förlorade aldrig sin optimism. Den fick sina törnar, men grundtanken optimism och framför allt hans humanism, den bevarade han så länge han levde även om han ibland kunde vara bitter, framhåller Tord Hall.

Det var till Tord Hall som Harry Martinson gav förtroendet att efter Harrys död ta hand om de naturvetenskapliga skrifterna, till vilka "Gyro" i någon mån hör. Tord Hall beundrar mångsidigheten i Gyro. Harry Martinson kunde skriva om de mest skilda ämnen på ett lysande sätt. Tord Hall säger att han inte begriper varför "Gyro" inte gavs ut 1947.

Ingegerd Bodner finner vid sitt studium av "Gyro", att det ljusaste och vackraste kapitlet där heter Den godartade möjligheten, som handlar om den kinesiska taoismen, som hade sin höjdpunkt i Kina åren 600-900 e.Kr. Människans kultur har aldrig någonsin, någonstans stått högre än då under den s.k. Tangperioden, menar Harry Martinson. I tillvarons innersta finns en möjlighet, som är alltigenom god. Sedan kommer det an på människan att göra verklighet av den. Tao betyder Vägen. Människans möjliga, goda väg är ett andligt gyro. Så här slutar Harry Martinson kapitlet om Den godartade möjligheten:

"Så är det verkligen och slutligen trångt i Chung-kuo, och vetenskapen om sjukdomen har följt på sjukdomen, och vetenskapen om förvirringen har nödvändiggjorts av förvirringens ökning.
Och du frågar: när skall det bli andra tider i Chung-kuo? Jag svarar: när mänskorna slutat med den ångestsprattliga leken att ständigt nödvändiggöra flera nödvändigheter.
Så snårigt har det blivit att jag inte kan tala enkelt därom som förr. Farväl konstnär. Jag önskar dig lycka på din väg till bergen."

"Gyro" är inte lätt, men tro inte att du som lekman ingenting begriper, menar Harry Martinson.

"Även lekmän älskar livet, och det är ont om jordklot".

I ett universum med gyrala anordningar
ligger det ett väljande och en möjlighet till val
i själva anordningen.
Och liksom det finns mekaniska gyron
och biologiska gyron,
så finns det
andliga gyron av kulturell, social och
konstnärlig art.

Harry Martinson: Gyro
(Vid kapitlet Färdighetens frihet)

~ ~ ~

Denna blogg om Harry Martinsons "Gyro" vill vara en hyllning till Ingegerd Bodner Granbergs minne. Hon hade ett mycket stort litterärt kunnande. Hon kände Harry Martinsons författarskap liksom "från insidan" och med inlevelse och god pedagogik delade hon med sig av såväl de fria utsikterna som de trånga passen i Harry Martinsons diktning.

REQUIESCAT IN PACE!

Ek ~ Quercus robur

~ ~ ~

Tidigare bloggar om Harry Martinsons "Gyro"

”DEN GODARTADE MÖJLIGHETEN ~ Quo vadis humanitas?” har här på Harry Martinson-sällskapets hemsida en blogg, publicerad den 14:e juli 2010.

Den 24:e mars 2007 finns en blogg om Harry Martinsons GYRO - ”Det är ont om jordklot”. Den skrevs 60 år efter Bonniers tryckning år 1947 av ett första korrektur av "Gyro", men den blev då ingen bok. Först år 1986, för 25 år sedan, trycktes "Gyro" och nu avser alltså Harry Martinson-sällskapet att göra nytryck av den, för att låta "Gyro" utgöra årsbok för Sällskapets medlemmar.

Rune Liljenrud

Förnöjsamhet

2011-07-09T07:00:00.014+02:00

Vi låg i gräset
och våra ögon insög åt anden
allt det sammansatta som är liv
och Gud
---
Så blev vår förundran
tillbedjan
Och vi sänkte våra pannor såsom
genom djupt vatten inför
livets heliga välde

Harry Martinson: Ur Minnenas tåg, Nomad (1943)

"Det finns så många enkla, oväntade händelser i vardagen som kan fylla oss med lycka och välbefinnande. Hur lär vi oss fånga dem - och njuta mera av nuet?

Stefan Edman och Tore Hagman tar oss med på upptäcktsfärd till ett liv i förnöjsamhet".

Texten är hämtad från omslaget till boken Förnöjsamhet ISBN 978-91-7387-071-9
(Libris förlag, 2010)

Detta är en bok som alla borde få läsa nu när Harry Martinsons årstid, sommaren är som bäst. Kapitelrubrikerna och bilderna hjälper oss att
bara vara:

"En får vara nöjd med det som är"

Pryl-press? Status-press?

Droppar av tacksamhet

Girigheten - hur botas den?

Kohagen gör mig glad

Varsam livsstil

Musikens läkande kraft

Att bara vara

Harry Martinsons diktrader ur Minnenas tåg är det sista som står att läsa i boken Förnöjsamhet. Ordens mening och bildernas tilltal dröjer kvar när bokens pärmar sluts.

Stefan Edman, biolog och författare tillhör Harry Martinson-sällskapets styrelse. När Sällskapet denna höst på nytt ger ut Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) så kommer däri att finnas ett efterord av Stefan Edman. Avsikten är att Tuvor skall vara klar till Bokmässan i Göteborg 23-25 september 2011. Söndag 25 sep kl. 10:30 kommer att ges ett seminarium om nyutgivningen av Harry Martinsons Tuvor.

I Bokmässans annonseering om seminariet står följande:

"Snigeln i katrinplommonsrock, koltrastens tal om vapenstillestånd, granarnas nattvard med månen som oblat. Ingen kunde som Harry Martinson finna ord för både det sköna och det bisarra i naturen. Stefan Edman, författare, i samtal med Johnny Karlsson, bokhandlare."

Att minnas ännu medan tiden svinner
som små streck
alla ögonblicken tätt intill
nuens närhållsliv.
Solstrålens morgonsting i tuvan,
harkrankens spinkelbensafton.

Harry Martinson:
Att minnas ännu medan tiden svinner
Tuvor (1973)

Rune Liljenrud

Spektrum lyfte fram Harry Martinson

2011-07-07T11:55:00.023+02:00

Spektrum grundades i Stockholm år 1931 och var en avantgardistiskt inriktad gruppering, som bl a Harry Martinson tillhörde. Karin Boye skrev flera viktiga essäer i Spektrum och Gunnar Ekelöf debuterade där som poet.

Utifrån nytt källmaterial berättar nu för första gången Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, hela historien om SPEKTRUMGRUPPEN, i sin nyligen utgivna bok SPEKTRUM - DEN SVENSKA DRÖMMEN.
Boken har ISBN: 978-91-46-22062-6.

Bokens omfång är på hela 480 sidor och har cirka 130 illustrationer. Detta är verkligen en mycket viktig bok för läsare av Harry Martinson och andra författare såsom Karin Boye, Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf, T.S. Eliot och Ebbe Linde m fl.

Spektrum svarade också för bokutgivning, bl a Falskmyntarna av André Gide, sent på jorden av Gunnar Ekelöf samt flera av Agnes von Krusenstjernas verk.

Spektrum publicerade ett par notböcker, bl a Ny musik till ny dikt, där tonsättaren Gunnar Turesson tonsatt fyra dikter av Harry Martinson, "Tistel och blomma", "Månen och negern", "Chantee" och "Dikt".

I samma notbok Ny musik till ny dikt, fanns också tonsättningar av Nils Ferlins dikter "Kan du höra honom komma", "John Boy", "Krist sörjer" och "Löpsedel" samt Ivar Lo-Johanssons "På Månas stigar" och "Det fanns så kalla källor".

"Detta häfte har ägnats åt Harry Martinson, som en av de allvarligaste och djupaste bland de yngre diktarna".

Temanumret om Harry Martinson finns i två versioner, en med och en utan reklam. Det faksimiltryck i 1000 exemplar, som Harry Martinson-sällskapets medlemmar fick hösten 1985, har med reklam.

Johan Svedjedal skriver att Spektrum lyfte fram Harry Martinson genom att publicera honom i flera nummer - utöver temanumret (bild ovan) 1932:6 - även i andra och femte numret 1932. I Spektrum 1932:2 medverkade Harry Martinson med "Tre dikter" (Museet, Barnet, I dag) och i Spektrum 1932:5 med "Vid gamla skolböcker" (De blå pärmarnas stapel låg rättad och gömde sina bockar).

Temanumret om Harry Martinson blev en succé hos kritikerna. Till och med Sven Stolpe skrev vänligt. Han kallade numret en "förträfflig idé" och utnämnde det till "otvivelaktigt en av höstens allra märkligaste litterära nyheter", skriver Johan Svedjedal, och han fortsätter: Redaktionen för Spektrum hade beslutat att nettoinkomsterna från lösnummerförsäljningen av temanumret skulle gå till Harry Martinson, vars ekonomi var dålig. Men summan blev inte större än 160 kr...

En blomsterhälsning med varmt tack till
professorn i litteraturvetenskap Johan Svedjedal
för hans givande forskarmöda med boken
SPEKTRUM - DEN SVENSKA DRÖMMEN

Rune Liljenrud

"Det är ur sådant det brukar växa fram något som gör världen rikare."

2011-06-29T10:38:00.009+02:00

Ivar Lo-Johansson ger i Tidskriften Spektrum, 1932 ett klarsynt snabbporträtt av Harry Martinson till en teckning föreställande honom, som Aminodow Riwkin, Josef Riwkins storebror, utfört.

Ivar Lo-Johansson har mycket tidigt insett att han i Harry Martinson "mött en ny svensk poet med sällsynta utvecklingsmöjligheter. [...] Han har redan på sitt vis hunnit föra den intensiva livserfarenhetens och minnets poesi till fulländning."

Ivar Lo-Johansson formulerar sig redan år 1932 på ett sätt, som för tankarna till motiveringen för Nobelpriset i litteratur 42 år senare, "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

Ivar Lo-Johansson skriver år 1932 i Spektrum om Harry Martinson "att han i nya symboler och på ett ytterst fängslande sätt företagit den gamla resan från vattendroppen till kosmos."

Ivar Lo-Johansson slutar sitt snabbporträtt av Harry Martinson i Spektrum, 1932 på detta klarsynt framåtblickande sätt: "Han tillhör det slaget författare som är nyskapande. Han har sådant som för en del i förstone ter sig som brister. Pass opp där! Det är ur sådant det brukar växa fram något som gör världen rikare."

Meconopsis betonicifolia ~ Blå bergvallmo

Bästa sommarhälsningar

Rune Liljenrud

"Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik." Harry Martinson

2011-06-23T21:30:00.007+02:00

Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit sina gröna uddar i
den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.

I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis.

Jag har sett en fiskmås komma in från havet
och sätta sig på räfsans sits.
Och med denna bild har jag drömt
det slumpvisa skeendets tavla.

Harry Martinson: Nära havet ~ Ur Nomad, 1931

"och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis"

När man vandrar i markerna möts man ibland av föråldrade lantbruksredskap, som lämnats åt sitt öde. Men som något hoppfullt för framtiden har Harry Martinson placerat en blomma vid hästräfsans grepar.

Blomman är i jämförelse med de stora hjulen och greparna oansenlig, men en claspis lever helt nära, där maskinen håller på att rosta sönder. Vad är en claspis? Säkert har Harry Martinson menat något viktigt med att betona just claspis.

Svaret om claspis kommer från Harry Martinson själv i Tidskriften Spektrum, 1932, där Artur Lundkvist har ett samtal med Harry Martinson, som säger:

"Man kan se symboler i maskiner. Likaså kan man se symboler i blommor. För människan och isynnerhet för poeten är det inte mer än ett steg mellan maskinen och blomman. Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik.

Den blomma som jag älskar mest, säger Martinson, heter "Cardamine pratensis". Det är en liten vit nordisk blomma, som för mig ger bilden av allt vekt och rent i världen. Den har det äkta jungfruligas vita, vackra hudfärg, den är vädjande och skygg som det innersta i vårt önskeliv.

Det var för övrigt den blomman som jag på grund av ett misstag kallade "claspis" i en av dikterna i "Nomad".

Cardamine pratensis ~ Ängsbräsma

Glad Midsommar!

Rune Liljenrud

Jubeldoktor Camilla Odhnoff

2011-06-22T21:32:00.050+02:00

Bilden ovan av Jubeldoktor Camilla Odhnoff är från Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj 2011, där hon med sedvanling ackuratess ledde årsmötets förhandlingar. Camilla Odhnoff, som nu är Sällskapets hedersmedlem, var med och startade Harry Martinson-sällskapet år 1984 och vid 25-års jubiléet i Klockrike år 2009 gav hon en bakgrund:

"Många problem fanns då för Blekinge län, där hon åren 1974-1992 verkade som Sveriges första kvinnliga landshövding. Bildandet av ett litterärt sällskap då, visar på den vikt som kulturen har att ge kraft och levnadsmod samt den stora tilltro till Harry Martinsons diktning, som då fanns och ännu lever stark, när Sällskapet med ett 1000-tal intresserade medlemmar i år 25-årsjubilerar och firar detta med flera innehållsrika programinslag. Utdelandet i Klockrike av det nyinrättade Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne till poeten Li Li är en stor glädje."

Lagerkransen vid doktorspromotion mottog Camilla Odhnoff för 50 år sedan och har därefter hunnit med en lång karriär. Först inom det akademiska, bl a som docent i växtfysiologi, sedan inom politiken. Camilla Odhnoff var 1967–1974 konsultativt statsråd under Tage Erlander. Senare blev hon Sveriges första kvinnliga landshövding, i Blekinge.

Den 27 maj i år, alltså helt kort efter medverkan i Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola, promoverades Camilla Odhnoff i Lund till Jubeldoktor (doctor jubilaris) ~ en titel som genom en särskild promotion tilldelas den som 50 år tidigare promoverats till doktor vid ett universitet. Vid promotionsmiddagen förde Camilla Odhnoff Jubeldoktorernas talan:

Jubeldoktorerna har ordet
Promotionsmiddagen 110527

Magnifice Rektor, i Dina spår grönskar Blekinge,

Preses, Allan, tack för gemensam kamp i Tage Erlanders regering,

Ärade Promotor, till jubeldoktor har jag kommit, till jubelidiot är det fortfarande en bit kvar (tror jag).

Tack för Dina vänliga ord till oss jubilarer! Våra små krumsprång på den akademiska banan i kombination med seg uthållighet och skickligt plåstrande av vårt bräckliga fodral, som vi sjunger i Gaudeamus, har efter 50 år fört oss till dagens position. Av några som inte känner oss särskilt väl kallas vi vördnadsvärda. Det tackar vi för, samtidigt som vi frågar oss om det är vi som menas.

Att allt var bättre förr vet många. Jag skall nöja mig med att konstatera att det var annorlunda. Vi som började våra universitetsstudier strax efter krigsslutet hade i allmänhet med oss en rejäl dos tysk kultur. Tyska som första främmande språk hade de flesta haft på 30-talet, och vi mötte en självklar tyskorientering i läroböcker och auktoriteter när vi kom till Lund. Kruxet var att dessa fantastiska gamla läroböcker, som Strasburgers Lehrbuch der Botanik, inte fanns att köpa. Förlagen var sönderbombade, boklådorna likaså, och även om produktionen så småningom kom igång, så fick man stå på kölista hos Lindstedts för en Strasburger, tryckt på uselt papper, men med så många regler, undantag och finstilta exempel att det för oss gav intrycket av sann lärdom.

Så småningom kompletterades läroboksfloran med danska böcker, och när man väl listat ut vad brint och ilt betydde, blev innehållet mer begripligt. På köpet vande man sig vid danskan, och vi hade ett livligt utbyte med Landbohöjskolen och Köpenhamns Universitet, åkte över på varandras seminarier och opponerade på varandras avhandlingar. Båtresan över gav tillfälle till ett par stärkande smörrebröd med lämplig dryck och danskarna var då som nu mästare på wienerbröd.

Först senare slog den engelska lärobokslitteraturen igenom. Vi som var vana vid tyskan med alla verb prydligt uppradade i slutet på meningen, hjälpverben sist, stördes av att behöva leta subjekt och predikat huller om buller i ordmassorna. Var det verkligen vetenskap att vimsa omkring i texten på det här viset? Så småningom lärde vi oss att även engelskan har sina system, ibland mer svårgenomträngliga än andras. Vi började läsa Science och Scientific American, rekvirerade Crick-Watsons DNA modell som Science hade som urklippsark och vi trädde upp aminosyrorna på en ståltråd och kände att vi närmade oss livets kärna.

Hela sanningen var kanske inte den Kurze Einführung in acht Bänder som någon påstod sig ha hittat i gammal kurslitteratur.

Nåväl vi läste och begrundade, diskuterade och tänkte djupa tankar precis som ni, men vi hade inga datorer, fick skriva, klippa och klistra ihop, renskriva, klippa och tillfoga ännu fler odödliga tankar. Så småningom blev det en avhandling. Hade du otur fick något av barnen kikhosta och höll både sig och dig vakna om nätterna och + och – hamnade lite fel i avhandlingen, men klar blev den för 50 år sedan. Sen var det bara att ta itu med livet.

Hade jag då ingen annan glädje av alla åren på Botan?

Två pärlor skall jag dela med mig.

Vi var gröna 2-betygskursare som laborerade växtfysiologi. Experimentet gick inte som det borde, om vi förstått läroboken rätt, men dagen började bli sen och vi började fundera över hur vi skulle kunna ”hjälpa” resultaten så att nån av de mera välvilliga amanuenserna kunde acceptera dem. Min labbkamrat skulle hem till Blekinge och sparka boll i nån gärsgårdsserie och jag hade något lika viktigt att göra. Då kommer någon, o fasa, det är professorn själv, varken känd för välvilja eller humor. Vi stammar något förvirrat ”det blev fel”. Professorn sa strängt: ”Naturen gör aldrig fel, nu ska vi ta reda på varför resultatet blev som det blev.”

En sån underbar, befriande tanke, naturen gör aldrig fel. Om vi bara kan reda ut vad det är som påverkar processen, så kan vi förstå sambandet. Denna insikt fick mig att fastna i vetenskapen åtskilliga år framöver och bidrog till att jag står här i dag.

Den andra pärlan hämtar jag från en tysk växtfysiolog, Liebig, som i mitten på 1800-talet gjorde grundläggande studier av växters mineralnäringsbehov. Han kom fram till att det var det ämne som fanns i relativt minimum som begränsade tillväxten, alltså det ämne som det var brist på i förhållande till behovet.

Liebig har jag haft anledning att begrunda, inte minst när jag arbetat med små barn i förskola och lite större barn i ungdomsvårdsskolor, båda inom mina ansvarsområden när jag så småningom hamnade i regeringen. Välfärdssamhället hade ju sett till att de allra, allra flesta hade mat och husrum, skor och kläder, men varför begränsas då utvecklingen för några? Vad är det som fattas?

Ett svar fick jag av en lärare i en obsklass dit stökiga, hopplösa ungar förvisades. Han var ingen leg. Pedagog utan en erfaren idrottsledare som tacklade sina problemkillar på ett lysande sätt. Hans metod: Kom på vad de är bra på, utveckla det och använd som hävstång för det som de inte är så bra på.

Varje unge förtjänar att känna att den är bra på något, en enkel tumregel som blir svårare att följa när det snart bara är matematik och språk som betyder något. Att hela människan är värd att utveckla är det snart bara förskolan som tror på. Sång, musik, gymnastik, idrott, slöjd, bild, hushållskunskap stryps. Att vara bra där ger ingen stjärna. I skolan har allt färre en chans att bli bra på något. Skolans snäva inriktning gör att många ställs utanför. Skolan fostrar till utanförskap.

Till slut. För 50 år sedan stod vi med diplom och sigill, ring och lagerkrans som bevis på att vi var någonting, att vi kunde något. Under de gångna åren har allt kommit att ifrågasättas och vi har märkt att vi måste var dag upp till bevis. Dessutom har vi med tiden glömt det mesta, men har i bästa fall barnasinnet och nyfikenheten kvar och kan glädjas och förundras över världen omkring oss och inom oss.

Vi har fått både rustning och känselspröt. Med universitets valspråk: För Svärdet och Boken gick vi ut i världen. Att det skulle bli mer strid än frid anade vi inte. Men för bådadera beredd, ad utrumque paratus. För det tackar vi Alma Mater.

Camilla Odhnoff 110527

Av Jubeldoktor Camilla Odhnoff har jag fått del av hennes frejdade tal vid Jubeldoktorernas högtid. Läsaren förstår vilken utordentlig tillgång vi i Harry Martinson-sällskapet har i Camilla Odhnoff!

MAGNAS GRATIAS AGO

Rune Liljenrud

Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsvik ~ I diktares spår

2011-05-13T19:00:00.099+02:00

TRASTEN OCH TRANAN Konstnär Lenny Clarhäll
Invigt år 1998 ~ ~ ~ Brunnsvik 90 år och LO 100 år

FREDAGSKVÄLLENS PROGRAM 6 MAJ

Harry Martinsons födelsedag (1904-1978)

Nobelpris i litteratur 1974 "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos"

Nobelprisdiplomets konstnär är Gunnar Brusewitz

Harriet Martinson inleder med en dikt av sin far

BESÖK PÅ OBSERVATORIUM

Vi såg en nebulosa i en tub.
En gyllne dimflock tyckte vi oss se.
I större tuber kunde den sig te
som tusen solars ofattbara rum.

Vår tankes svindel föreställde sig
att den sig lyfte, högt från jordens krig,
från tid och rum – vår tids naivitet –
till andra dimensioners majestät.

Där härskar ingen lag av livets sort.
Där härska lagarna för världars värld.
Där bölja solarna till mognad bort
Och klinga in i alla solars härd.

En rikedom av solar finnes där.
Var sol pulserar där med alltets lag
I större solars oerhörda sken.
Och allt är klarhet där och dagars dag.

Ur PASSAD

Björn Jadling presenterar i ord och ton Dan Andersson, som han också är släkt med

TILL MIN SYSTER

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

Dan Andersson Ur Svarta ballader
Tonsatt av författaren själv

Åke Åkesson har skrivit boken "Hjärtat och facklan" om författaren Ragnar Jändel. På grund av förhinder för Åke Åkesson att medverka så gör Johnny Karlsson en presentation och Åke Widfeldt läser ur Åke Åkessons manuskript om Ragnar Jändel.

Till Ragnar Jändel

I stycken slog du din franciskusbild
inför en menighet som föga anade,
hur fängslad längtan brände mörk och vild
bakom den blick som stilla spanade.
Och tunga nätter nederst ner mot gruset
en smärta tvang dig, vilken ingen vet.
Men efteråt en Alchemilla bräddad
med dagg du lyfte bävande mot ljuset.
Jordig var handen men du själv var räddad
från hjärtefrost och risig bitterhet.

Du sökte stigar bortom tryggt och känt.
Du skönjde stjärnorna och källorna i kvällen.
Men dina egna viloställen
hette endast Uppbrott och Advent.
Ljust måste den sig lära att förakta
människors domar över vilsna öden,
som fått en själens lägereld att vakta
långt ut vid nattens obekanta flöden.
Vid andens eld som lyser livet samman
till mänsklighet, där var ditt hem.
Mull är din hand, ditt bröst - men icke flamman
som brann hos dem!

OLLE SVENSSON: Till en död kamrat
(Till Ragnar Jändel)
Ur diktsamlingen Att vandra mot morgon

Ulf Redmo presenterar författaren Nils Parling, vars hustru Ingegärd Bergdahl-Parling och dotter Angelica Parling-Lindström lyssnar uppskattande.

Ändlösa rymder sig välva
omkring världar vi spanat ut.
Anade kretsar vill gäcka
våra frågor om Kosmos slut.
Sökande andar förmår ej,
hur långt teleskopen må nå,
utröna den gåtans lösning
varhän alltings gränser kan gå.

[....]

Vem kan säga vad sker om ej välvillig makt
griper in och till bättring allt rör,
vräker brandvådlig last överbord och i frid
på den räddande kursen oss för,
att vårt skepp må förunnas att framdeles lugnt
plöja sfärernas vidsträckta hav,
att vi ej må förlisa och hamna som vrak
i en v å l d e t s S a r g a s s o g r a v ...

Nils Parling: Ur Seglats genom sfärer

LÖRDAGENS PROGRAM 7 MAJ

Brunnsviks folkhögskolas rektor Per-Ola Jansson hälsar välkommen och presenterar till bilder Sveriges äldsta rörelsefolkhögskola och tillika arbetarrörelsens första

Björn Hedén presenterar i ord och ton diktaren Olle Svensson

BÖN OM FÖRNYELSE

Det är med orden
undret först begynner.
Det är med orden
först det måste ske -
hos dem som vårens
första vind skall brusa
och det förfrusna
sig till räddning ge.
Först måste dag och sky
helt plötsligt blåna
vid fjärran horisont
i slitna ord
innan den onda
vintern i vårt hjärta
kan töa bort
så det blir naken jord.

O giv mig rymd i orden
som jag stammar -
o giv dem vingar
så att livet får
sin verklighet tillbaka
i mitt hjärta
och vintern äntligt
böjer av mot vår.

Olle Svensson Ur Skallgångshöst
~
CD: Björn Hedén sjunger OLLE SVENSSON

Ingemar Lönnbom direktsänder årshögtiden via internet och han kan "läsa av" hur intresset är för att på detta sätt följa programmen. Ordföranden Åke Widfeldt gör sig beredd att öppna Harry Martinson-sällskapets årsmöte 2011

Med sedvanling ackuratess leder Camilla Odhnoff årsmötets förhandlingar

Johnny Karlsson, som med stor omsorg sköter Harry Martinson-sällskapets ekonomi, får tillsammans med styrelsen ansvarsfrihet för Harry Martinson-sällskapets 26:e verksamhetsår 2010. Johnny Karlsson får också ändrad titel, ”räntmästare”. Denna ärevördiga titel skall i fortsättningen brukas om Sällskapets kassaförvaltare

Ordförande Åke Widfeldt meddelar att Harry Martinson-sällskapets styrelse har beslutat att utse Kristin Olsoni och Martin Kurtén samt Göran Bäckstrand till nya hedersmedlemmar. Kristin Olsoni och Martin Kurtén är ej närvarande i årshögtiden medan närvarande Göran Bäckstrand apostroferas.

Årsmötets ordförande Camilla Odhnoff, Sällskapets hedersmedlem, konstaterar, att det är en imponerande samling av personer, som i styrelse och kommittéer samarbetar väl inom Harry Martinson-sällskapet. Det är liv och lust i Sällskapet. För några år sedan hade Svenska Handelskammaren ett möte i New York och hade där som devis ”Det är ont om jordklot”. Våra främsta företrädare inom näringslivet hade alltså kapat åt sig Harry Martinsons ord ur GYRO. Han tänkte nog inte på, när han själv i början av 1920-talet var i New York och stod i soppköerna utanför Frälsningsarmén, att hans ord skulle göras till näringslivets flaggskepp. Men ord som har växtkraft lever och frodas och de fortsätter att leva. Vi får alla försöka ge näring åt detta, att ”ge doft i blomma”, avslutar årsmötets ordförande Camilla Odhnoff och tackar alla som hjälper till med att driva Harry Martinsonsandan vidare

KLOCKRIKESTIPENDIET 2011

Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne för år 2011 tilldelas Carina Karlsson - Åländsk poet och författare - ”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet."

6 maj

Det är sedan dagen
har lutat sina verktyg
mot det raka berget
Träden stiger
ur skuggorna, går
ända fram till skogens kant
och stannar just här
Kvällen
vecklar ut sina gråa kronblad
och blommar i nattens första dröm

Carina Karlsson Ur Åren ligger i drivor

Klockrikestipendiets vice juryordförande Disa Lundgren presenterar Klockrikestipendiaten 2011 Carina Karlsson, som tyvärr inte kan närvara i årshögtiden på Brunnsvik. Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem på Åland Göte Sundberg kommer att vid en ceremoni på Åland den 20 maj överlämna Klockrikestipendiet 2011 till Carina Karlsson.

Skådespelaren och regissören Leif Olsson hade nyligen träffat Carina Karlsson när han var i Mariehamn med uppläsningar av Tomas Tranströmer. De hade då talats vid om Harry Martinson och om Tomas Tranströmer. Carina Karlsson sände därefter till Leif Olsson en nyskriven dikt, i Harry Martinsons anda och i Tomas Tranströmers anda. Leif Olsson läser den och ytterligare en dikt av Klockrikestipendiaten:

Maritim svit (1)

Jag fick ett brev
från en sjöman
i en engelsk hamn
Han skrev om
horisontellt regn
och en svår resa
över Biscaya
Efter en lång törn
skulle han hem
men landet är stumt här,
varje steg på fast mark
är ett yxhugg genom kroppen
Innan hemlängtan
som han hade seglat ifrån i Gdansk
hann ifatt honom
mönstrade han på igen

Carina Karlsson

Maritim svit (4)

I kväll såg jag
den isabellfärgade islandshingsten
skritta iväg inåt skogen
på jakt efter en bortglömd gud
där byns dofter och ljud
tonat undan
Du lossade papper
i en hamn i Indonesien,
vid en kaj som plötsligt dök upp ur djungeln
och försvann i djungeln igen
Inte alls som i Rio de Janeiro
där ni låg på redden
och såg det strålande ljuset
från staden och kristusstatyn
spela över vattnet
som ett uppochnervänt fyrverkeri

Carina Karlsson

Carina Karlsson, Harry Martinson och Tomas Tranströmer är tre besläktade lyriska temperament, menar Leif Olsson.

Han läser några dikter av
80-årsjubilerande poeten
Tomas Tranströmer

Trädet och skyn

Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.

Tomas Tranströmer

”Quo Vadis” ~ Göran Greider och Johan Lundberg svarar för ett program, som knyter an till den litterära tidskriften ”Quo Vadis”, som 1948 startade i Göteborg och som enligt Alf Ahlberg ville levandegöra "ett rikt arv av livsvisdom" för att vara ett hjälpmedel i humanitetens kamp mot krig och förstörelse.

I det första numret av "Quo vadis" medverkar Harry Martinson med artikeln "Den godartade möjligheten", som handlar om taoismen.

Åke Widfeldt ledde den intensiva och av humor präglade diskussionen mellan Johan Lundberg och Göran Greider. Den gav vid handen, att de två delvis hade olika uppfattningar om Quo vadis humanitas? Mänsklighet vart leder din väg?

Göran Greiders avslutande, retoriska förslag om att alla gemensamt skulle sjunga ”We shall overcome” efterkoms icke, men det förstärkte den varmt uppskattande munterhet, som under hela diskussionen fanns hos auditoriet.

Åke Widfeldt avslutade med att citera det som Alf Ahlberg skriver i sin bok Tankelivets frigörelse:

”På dörren till varje lokal där en diskussion föres, borde det stå ett anslag av ungefär följande lydelse:

Tillträde förbjudet för

A. Rena pratmakare
B. Alla som icke vilja ha frågan utredd
C. Historieberättare
D. Fanatiker och dogmatiker
E. Alla som blir förolämpade när de hör en annan mening än sin egen
F. Ordryttare och sofister

ty alla dessa sex kategorier av folk fördärvar diskussionen med sin närvaro.”

Så skriver Alf Ahlberg, men samtalsledaren Åke Widfeldt konstaterade, att detta hade nu inte Göran Greider och Johan Lundberg gjort!

Kersti Berg presenterar Eva Norberg, poet, psalmdiktare och översättare

EKONOMI

På min undran
i morse
varför det ofta
just för mig
timligen
ter sig
så tämligen
knappt

svarade han mig

Det skulle
enligt detta svar
vara lättare för honom
att sörja för mig
med vad jag behöver
än för mig
att göra mig fri
från det
jag inte behöver

Eva Norberg Ur Biktbarn

Grangärdebygdens Kulturförening håller genom Vikasgården i Sunnansjö minnet levande av diktarna Eva Norberg och Olle Svensson. Här har Anneli Gullmar och Sylvia Samuelsson flyttat bokförsäljning från Vikasgården till Brunnsvik under årshögtiden. De samsas väl med Johnny Karlsson, som bjuder mycken litteratur med anknytning till de författare, som är aktuella under Harry Martinson-sällskapets årshögtid

Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, talar över ämnet "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning"

Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbälte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.

Harry Martinson Ur TUVOR

Själen i Norden

O dessa mörka skogar inom oss
där jättarna slumra.
Det som vi kallar själen
är bara en vandrande solfläck
under träden, en uthuggning
dit det snedställda ljuset når.

Werner Aspenström

Ur DIKTER UNDER TRÄDEN

Lördagskvällens högtidsmiddag serveras i Brunnsviks folkhögskolas förnämliga matsal. På bilden syns längst till vänster Harry Martinsons båda döttrar, Harriet och Eva Martinson, som är hedersgäster när Harry Martinson-sällskapet samlas. Mellan systrarna Martinson ser vi styrelseledamoten Lena Havland-Erlandson

Inge Mattson, som skrivit texter och musik till "Blekingevisor", bl a Harry Martinsons Längtan till Alltidhult, underhåller med sång. Han är Dan Andersson Sällskapets ordförande.

I önskedrömmen kan det stundom hända,
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag av hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.

I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bilda vårens väv.

För skygg att låta hela hjärtat tala
om det som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala,
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.

Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm.

Harry Martinson: Längtan till Alltidhult

Ann-Katrin Tideström, Luleå talar till våren:

"Från rimfrost till grönska. Från is till vatten. Från kyla till värme. Från mörker till ljus. Solvarv efter solvarv.

Ibland tänker jag att vi som bor i Norrbotten inte skulle behöva resa någonstans. Naturen gör den stora resan åt oss. Vi skulle egentligen bara kunna sitta på våra sparkar och titta på den fantastiska färden. Från ljus till mörker. Från mörker till ljus"

Ann-Katrin Tideström har med glädje noterat vad som sagts i dagens årsmöte, att Harry Martinson-sällskapets styrelse diskuterat möjligheten av att år 2013 förlägga Harry Martinson-sällskapets årshögtid till Boden och där samarbeta med Eyvind Johnson-sällskapet. Ann-Katrin Tideströms vårtal vid högtidsmiddagen ger skäl för att fortsätta med dessa tankar. Då har vi en given medplanerare i Ann-Katrin. Tack!

SÖNDAGENS UTFLYKT 8 MAJ

VIKASGÅRDEN

I Vikasgården, Sunnansjö vårdas minnet av diktarna Olle Svensson och hustrun Berna

Månadens dikt av Olle Svensson är "Med sand och smärgel"

Psalmförfattaren, poeten och översättaren Eva Norbergs minne hålls levande i Vikasgården. Evas son Erik Hagberg finns här vid sin mors akvarellporträtt, gjort av Kersti Berg, samt Dan Andersson-prisets diplom till Eva Norberg år 1999

SKATTLÖSBERG OCH LUOSSA

Björn Jadling, släkt med Dan Andersson, visar minnesstenen på skoltomten i Skattlösberg, där Dan Anderssons far var lärare och där Dan Andersson föddes

Bengt Bejmar är van att ta emot besökare i Författarmuséet i Jämshög, inrymt i en av Harry Martinsons skolor. Här visar han vägen till Luossa. Han bär Harry Martinson-sällskapets tröja med text hämtad ur GYRO "Det är ont om jordklot"

I Luossastugan, ett litet torp vid Skattlösberg, bodde Dan Andersson mellan åren 1912-1915

Gammelgården i Skattlösberg bjuder intressant miljö

Björn Jadling talar om kolvaktare och milor

Svart smyger natten kring stenströdda land -
somna ej, somna icke in!
Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand
och den brödlöses sorg skall bli din.

Skådespelaren och regissören Leif Olsson läser Dan Andersson under rundresan i Finnmarken. Inför besök vid diktargravar på Lyvikens kyrkogård läser han några dikter av Tomas Tranströmer, bl a denna:

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

LYVIKENS KYRKOGÅRD

God natt - god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek där fanns, ej förgängelse vet -
god natt - god sömn åt er.

Dan Andersson
(Sång Björn Jadling)

Hunnen hit
ser vandrerskan sig om
Slätar håret grånat
ifrån pannan
löser sina lemmar
lämnar brådskan
i en hög vid vägen
fyller hjärtat
med en fågels sång

Det som varit
- det som verkligt varit -
är bevarat
Någonstans en dag hon vandrar
som på ängar
att återfinna
att glädjas

Eva Norberg

Utformningen av makarna Olle och Berna Svenssons gravvård med flera små polerade stenar på Lyvikskyrkogården, har inspirerats ur Olle Svenssons sista prosaverk, essay-boken Förlorad verklighet, där Olle skriver om en koja han byggde 1929:

”Jag lade ner mycken kärlek på att få det vackert både ute och inne och murade en öppen spis av blankpolerade mörka stenar, som jag bar upp från ån, som brusade fram inte långt från tunet. Stenar som hade rullat och polerats i forsen i tusentals år och som det var en välsignelse att smeka med händerna. Men de var tunga att bära upp för den branta åslänten. Men på den tiden var man inte van annat än det som var tungt att bära och brant att vandra i världen.”

GEMENSKAP

Det sitter ett nattfly och dör
på min mörknande fönsterpost.
Och vad jag än drömmer
önskar och gör
här innanför -
det sitter där grått
och brunt av rost
med trasiga vingar och dör.

Det är inte mer än några
fattiga tum ifrån
den hermetiskt slutna värld
där ett natfly sitter och dör
mellan stänglar och strån
till den hemliga värld härinne
där jag själv går ensam och väntar
på uppbrott och vinterfärd.
Några fattiga tum -
men längre ändå
än till bortesta stjärnan i Svanen
i rymdernas gränslösa rum.

Men det finns likaväl
en förbindelseled,
en hemlig gemenskap,
ett samlande spår
mellan människa, nattfly
och hasselmus -
att vi lever i samma ensamhet
och dör i samma ljus.

OLLE SVENSSON

Med oändlig tacksamhet
blickar jag tillbaka
på mitt liv
Med oändlig tacksamhet
för de strålar
av gudasänd glans
som oförskyllt fallit
på min väg

Alf Ahlberg

Karl-Erik Forsslund

Storgårdens skapare
Dalälvens skildrare
Hembygdens vårdare

DAN ANDERSSON MUSEUM

I Dan Andersson Museum, Ludvika finns en tavla, som R Hörk har målat av torpstugan Luossa

Konstverket "Kuckel och Taiko" i muséets trapphus påminner om finnmarkens folktro

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol...

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens...

Anteckningar av Dan Anderssons far, Adolf Andersson

TACK FÖRFATTARBYGD VID VÄSMAN

"Jag har velat komma till Brunnsvik i nästan 60 år, efter att ha läst om så mycket det betytt för så många unga, fattiga begåvningar - politiska och konstnärliga!"

Så skriver Disa Lundgren efter att ha vandrat tacksam ut från Brunnsvik för denna gång. Hon har bjudit Harry Martinson-sällskapets styrelse till Kristianstad för höstsammanträdet. Disa är där nyvald ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet. Kanske öppnar detta för nya möjligheter att vidare vandra i diktares spår efter Brunnsvik.

Karl-Erik Forsslunds "Storgården" ligger som ett smycke invid sjön Väsman. Det är mycket himmel över Brunnsvik och över bygden här.

Rune Liljenrud

Till HM-sällskapets styrelse

2011-05-13T18:59:00.008+02:00

Räntmästare Johnny, präntmästare Rune och
oefterhärmlige, ordföredömliga Åke ett tack för väl genomförda årsmötesdagar 2011.

Klockrikedag
Klockrik Anfang
Johnnys talang
Klockren blåton
Dan i Ve-moll
Gulros, solros i det blå
Flaggdag? Födelsedag? Jo, men visst.
Månad maj och dag den sjätte.

Disa
Distinguished lady, Disa Lundgren
femininum cum dignitate
prisar klockrikeärad Carina
östsvensk författarinna
Osynliga länkar till åländsk marina
Hon såg oss men vi inte henne.
men levandegjord tack vare Disa.

Quo Vadis?
Pingpongande stångande
orden rodnar
ordnar sig till ordnarr
orglar sig till ordskalv
taraxacum vulgare
greider groll
skvalar ner i danaidernas såll

Väsman
Lugn vilar sjön
landtungor tiga
Väsmanlig storlom
anar, varnar i molom
-arrk -arrk
Atom-Noak?
Ett skepp närmar sig
Sorgegondolen
Månad maj och dag den sjunde
Dödsdag. Så var bestämt.
Goldondern uppåt mot zenits ljus.

Visman
bisserar
tonar in våglängd
sväglängd
Alltid vägen till Alltidhult.

Bortgång
”Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.”
Klockorna blåna
lugnt stå de
ej skälva
Klockrik Anfang
sluter
årsmöte tvånollelva.

Rut Lönnell

Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsviks folkhögskola, Ludvika

2011-05-09T14:00:00.009+02:00

Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8maj 2011 förlades till Brunnsviks folkhögskola, Ludvika. Följ programmet genom Ingemar Lönnboms kamera via video från hemsidan www.harrymartinson.org

Rune Liljenrud

"Se blomman" ~ med Kerstin Ekman, Gunnar Eriksson och Harry Martinson

2011-04-29T17:35:00.004+02:00

Kerstin Ekman och idéhistorikern Gunnar Eriksson har inför årets stundande blomsterprakt i naturen, gett oss en poetisk och intressant essäsamling "Se blomman" - flora och kulturhistoria. Detta är en njutning i hängmattan och för vandringar i den prunkande naturen.

Harry Martinson ägnas i boken "Se blomman" ett kapitel med rubriken Martinson i det höga och låga. Där finns berikande citat ur Harry Martinsons diktning, såsom:

Gamla kända ogräs minna jag ...

Askarna är ljusa. De har en lätthet med solens sken ...

Tyst står han vid stenen, enig med ljungen ...

Minns en kväll,
den höga enen våt av regndagg ...

Smultronrevor på ett kalhygge
ringlar mellan storstubbarna ...

Långt borta reser sig
rak bland sjuttiårsringade femårsstubbar ...

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor
blev ödestugans sista gardiner ...

Här står en lilja i den slutna skogen
och alla sinnen stanna till och dröja ...

En bild av en maskros, tecknad av Harry Martinson, finns också med i essäsamlingen "Se blomman"

Tag och läs ~ Se blomman

Rune Liljenrud

25 - årsminne av kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl

2011-04-26T07:01:00.012+02:00

Tjernobylolyckan, den allvarliga reaktorolyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina, inträffade den 26 april 1986. Den våren belönades Carina Karlsson från Åland som 20-åring, av en enhällig jury i tidningen MåBra´s skrivtävling för ungdomar, där det gällde att tänka sig 14 år framåt i tiden och skriva om en vårdag år 2000.

Carina Karlsson skriver I väntan på solen:

”Jag litade aldrig på vetenskapsmän som klöv atomer och förtroendeingivande svamlade om promillens olycksrisk, skyddsanordningar och oförstörbara förvaringsrum för det livsfarliga avfallet.
Vart tog solen vägen? Jag ska leva så länge att jag får se solen igen, så ska jag orka med detta.
Jag har alltid trott och litat på livets kraft, på naturens envisa försök att reparera och ställa till rätta det tanklösa människor förstört. Kan någonting bra och vackert gro också ur denna totala förödelse?
Jag minns min glädje över de maskrosor som tjurskalligt buffade upp sina blad och blommor genom asfalten. Räcker maskrosornas tjurskallighet till för att besegra också detta mörker?Aldrig ska jag gnälla över vitrotens trilskhet mera. Lyckas jag bara hitta ett grönt strå ska jag vårda det så ömt som vore det det vackraste äppelträd. Jag måste glömma alla mina gamla värderingar. De duger inte längre.”

I inledningen av det vinnande bidraget om en framtida vårdag i skuggan av Tjernobylolyckan, frågar sig Carina Karlsson ”befinner jag mig i en mardröm?” och hon slutar med ”Så ska jag sätta mej ner och vänta på solen.” I detta påminner hon om Harry Martinsons inledningsdikt till Cikada, som enligt vad han låtit Werner Aspenström förstå, bygger på en Hans och Greta-dröm. Werner Aspenström skriver i Fragmentarium om ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, då Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”

Även vetenskapsmän måste i tid veta att
hejda sig innan den hugger hål
i det som är själva vetandets bärande botten.

HARRY MARTINSON: Ur GYRO

Rune Liljenrud

Ragnar Jändelsällskapets årshögtid i vacker vårskrud Annandag Påsk

2011-04-25T21:30:00.029+02:00

Ragnar Jändel skriver i prosaboken "Blommor" (1937) om blåsippan:

Det finns i vår flora både praktfullare och subtilare varelser än blåsippan, men knappast något älskligare. Den symboliserar den nordiska våren. Den är vårens förstling framför andra. Den blommar, upplyser oss en av Linnés efterföljare (C.F. Hoffberg), "i första käldraget vid björkens rödaktiga och aspens grå blommors framkomst, då norsen leker, gräsen framskjuta och annandagsfrossor yppa sig". I södra Sverige finner man ofta den första blåsippan redan vid mitten av mars, norrut dröjer den ibland ännu en månad.

Den hör till skogsbackarna - lövskogar, granblandskogar - i södra och mellersta Sverige. Själv fann jag den en gång i södra Norrland - folket talade om den som om ett legendväsen, som skulle finnas men som ingen sett. Den betraktades med rörelse av unga och gamla, man tog den mellan sina händer, detta var alltså blåsippan!

Där blåsippan öppnar sig bland löv och mossa, verkar den på en gång frusen och full av värme, liksom vårdagen som fött den. Den står där lik ett barn, som kommit för tidigt till festen, lycklig, lite skygg och tafatt. De solida, läderartade bladen, de duniga svepbladen och bladskaften, blommornas varma blå - allt samlar sig till denna bild av sval vårlighet och barnsligt behag, som gör ett så rörande intryck på oss. Vilhelm Ekelund har tecknat den i en högstämd dikt på fyra rader:

Tydlig-osäglig på en gång, ljusets heliga gåta
står som ett klarögt barn och ler och blickar emot oss
i detta blomsteröga: av solens döttrar blev ingen
framsmekt ömt såsom du, o Hepatica, nordiskt fagra.

Hepatica, det gamla artnamnet - nu upptaget som släktnamn (H. triloba) - betyder "leverört"; den ansågs förr i världen bota mjältsjuka. Symboliskt sett har den hela sin läkekraft kvar.

Harry Martinson skriver i "Midsommardalen" (1938) om blåsippan:

Det tindrar så blått kring stenblocken där solen har torkat upp och värmt. Barn som vill köpa sig gränslös ömhet och förståelse av sina lärarinnor vandrar i rivaliserande grupper från fyndort till fyndort. Det finns trakter där blåsippan blivit helt utrotad av denna skönhetstörst.

[...]

Men knappt har förmaningen om blåsippan hunnit lämna munnen förrän vitsippans tid är inne, och den är ymnigare. Den tål bättre vid att skattas. Den flödar över i vit lysande kollektivitet och bygger vårmattans första verkliga lummighetsskede. Ingenting kan vara mera tacksamt att fotografera småttingar och vuxna i. Även den fumligaste amatörfotograf får hjälp av detta lysande lummigvita, som aldrig är otillgängligt, men alltid fullgivande och lysande.

Med denna vårens slösande skönhet runt omkring oss, samlades vi i Ragnar Jändelsällskapet den 25 april ~ Annandag Påsk ~ under ledning av Sällskapets ordförande Bengt Grönblad, till årshögtid i Jämjö, där Sällskapet har sitt fäste, som några rader från dikterna "Min bygd" och "Blekingsk strandäng" ur Ragnar Jändels diktsamling "Släkt och bygd" (1926) tolkar:

Här är min bygd. Här har min rot sitt fäste.
Var trakt har ju sin själ, och denna har
ännu ett eget tycke kvar av ungdom,
jungfrulig vår och vågors morgonbrus.
Idyllens ljuvhet, hedens ångestrop
och kustens djärva blick mot äventyren
bor i min själ och lever i oss alla

Intill E22:s norra sida, strax utanför Jämjö, finns en sten med vägbeskrivning till nya Jändelstugan på platsen, där Ragnar Jändel föddes 13 april 1895. Edith Nessets målning visar interiör av Ragnar Jändels författarrum i Branthalla.

Det är april. Just fåglarna har börjat
att bygga bo i rösen och i klippor.
Tätt överhöljande den bruna marken
stå vårlök, nunnelök och sippor.

Här är på en gång överrikt och fattigt
- för barnsligt skönt att bli i ord förklarat.
Det är som hade på ett sådant ställe
vår hembygds vår sitt hjärta uppenbarat.

I Jämjö hedras Ragnar Jändel med en byst. Konstnären Niels Elley från Eringsboda har gjort statyn, som är huggen i blekingisk granit. Textplattan har en strof ur Ragnar Jändels dikt "Himmelriket" Finns det inga blommor i himmelen, då vill jag inte dit.
På Jämjö kyrkogård finns på moderns grav en platta med texten:

CRISTINA JÄNDELs gravplats
* 10/3 1851
+ 21/8 1931
Moder till skalden Ragnar Jändel (1895-1939)
"Över hans diktning strålar evighetens stjärnor"
Sagt av Vilhelm Moberg
Modern hade stor plats i hans författarskap

Vid Ragnar Jändelsällskapets årshögtid sjöng Harmonikören bl a Ragnar Jändels "Barnvisa", tonsatt av Ingrid Hogman. Karin Hartler läste sin nyskrivna dikt "I Ragnar Jändels anda". Dikten finns införd i Sällskapets årsskrift 2011 Jändeliana II, som Ingvar Gustavsson presenterade och Birger Holmberg berättade om, till bilder från Hallarum.

Framsidan av omslaget till Jändeliana II visar Ragnar Jändel vid ett besök på Utklippan i slutet av 1920-talet. Ordet KRUT på byggnadens vägg vittnar om den tid, då man medelst kanonskott varnade sjöfarande i dimma och mörker. Den gamla signalkanonen står fortfarande kvar intill fyren.

I Ragnar Jändels anda

Säg kommer du ihåg
en skald från Jämjöslätt,
som kämpade och skrev
för mänskors lika rätt.

Han hette Jändel och
var från Långamon,
ibland en tvivlare,
men sökaren fann tron

Hans verk är omfångsrikt,
har sting och färg och djup,
är värt uppmärksamhet,
nytt liv - ej ättestup.

Ett sällskap verkar nu
i Jändels namn, för att
ge kännedom och stöd
åt delvis bortglömd skatt.

Att Jändels böcker sprids
vi önskar, ty de har
livsfrågor av stor vikt,
de angår en och var.

Hans barndomshem "finns kvar"
på samma plats som förr.
Uppfräschat är nu allt
spiskåpa - ytterdörr.

I Jändelstugan kan
man känna atmosfär
från svunnen tidsepok.
Poetord svävar där.

En gammal vattenhink
med skopa kan man se
och vedspis, pinnastol
vill stämningsbilder ge.

Må stugan hjälpa till
att vara språkrör för
den Jämjöbo, som än
med visdomsord berör.

Välkomna att en stund
besöka Jändels hem.
Sprid sen ut god reklam
för skald, som talar än.

Karin Hartler

Påskliljor prunkade under Jändelsällskapets årshögtid Annandag Påsk. Ragnar Jändel kommer att ges en programpunkt under Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid 6-8 maj på Brunnsviks folkhögskola. Önskan är att vi då åter får mötas där. Välkommen!

Se bloggartiklar:

Ragnar Jändel och Harry Martinson
(Bloggdatum 15:e januari 2011)

och

Ragnar Jändel recenserar
Harry Martinsons "Nässlorna blomma"
(Bloggdatum 22:e januari 2011)

Rune Liljenrud

Göte Sundberg får kulturpris

2011-04-23T05:45:00.003+02:00

Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem, Ålands sjöfartsmuseums förre chef, sjökapten Göte Sundberg, har tilldelats Ålandsbankens kulturpris på 4.000 euro.

Göte Sundberg får priset för sitt långvariga och omfattande skriftställarskap, som mångsidigt belyser utvecklingen av åländsk sjöfart och rederiverksamhet.

Det är Ålands kulturstiftelse som delar ut priset, och det skedde den 14 april 2011 i samband med kulturstiftelsens vårmöte.

Harry Martinson-sällskapet gläds och lyckönskar!

Rune Liljenrud

Bilden är hämtad från Göte Sundbergs bok
"Från den vida oceanen" (2002)
Skeppsredaren Erik Nylund

Gustaf Hellström och Harry Martinson

2011-04-23T05:40:00.008+02:00

Samma dag som Harry Martinson-sällskapets styrelse hade sammanträde i Alvesta, den 10 april 2011 så hade Gustaf Hellström-sällskapet sin årshögtid i Kristianstad. Detta betydde att vår styrelseledamot Disa Lundgren inte kunde deltaga i Alvesta, eftersom hon i Kristianstad skulle väljas till ny ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet och däri efterträda Sverker Oredsson från Lund. Hon har tidigare varit ledamot av styrelsen.

Såväl Gustaf Hellström-sällskapet som Disa Lundgren lyckönskas varmt!

Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé, 1927 hör kanske till hans mest kända verk, men ur hans rika författarskap bör nog skildringarna från barndomens Kristianstad i Dagdrömmar, 1921 ha vägts in när Gustaf Hellström som en bland "tio-talisterna" år 1942 invaldes i Svenska Akademien och därtill blev hedersdoktor vid Uppsala universitet år 1945.

År 2001 gav Teater Nostra Snörmakare Lekholm får en idé, på Kristianstads Teater. Det blev en fin hyllning till stadens store författare och till den gamla, fina teatern i Kristianstad.

Gustaf Hellström (1882-1953) och Harry Martinson (1904-1978) tillhörde samtidigt Svenska Akademien under åren 1949-1953. Gustaf Hellström, som invalts där 1942, satt på stol nr 18 i Akademien och önskade Harry Martinson välkommen dit, då han invaldes 1949 på stol nr 15. Harry Martinson svar från Spånga den 2 april 1949 på Gustaf Hellströms välkomstbrev till den nye ledamoten av Svenska Akademien lyder:

Käre Gustaf Hellström!

Din välkomsthälsning gladde och styrkte. Av hjärtat tack för den.
Det känns tryggt att veta, att Du sitter där.
Så blir det inte så overkligt.
Tusen hälsningar Harry Martinson

Gustaf Hellström-sällskapet och Harry Martinson-sällskapet har många beröringspunkter, som nu förs samman av Disa Lundgren. Varmt lycka till!

Rune Liljenrud

Tomas Tranströmer 80 år

2011-04-13T11:00:00.012+02:00

Med dikten Gåtan bringar vi i Harry Martinson-sällskapet vår tacksamma hyllning
till Tomas Tranströmer på hans 80-årsdag

Gåtan

I atomer och i vintergator
blåser gåtor genom gåtors etrar,
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.

Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.

Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmer guden.

HARRY MARTINSON: Ur Doriderna

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. Det är
summan av dem som är "jag". Spegeln
ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av
alla mina tidigare.

Från omslaget till
TOMAS TRANSTRÖMER: Minnena ser mig

Varje läsare av Tomas Tranströmer önskas högtiden att få lyssna till honom, när han själv läser Östersjöar

Bokbandet ISBN 91-88152-03-0

Verba volant, littera scripta manet

Åke Widfeldt

/Rune Liljenrud

SJÖMÄN BER TILL GUD ~ Av Sjökapten Göte Sundberg

2011-04-06T15:06:00.009+02:00

Sjökapten Göte Sundberg - Åländsk Martinsonkännare och hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet - medverkar i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 2010 med artikeln "SJÖMÄN BER TILL GUD".

Sjökapten Göte Sundberg erinrar sig några dramatiska händelser ombord på segelfartyg i slutet av 1800- och början av 1900-talet, som finns dokumenterade i skeppsdagböckerna i Ålands sjöfartsmuseum. Däremot vet vi ingenting om vad som tilldragit sig då fartyg försvunnit spårlöst.

BARKEN NORDEN
När befälhavare Johan Mauritz Mattsson och besättningen efter svår storm tvingats lämna Barken NORDEN och hon gick under i Nordatlanten 1916, skriver befälhavaren till rederiet: "Jag har gjort mitt yttersta, men det är likt agnar för vinden mot Guds allvisa beslut".

BARKEN APELONIA
Barken APELONIA med Frans Emil Karlsson som befälhavare, råkade 1895 ut för våldsam storm i Nordatlanten, vilket befälet antecknar i skeppsdagboken: "Stormens raseri våldsamt, Herre hjälp oss." Följande dag gick stormen över i orkan. Nu var de verkligt illa ute och skrev i dagboken: "Stormens och sjöns våldsamhet ofantliga, fartyg och folk i stor fara, Gud hjälp oss att vi icke förgås". Barken med besättning klarade sig, men för hemresan till Åland skrev befälhavaren i skeppsdagboken: "Om Gud så vill".

BARKEN KILLORAN
Barken KILLORAN med Karl Johan Eriksson som befälhavare, råkade 1925 under en resa från Newcastle New South Wales till Callao i Peru, ut för full orkan och sjön kom vältrande lika hög som halva mesanmasten. När sjön vältrat bort var också de båda rorsmännen, som just avlöst vid rodret, borta. Den enda hedersbetygelse befälhavaren och besättningen kunde visa sina två förolyckade skeppskamrater var att de skrev in i skeppsdagboken: "Eder grav är ej med blommor smyckad. Må Gud vara Eder lika huld ändå". Problemen för KILLORAN fortsatte. Den svåra orkanvinden fick henne att slingra och åstadkom svår slagsida. Vid vaktskiftet skrev styrman i skeppsdagboken: "Höll gemensam bön".

FYRMASTBARKEN PAMIR
Göte Sundberg gör en jämförelse med hur det gick för fyrmastbarken PAMIR med Karl Johan Eriksson som befälhavare, då hon 1957 råkade ut för orkanen Carrie, cirka 200 sjömil SW Azorerna och gick under med 80 man. Endast fem man räddade sig i en livbåt och en i en annan. Kocken på PAMIR Gunnar Egenfelt har berättat, att besättningen yrkat på att befälhavaren skulle hålla andakt för dem. Önskan hörsammades och vid vaktskiftet klockan 24.00 kallade befälhavaren in alla man i salongen och förrättade andakten. I skeppsdagboken antecknades "Höll gemensam bön till Gud om räddning".

Kaptenen Eriksson hade 1923 varit befälhavare på Barken LOCH LINNHE då hon råkade ut för en svår storm utanför svenska västkusten och riskerade att driva mot klipporna. Kaptenen gav order om att styra in mellan öarna och sade samtidigt till besättningen: "Nu är det bäst att ni ber till Gud, för ingen vet hur det här slutar". Allt gick väl. Barken LOCH LINNHE kom i lä för en större holme, där man kunde ankra och vänta på att stormen skulle bedarra.

Barken KILLORAN med Ragnar Lindholm som befälhavare råkade 1930 ut för våldsam storm i Biscaya. Bland besättningen fanns jungmannen Nilsson från Visby, som spolades överbord. Segelmakaren ropade med hög röst: "Reis up all hands, reis up, Gotland har gått överbord! Skynda på, men det finns nog inget hopp för Gotland. Må Gud förlåta honom, om han gjort något orätt".

BARKEN PROFESSOR KOCH
Barken PROFESSOR KOCH med Edvard Johnsson som befälhavare, blev 1922 ost om Kap Horn infångad bland cirka 50 isberg, vars höjd uppskattades vara dubbelt så högt som fartygets master. "Stuerten Erik Ekblom föll på knä i sin hytt, knäppte sina händer och bad en bön till Gud om räddning". Och tro det eller ej, berättar timmermannen ombord Axel Johansson, när han kom ut på däck kunde han se att situationen förbättrats avsevärt. Efter ett par månaders strapatsrik seglats med den illa tilltygade barken, varunder andre styrman Viktor Eriksson avled och fick sedvanlig sjömansbegravning, observerade ångaren JUNIN från Liverpool signalraketer från Barken PROFESSOR KOCH och tog henne på släp och bogserade henne till hamn i Montevideo, där folket ombord mönstrade av och skutan kondemnerades.

BARKEN NATHALIA
Barken NATHALIA med Johan August Jansson som styrman, råkade under färd på Nordsjön 1872 ut för stormar så att barken "kastades omkring som ett flarn av de våldsamma sjöarna, som likt stora berg bröt över fartyget. Hon förde endast det revade förmärsseglet och förstäng. Då stormen ökade till orkanstyrka var alla ombord övertygade om att deras sista stund var kommen. Det var då Johan August, tillsammans med den övriga besättningen bad till Gud om räddning". Skutan klarade sig och Johan August "Den troende skepparen" på Barken NATHALIA har berättat: "Vi såg många fartyg i närheten, som gick under, men vi klarade oss hela tiden. Jag är övertygad om att det var Gud som räddade oss den gången i Nordsjön, och även många andra gånger".

SKONERTSKEPPET MOZART
Skonertskeppet MOZART avseglade från Ostende i Belgien, under befäl av Hugo Lundqvist, fredagen den 13 januari 1922, vilket av många sjömän tolkades som en betänklig handling och när MOZART kom ut i Nordsjön mötte problemen. För lite barlast gjorde att hon inte kunde kryssa. Det blev en otrolig resa. Inte mindre än tre gånger var de ute i Nordatlanten och en gång rundade de Färöarna. Vid en överhalning i början av resan rasade kronometern ner i durken och förstördes. Enligt en matros "flög skruvarna åt alla håll och stuerten sopade med borste upp vad som fanns kvar". Då de var längst norrut skrev styrmannen i skeppsdagboken: "MOZART under segel i Norra ishavet och vill med Guds hjälp till Fredrikstad". Efter 52 dygns färd från Odense nådde skeppet äntligen Bergen, där de fick nödhamn. Hemma på Åland hade man befarat att MOZART gått under "med man och allt". När tidningen Åland i Mariehamn kunde meddela att MOZART kommit lyckligt i hamn, hölls tacksägelsebön i Lumparlands kyrka.

FYRMASTBARKEN MOSHULU
Fyrmastarbarken MOSHULU låg i augusti 1938 i Belfast och lossade sin vetelast från Australien. Befälhavare var Mikael Sjögren, densamme som sexton år tidigare var matros ombord på Skonertskeppet MOZART. I Belfast mönstrade en 18-årig engelsman Eric Newby på som befälselev och han skrev en bok om skutans hela rundresa England - Australien - England. Hans beskrivning av resan gavs ut 1956, The Last Grain Race och boken översattes till svenska 1960 med titeln Sista seglatsen. MOSHULU hade dubbla rattar midskepps och kunde så ha hela fyra man till rors, om det behövdes. Gösta Sundberg berättar om en skakande tilldragelse i grov sjö när fem män, kaptenen och fyra andra vid ratt tillsammans lyckades få tillbaka fyrmastarbarken till kursen. Det är upp till läsaren att tolka kaptenens ord efteråt: "Herre Gud!" Matrosen Cederkvist muttrade: "Herre Jesus, jag trodde masterna skulle bräckas".

BARKEN ELIN
Sjökapten Göte Sundberg avslutar sin starkt berörande artikel SJÖMÄN BER TILL GUD med att teckna bilden av Sjökapten Karl Erik Karlsson, kallad "Karlsson i kvadrat" för sitt starka matematikintresse. I en del gamla skeppsdagböcker skrev befälhavarna som första anteckning in denna mening: "Giv O Jesu fröjd och lycka". Därmed bad de om Guds beskydd för fartyg och besättning, så länge dagboken varade. Sjökapten Karl Erik Karlsson skrev ofta in böner och bibelord i sin dagbok och när han reste till ett fartyg för en ny anställning skrev han: "Reste i Jesu namn ombord". Åren 1881-1882 var han skeppare på barken ELIN, som ägdes av åtta bönder i Saltvik kommun. Efter hårda stormar i Engelska kanalen kom ELIN emot en engelsk bark PARIA, som låg till ankars. Båda fartygen fick svåra skador. ELINs förmast gick överbord. Eftersom det var ELINs ankare som draggade blev hon ensam skyldig till det inträffade. Karl Erik Karlsson blev kvar ombord över julen. ELIN såldes på auktionskammaren hos Lloyd's för £830. Hela kravet var på £7.400.

Varmt tack Göte Sundberg!

Jag vill rikta ett varmt tack till Göte Sundberg för hans artikel "SJÖMÄN BER TILL GUD" som finns i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 2010. Några ord ur Harry Martinsons Resor utan mål och ur NOMAD: Sjöman talar till Kapduvor, aktualiseras för mig när jag läser Göte Sundbergs starkt berörande artikel:

"Människosläktet behövde en Gud som hjälpte sig. En mäktig allpersonlig Jahve, som låg i dem alla som en levande ljusgenomstrålad drift."

HARRY MARTINSON: Resor utan mål, 1933

Krigsseglarnas minnesmärke är en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad på Stenpiren i Göteborg. På en granitplatta vid skulpturen står att läsa:

Havet är stort, evigt och stort -

HARRY MARTINSON

Ur NOMAD: Sjöman talar till Kapduvor, 1931

I tacksamhet
Rune Liljenrud

Spektrumgruppen

2011-04-01T17:34:00.043+02:00

Karin Boye skulle om hon levt, ha fyllt 100 år den 26 oktober 2010. Karin Boye Sällskapets första medlemsblad för år 2011 pryds av en vacker bild av Karin Boye som barn och innehållet präglas till en del av 110-årsminnet.

Vid Karin Boye Sällskapets årshögtid den 19 mars 2011 i ABF-huset på Sveavägen 41, Stockholm talade Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, om Spektrum och sin kommande bok SPEKTRUM - DEN SVENSKA DRÖMMEN.

Spektrum grundades i Stockholm 1931 och var en avantgardistiskt inriktad gruppering, där Karin Boye skrev flera viktiga essäer och Gunnar Ekelöf debuterade som poet. Harry Martinson hörde också till Spektrum.

Utifrån nytt källmaterial berättas här för första gången hela historien om SPEKTRUMGRUPPEN. Bokens omfång är 480 sidor och har cirka 130 illustrationer. Detta är verkligen något att se fram emot för läsare av Karin Boye och Harry Martinson. Boken har ISBN: 978-91-46-22062-6 och beräknas utkomma under maj månad 2011.

Karin Boye Sällskapets ordförande Margareta Hedström nämnde i samband med årshögtiden, att Sällskapet gärna samarbetar med Harry Martinson-sällskapet, vilket vi redan kunnat glädjas åt vid några tillfällen.

Rune Liljenrud

Klockrikestipendiaten år 2011 CARINA KARLSSON - Åländsk poet och författare - Bibliografi

2011-02-22T14:23:00.023+01:00

Carina Karlsson, Åland
Foto: Carolina Wiklund

”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet”

Böcker av CARINA KARLSSON

Lisbeta, Per Skarps hustru, lyrik
eget förlag, 1996
ISBN 952-90-7459-X

Blått avlägset nära, diktsvit
tillsammans med konstnären Kjell Ekström
på hans förlag, 2000
ISBN 952-91-1829-5

Åren ligger i drivor, dikter
tillsammans med grafikern Mari Stefansdotter
PQR-kultur, 2002
ISBN 951-98915-X

Kase, lyrik, Schildts, 2002
ISBN 951-50-1273-2

Stjärnorna har stuckit hål på himlen - berättelser och betraktelser i urval 1987-2005
PQR-kultur, 2005
ISBN 952-99469-6-1

Svarta klasar, lyrik, Schildts, 2006
ISBN 951-50-1613-4

ÖVERSÄTTNINGAR

Into the Blue, Poems from Åland by Carina Karlsson
Translated by Robin Young, I sPress, 2002
ISBN 0-9533897-3-1

Ice Floe var ursprungligen en internationell poesitidskrift, som utkom med två volymer per år under åren 2000-2006. Carina Karlsson medverkade i några nr av tidskriften. År 2010 har tidskriften istället blivit en årligen utkommande bok med poesi från norra halvklotet. Förlag: University of Alaska Press. I den aktuella utgåvan Ice Floe 2010 medverkar Carina Karlsson med en dikt i svensk och engelsk version (egen översättning): Vi vaknade som vanligt av att den unge bonden på Nästgårds drog förbi i sin traktor.

Bland övriga bidrag i poesiårsboken Ice Floe New & Selected Poems 2010, finns Harry Martinson: Anni (ur NOMAD, 1931) tillsammans med alster av andra poeter från så skilda länder som Alaska, Kanada, Island, Norge, Finland och Ryssland (Boken på engelska 233 s.)

Bidrag av CARINA KARLSSON

I väntan på solen, Tidningen Må Bra´s skrivtävling, vinnande bidrag 1986

Ett hav för framtiden – ÖSTERSJÖFONDEN 20 ÅR, Östersjöfonden 2009
ISBN 978-952-92-5360-9

Förutom nyare dikter på Carina Karlssons blogg finns lyrik av henne i bl a SANCT OLOF – Årsbok för kyrka och kultur på Åland: Trettondagsafton år 2000, Förbi, 2000, Mikaeli, 2000, Fadervik, 2004 (tonsatt av Knut Grüssner), Marskogen, 2004 (tonsatt av Knut Grüssner), En fråga, 2004 (illustrerad av Juha Pykäläinen ) och Mirakelvattnet, 2010

Övrigt av CARINA KARLSSON

Sunds bibliotek 80 år, Biblioteks- och kulturnämnden i Sund, 2002
ISBN 952-91-5008-3

Hundra år i hästväg, fakta, Ålands Hästavelsförening, 2009
ISBN 978-952-92-6002-7

CD ULVENS DÖTTRAR En klunk av det blå

Sång och musik: Isabella Grüssner Sarling
Johanna Grüssner
Ella Grüssner Cromwell-Morgan
Nominerade till Nordiska Rådets musikpris 2009

Inspelad sommaren 2009, Mariehamn, Åland
Innehåller texter av CARINA KARLSSON:

Jag tycker om
(Ur Lisbeta, Per Skarps hustru)

Svartfågel

Nagelmärket
(Ur Lisbeta, Per Skarps hustru)

Mossmjuk och bergröd
(Ur Lisbeta, Per Skarps hustru)

Äril

Som en skata
(Ur Lisbeta, Per Skarps hustru)

Bön för Östersjön
(Ur Ett hav för framtiden)

~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Bibliografin sammanställd
med eget bildmaterial av
Rune Liljenrud

Klockrikestipendiet 2011

2011-02-05T14:01:00.009+01:00

Carina Karlsson från Åland får årets Klockrikestipendium!
Den åländska poeten och författaren Carina Karlsson, har tilldelats Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne för år 2011. Bakom stipendiet står Harry Martinson-sällskapet och det är andra gången det delas ut.

Motiveringen lyder: ”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet.”

Klockrikestipendiet ska enligt statuterna delas ut till en författare, översättare eller skribent som verkar i Harry Martinsons anda. Beslutet togs den 5 februari 2011 av Harry Martinson-sällskapets styrelse vid ett sammanträde i Göteborg.

Stipendiet på 20 000 kronor kommer att överlämnas i samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsviks folkhögskola, Ludvika.

Film där Disa Lundgren och Rune Liljenrud berättar om Carina Karlsson och juryns motivering!

"Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går"

2011-01-29T13:30:00.007+01:00

"För det är när vi går som blodet syrsätts och muskel- och benmassa byggs upp. Framför allt blir hjärnan syrsatt, och när vi går går vi i urgammal takt med våra tankar som rör sig ledigt och ohämmat. Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går. När han går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär honom dit han ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck."

Ulla-Lena Lundberg uttryckte sig just så i sitt föredrag "Båten som bär kulturen" vid Harry Martinson-sällskapets årsmöte i Mariehamn den 5.5.2007.

År 2000 gav Kökar hembygdsförening ut boken MÄNNEN SOM KOM FRÅN HAVET. Jakthistorier från Kökar - redigerade av Ulla-Lena Lundberg. Boken handlar om karlarnas jakterfarenheter. I främsta hand om säl, men också om fågel och fisk och virke och vrakgods och krut och strandfynd. Det finns mycket under Kökars himmel som väcker jaktinstinkten, skriver Ulla-Lena Lundberg. En av hennes sagesmän, Oscar Carlberg summerar hur det var för "männen som kom från havet"

"Den verkliga faran haver jag aldrig upplevt,
ty jag haver varit så litet på land."

År 2010 ger Bokförlaget Söderströms ut JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd av Ulla-Lena Lundberg. Hon menar att hennes krävande arbete med att transkribera tonband för Kökar hembygdsförenings Männen som kom från havet, där kökarbor talar om sina jaktupplevelser i ytterskärgården, inte var någon dålig förberedelse för den förhistoriska jägarkultur, som hon tio år senare ville skildra i JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd.

Det som Ulla-Lena Lundberg sagt om Harry Martinson gäller i högsta grad om henne själv: "När hon går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär henne dit hon ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck." Hennes bok tar oss med till KONSTEN I LJUSET, KONSTEN I GROTTORNA, KONSTEN PÅ HÄLLARNA och KONSTEN UNDER JORDEN, som är bokens kapitelrubriker.

JÄGARENS LEENDE blir konkret i de sakrala och ritualistiska målningarna i Salon Noir vid Niaux i franska Pyrenéerna. "Katedralen" kallades platsen av tidiga forskare, som uppfattade den som ett sakralt centrum. "Men målningarna då, och deras plats i riterna? Själva innehållet har gått förlorat. Vi ser vad de föreställde, men vi vet inte vad de föreställde i sin egen kultur. Tillsammans letar vi efter meningen bakom det som bilderna och tecknen gång på gång försöker förklara", skriver Ulla-Lena Lundberg.

Harry Martinsons Förvittringens sång i ANIARA innehåller en bön, som ständigt är aktuell på upptäcktsfärd med Ulla-Lena Lundberg i JÄGARENS LEENDE, när vi grips av konsten i ljuset, i grottorna, på hällarna och under jorden.

O ärriga sten, håll dem kvar,
låt dem inte försvinna.

Bo Beskow skriver om uppgiften att göra bilder till Aniara, att han "sökt den tidigaste, primitiva bildframställningen i mänsklighetens historia. Enkla tecken och symboler, med klang av sången som steg ur arken och Aniara. Sången om ögonblicket och evigheten."

Harry Martinsons Sång om Karelen i ANIARA är en lovsång till "det susande Karelen"

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.

I ett material för grundskolan i samband med 150 årsfirande år 1999 av KALEVALA, vars 50 sånger eller runor kom i slutlig utgåva år 1849, skriver den finska riksdagens talman Riitta Uosukainen att "Kalevala åskådliggör både rötter och vingar som är livsviktiga för människan." Undervisningsministern Olli-Pekka Heinonen skriver i samma studiematerial: "Kalevala förmedlar till oss värden och värderingar, som ligger bortom vår rationalism. Kalevala ger oss svar på frågan: Av vad ätt kan du väl vara?"

Ulla-Lena Lundberg skriver att i Karelen sjunger näktergal och sommargylling i finsk poesi och här vid Svansjön finns flera sångsvanar inristade på hällarna än någon annanstans på jorden. Vattnet är den stora gemensamma nämnaren i nordisk hällkonst, och i Karelen är alla hällristningarna, vilka hänför sig till stenåldern, huggna i vattenbrynet. Sångsvanen var ett emblem, en symbol. Den säger något. Den betyder något, representerar folket i en annan dimension.

I De tusen dikternas bok har Harry Martinson med en dimension av Aino ur det finska nationaleposet Kalevala, som är intressant i sammanhang med båtar som möter i många hällristningar:

Tyst lösgör Aino tiden kring din båt
som breder över vattnen mytens dröm.
En vindil runt en udde ger besked
att hon med fuktad årtull utan ljud
har lyckats kringgå junis midnattsslag.
En timme har hon på sig, knappast mer,
så kort är juninatten, Ainos dag.

Fjärrkarelen

Hällarna vid Onegasjön, den näststörsta sjön i Europa, i Fjärrkarelen, är översållade av symboler, bl a skepp. Vi kan bara ana oss till den kosmologi som de olika tecknen är uttryck för. En undervattensskog av myter och berättelser, en sky av tankar som drar sin skugga över saklighetens värld, skriver Ulla-Lena Lundberg. Vid Zalavruga leder ett präktigt skidspår, djupt innött i berget, rakt in i ristningens handling.

JÄGARENS LEENDE är en medryckande och rikt faktafylld "vandringsbok" med ett skönlitterärt njutbart språk. "Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går." Ulla-Lena Lundberg tar oss med till upplevelser, dit man måste gå. Det är just som hon menade om Harry Martinson: "När han går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär honom dit han ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck."

Ulla-Lena Lundberg tar oss med till Alta i Nordnorge, där det handlar om jägare med renen i centrum, men där också björn och älg finns med i ristningen. Vi kommer vidare till Nämforsen i Sollefteå kommun, där vi inför ristningarnas realistiskt återgivna djurvärd får en fråga: Är det möjligt att göra en mule len när du hugger den i sten?

Bohusläns hällristningar

Hällristningarna i Torsbo har Sveriges längsta ingraverade skepp, fyra och en halv meter långt. Bronsålderns bärande tankar sträcker sig över ett stort område och man vet att att livet efter döden var ett stort tema i de rådande mytologierna. I det samtida Egypten finns det avbildningar av skepp som överräcks som offergåva och det är inte uteslutet att de svenska ristningarna av skeppsbärare går tillbaka på samma tanke, skriver Ulla-Lena Lundberg. Enbart i Torsbo finns en hel flotta av skepp, över hundra i olika storlekar. Under bronsåldern var båten förknippad med solen, som solbåt, och med döden som bär oss från den ena världen till den andra.

Vi kan se, men vi kan inte höra

Harry Martinsons dikt Hällristningen
ur Dikter om ljus och mörker tolkar vad besökaren upplever inför ristningarnas symboler:

Flydda språk som ljöd kring offrens tjurar
kan vi aldrig ana eller finna.
Ord för skördeväder, hagelskrurar
har gått bort med ord för man och kvinna.
Hur lät namnet på den långa båten,
revbenspantad, avklätt tydligt ristad.
Hur lät ordet mjölk, vad hette solen.
Hur lät kärlekssången, sinnesorden,
ord för ögon, näsa, mun och öra,
sommarorden som i språket levde,
vinterordens snö och höstens äpple?
Hur lät namnet på den tunga döden.
Vi kan se, men vi kan inte höra.

Människorna är ofta avbildade med armarna lyftade, adoranter d.v.s. tillbedjare. Dessutom har de välutvecklade vader, ett stildrag som dominerar i Bohuslän. Ulla-Lena Lundberg talade om detta särdrag i sitt föredrag i Mariehamn 5.5.2007. Välutvecklade vader tyder på att männen på hällarna är vältränade. Bohuslän var inkörsporten för nyheter som senare rörde sig, gående med starka vader, inåt landet mot rikare bygder i Östergötland.

Klockrike

I fantasin går man gärna med Harry Martinson vägen till Klockrike och inspireras av honom när han skriver i Vägen till Klockrike: "vägen som syn går in genom deras väsen av förväntan, inte som löfte efter löfte med tomrum emellan, men som ett oändligt löftesband som genomrinner dem hela livet. Vägen blir ett löftesflöde som strömmar in genom deras ögon och ut genom deras hälar, ett löftesflöde som är självändamål: uppfyllelse i sig själv. Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går."

Kristin Olsonis efterord till Harry Martinsons Vägen till Klockrike, den tredje delen i Harry Martinson-sällskapets utgåva av Harry Martinsons samlade verk, gör att man gärna vill parallelläsa Ulla-Lena Lundbergs bok JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd och Harry Martinsons bok Vägen till Klockrike

"Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går"

Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.

Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig vingbredd
utspänd över åren

HARRY MARTINSON: De tusen dikternas bok

Rune Liljenrud

Förintelsens minnesdag 27 januari

2011-01-27T08:00:00.004+01:00

SNÖVIT

Vita snö
varför så vit
över blodsolkig värld.
Varför täcker du allt.
Jag sjunger om dig
som om en förfalskande snö.
Värnlöst faller du.
Värnlöst samlar du renhet åt marken
ur isblåa moln.

Renhet så långt man ser.
Men ingenting svarar idag
mot denna snövita skog
så nystruket ren
skönt klädd för symbolernas rike.
Hemlösa vita snö.

HARRY MARTINSON:
Ur GRÄSEN I THULE

LIVSDRÖMMENS BÖDLAR

Drömbödlarna var många.
Fler än det fanns drömmar.
Älvan halshöggs på en stubbe,
skogsrået mot en stock.
I huldrans ställe kom Belsen-Irma.
Hon som lockade in dem i gaskammarfjället.
Nog fanns det mänskoätande jättar nog.
I varje berg ett troll med ett statsemblem
inhugget i stenstolen.
Natur och mänska flöt ihop på nya skräckvägar,
terror i berget och livets skog.
Mänskojakt.
Allt förblandat,
sammanslingrat kaotiskt som en flätning av ormar.
Nidhugg härskade under alla träd.
Saga och verklighet genomborrades samtidigt
av samma spjut.

BREVET

Det finns ett stort kuvert med allas våra namn.
Prytt med en kant av svartnat blod.
Det förgångnas klibbande sorgbrev.
Den ärade brevmottagaren är vi alla.
Vi som yvs över framstegen utan att känna
skam och skuld för offren de kostat.

Med det brevet i handen sitter vi alla år.
Det klibbar alla dagar.

HARRY MARTINSON:
Ur VAGNEN

Den 27 januari varje år hedras Förintelsens offer med en internationell minnesdag, samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades, 1945.

Forum för levande historia
har uppdraget är att sprida kunskap och engagera, uppmuntra till självständigt tänkande och inspirera människor att skaffa sig egna åsikter genom nya insikter. För mer information, se www.levandehistoria.se

George Santayana, spansk-amerikansk filosof, professor vid Harvard University i filosofi och skönlitterär författare (död 1952), skriver i Reason in Common Sense, den första delen av hans verk The Life of Reason:

”Den som inte kan minnas sitt förflutna
är dömd att upprepa det”

~ ~ ~

"Wer die Geschichte vergisst
muss sie wieder erleben"

"Those who do not lerarn from history
are doomed to repeat it"

... om detta må ni berätta ...

Rune Liljenrud

Ragnar Jändel recenserar Harry Martinsons "Nässlorna blomma"

2011-01-22T22:00:00.028+01:00

Harry Martinsons Nässlorna blomma. Berättelse, fanns i bokhandeln den 13 november 1935. Bonniers. Pris 6:75

Nässlorna blomma ingår som nr 7 i Harry Martinson-sällskapets utgåva av Harry Martinsons samlade verk. Efterord av Staffan Söderblom:
"Domedag över en barndom".

Söndagen den 22 december 1935 har Ragnar Jändel en recension i SOCIALDEMOKRATEN under rubriken "Harry Martinsons barndomsskildring". Ragnar Jändel har där ett längre resonemang om modernismen och dess värde. Han talar om berättelsen Nässlorna blomma som ”det svenska fattigbarnets bok”.

Ragnar Jändel skriver: "Man kan väl säga, att Harry Martinson tidigare varit både under- och överskattad; underskattad så som geniet alltid är det och överskattad som den blir, vilken råkar 'komma på modet'. Det är ingen förnärmelse (mot diktaren) att säga, att av sjöfararböckernas stora publik ett flertal uppskattade dem på samma sätt som på sin tid kejsarens nya kläder uppskattades. Det var fint och skulle så vara. Men även bland författarens mera litterära läsare och vapendragare finns nog sådana som mer uppskattade det exklusiva och bisarra än det i djupaste mening geniala.

I Martinsons tidigare diktning framträder starkt båda dessa drag: ett nyckfullt bisarreri och en trolskt naiv, spontant vidfamnande genialitet. I hans nya bok Nässlorna blomma, finns knappt något av det förra, så mycket mer av det senare. Han har frigjort sig från allt som tilläventyrs funnits av onatur och tillkrångling och ansträngt experimenterande. Hans barndomsskildring - han kallar den själv berättelse - bär just prägeln av naturlighet och detta på ett underbart och alldeles ojämförligt sätt. Han har plötsligt blivit helt sig själv och förmått utlösa hela sin sällsamma charm."

[...]

Ragnar Jändel avslutar sin recension med följande ord:

"Man kan nog räkna Martinsons nya bok till de epokgörande. Och det är skäl att den uppmärksammas inte bara av litterära människor i allmänhet utan av folket. Det har ibland förefallit som om arbetarnas bildningsgrupper på sina håll stannat i något slags räddhåga inför den diktning som kommit efter tjugotalets. I så fall är det i deras intresse att en ändring sker. Och det är naturligt att man särskilt tänker på detta inför en bok som Nässlorna blomma. Harry Martinson har med den blivit en diktare för allt folket att beundra och älska."

Hela recensionen kan Biblioteket hjälpa till med!

Läs gärna här en tidigare blogg 2011-01-15:

Ragnar Jändel och Harry Martinson

Rune Liljenrud

Ragnar Jändel och Harry Martinson

2011-01-15T15:00:00.011+01:00

I den litterära antologin ”Röster i Blekinge” 1994, sammanställd av poeten och kritikern Tommy Olofsson, medverkar bl a Ragnar Jändel och Harry Martinson. Jändel var född 13 april 1895 vid Hallerumsviken utanför Jämjö och Martinson nio år senare cirka nio mil västerut i Blekinge, i Jämshög 6 maj 1904.

Tommy Olofsson presenterar Ragnar Jändel med att han genomgick Brunnsviks folkhögskola 1915-1917 och att han redan i tonåren debuterade som revolutionär skald i dåtidens vänsterpress. Jändel började som flammande röd arbetardiktare, blev sedan en from sångare och skrev slutligen helst naturdikter och var just som naturlyriker en inspiratör för Harry Martinson.

I antologin ”Röster i Blekinge” är Ragnar Jändels bidrag ”Min bygd” och ”Hemmet”. Harry Martinsons bidrag är ”Blekinge”, ”Barndomens skog” och ”Kväll i inlandet”.

Olof Lagercrantz skriver i sitt förord till Dikter, ett urval för FIB:s Lyrikklubb 1955, att Ragnar Jändel blev besviken på den unga arbetarrörelsen, därför att han ansåg att för stor vikt lades vid de ekonomiska framstegen och att man glömde idealen. ”Vad hjälpte det den fattige att hans yttre villkor förbättrades om han förlorade sin själ!”

Ragnar Jändel anammade sin mors tro och Kristusgestalten blev ett centralt motiv i hans diktning, men inordnade sig inte i något kristet samfund. Han kom att få heta förrädare, därför att han svikit Marx och han fick inte vidare publicera något i den anarkistiska veckotidningen Brand eller i den socialistiska och senare kommunistiska veckotidningen Stormklockan, varifrån han uteslöts av dogmatiska vänstersocialister.

NÄKTERGALEN

Det har sports hit ner
att det skall bildas ett nytt lyrikerförbund
för näktergalens utrotande.
Men det där projektet
går vi inte med på här i syd-Sverige,
vi som hört näktergalen
och känner honom.

Jag skall säga herrskapet
att näktergalen är visserligen liten,
enkel och tämligen mildsint,
men likafullt är han den fågel
som har den djupaste lidelsen
här i landet!

Ack dessa näktergalskvällar
över de vita snåren
längs klippiga stränder
och djupt inåt dalkjusorna!
Osynlig sitter fågeln
i det blommande törnet,
spelar, spelar, spelar
havets vår och jordens och hjärtanas
- klockspel, flöjtlåt, människoviskningar –
förunderligt och outtröttligt,
medan knopparna brister,
skyarna remnar
och ljus tändas
högst uppe i himlarna.

Därför så:
om ni inte förstår näktergalen,
ni sparvhökar och trumslagarfåglar
uppåt landet,
så kan ni ju ändå vara snälla och
lämna honom i fred. –

Ragnar Jändel: Ur Franciscus med pilbåge, 1927

När Harry Martinson-sällskapets årshögtid förläggs till Brunnsviks folkhögskola under tiden 6-8 maj 2011, och där samarbetar med olika litterära sällskap, bl a med Dan Andersson Sällskapet, möts vi på den folkhögskola, där Dan Andersson var elev vinterkursen 1914-1915 och Ragnar Jändel 1915-1917. En programpunkt under årshögtiden kommer att handla om Ragnar Jändel.

Lördagen den 19 juni 1926 uttalar Ragnar Jändel sig i Skånska Social-Demokraten med anledning av att Brunnsviks folkhögskola då firar sin tjugoåriga tillvaro. Tidningen skriver: "Månaderna i Brunnsvik räknar jag till mina allra rikaste, säger Ragnar Jändel. Brunnsvik är en verklig kulturfaktor och hela samhället står i tacksamhetsskuld till skolan."

Från Brunnsvikstiden finns minnen bevarade i Ragnar Jändel: Poesi och prosa – Efterlämnat (Tidens förlag, 1944)

Om Ragnar Jändel på Brunnsvik finns att läsa hos bl a
Waldemar Bernhard: En bok om Dan Andersson (1941 samt nyutgåvor)
Anne-Marie Odstedt: Dan Andersson – Liv och diktning (1965 samt nyutgåva)
Gösta Ågren: Dan Anderssons väg (1970 samt nyutgåva)
Åke Åkesson: Hjärtat och facklan. Ragnar Jändels liv och diktning (1978)
Gunde Johansson: Dan Andersson, Finnmarkens spelman (1988)
Bengt Jändel: Ragnar Jändel. En levnadsskildring (Jändelsällskapet, Jämjö i samarbete med Blekinge Läns Bildningsförbund 1998) samt
Göran Greider: Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke. En bok om Dan Anderson (2008)

Litteraturvetaren Bengt E. Anderson berör i sin doktorsavhandling ”Att rannsaka en barndom – Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik” - den recension av Nässlorna blomma, som Ragnar Jändel hade i Social-Demokraten 22 december 1935. Ragnar Jändel har där ett längre resonemang om modernismen och dess värde. Han talar om berättelsen Nässlorna blomma, 1935 som ”det svenska fattigbarnets bok”.

Ragnar Jändel var den förste svenske arbetarförfattaren som litterärt skildrade sitt ursprung. Detta gjorde han redan 1924 i DEN TRÅNGA PORTEN. En utvecklingshistoria. Huvudpersonens alter ego heter Sten Erling. Boken inleds med ett citat från Dan Andersson:

Det är en nåd, att svår och lång
vår väg , o Gud , du gjort,
att all vår gång blir tunga steg
mot evighetens port.

I serien PROFILBÖCKERNA/Gummessons bokförlag, gjordes år 1961 nyutgivning av Ragnar Jändels självbiografiska skildring DEN TRÅNGA PORTEN.

Jändelsällskapets årsbok 1999 En bok om Kristina Jändel. Dikter och prosatexter av Ragnar Jändel, bygger på föreläsningar av Åke Åkesson om Ragnar Jändels mor, Kristina Jändel. Där ingår bl a anteckningar Mor berättar, som Ragnar Jändel gjort när han intervjuat sin mor, och ett antal dikter tillägnade modern. På den gravsten som Jändelsällskapet har rest åt henne på Jämjö kyrkogård lyder inskriptionen:

CRISTINA JÄNDELs gravplats
* 10/3 1851
+ 21/8 1931
Moder till skalden Ragnar Jändel (1895-1939)
"Över hans diktning strålar evighetens stjärnor"
Sagt av Vilhelm Moberg
Modern hade stor plats i hans författarskap

Den 6 november 1929 fanns den unglitterära antologin 5 unga i bokhandeln och 25 år senare, 1954 markerar Lyrikvännen detta. ”Lyrikvännen saluterar jubiléet med att låta en av de ’Sex unga’ – Metamorfospoeten Petter Bergman presentera den banbrytande antologin.” Bergman nämner att Dan Andersson var ett av de största namnen under tjugotalet, bland arbetardiktare och icke-akademiker. ”Vad som verkligen intoneras i Fem Unga-antologin, det är dels modernismen och dels ideologiernas kamp.[…] Det finns få tider i Sveriges historia som haft en så livlig och stor idédebatt som trettiotalet, och alla de stora diskussionsämnen som då avhandlades finns i en eller annan form med i antologin.”

Det var ingen stor skillnad i ålder mellan de 5 unga, men yngst var Erik Asklund och han har i förordet till samlingsvolymen Ogifta - som innehåller Erik Asklunds Bara en början. Ett romanpuzzle, 1929 och Ogifta. Kanske en roman, 1931 - beskrivit den upphetsning han upplevde när debutboken Bara en början. Ett romanpuzzle, hade kommit ut, tidigare samma år som 5 unga. Kanske gjorde flera av de 5 unga på samma sätt som Erik Asklund.

"Den 1 februari 1929 cyklade jag som en vansinnig från bokhandelsfönster till bokhandelsfönster i Stockholm och såg mitt förstlingsalster, i gult omslag och med mitt namn och titeln i små bokstäver, trängas med de andra luntorna. Gatorna gungade, verkligheten var bara skuggor. Jag hade debuterat! Vid tjugo års ålder var jag Sveriges yngste författare!"

Det var erik asklund, josef kjellgen, artur lundkvist, harry martinson och gustav sandgren som utgjorde de 5 unga och alla stavade de i modernistisk stil sina namn med små bokstäver. De fem är idag olika väl kända, men i samband med att Harry Martinson-sällskapet söker sig till Brunnsvik blir Erik Asklund (nu med stora bokstäver i namnet) aktuell och i en av hans cirka femtio böcker Bröderna i Klara, 1962 finns han på författarnas stamfik Café Cosmopolite på Vasagatan, nästan mittemot Bryggargatan, dit Harry Martinson sökte sig för billigt hotellogi och där Dan Andersson fann döden på Hotell Hellman, Bryggargatan 5, natten till 16 september 1920 .

Åke Åkesson skriver i sin bok Hjärtat och facklan. Ragnar Jändels liv och diktning, 1978 att bland "kunderna" på Cosmopolite fanns också den unge Harry Martinson, som skrev en hyllningsdikt till Ragnar Jändel i anledning av dennes 40-årsdag. Uno Eng berättar: Jag såg Harry Martinson vid ett bord och bad honom skriva några ord till landsmannen från Blekinge på ett tillhandahållet papper. Jo han skulle fundera. Efter en stund hade Martinson skrivit en dikt:

Du, broder ifrån samma land,
konvaljblad, björnbärsstigar.
I själens barfotstid du kände där
all kaprifolium vid havet,
hör minnet där!
Hör! själva daggen sjöng
med klockor:
din sång blev saft och dagg, av gräsets själ du gav.
Så vandra dit ännu en gång,
ditt vemod äger lummighet
och sorgen dock är nära gräset, marken
dina tårars bo.
Djupt i var kalk i gräset där, längs hav och skär
vibrerar sanningar om glädjens Gud.

Bröderna i Klara - alter ego

Erik Asklund heter i Bröderna i Klara Elon, hans alter ego, och när han på Café Cosmopolite möter Artur Lundkvist så heter hans alter ego Nils Göing. När proletärskalden Agnar Vändel plötsligt står i stamfikets dörröppning, ”klädd som en skogvaktare, med gröna sportbyxor och benlindor, hade stora, snedgångna skor på fötterna och en grov halsduk virad om halsen, fast det säkert var tretti grader i skuggan”, avslöjas det att denne uppdykande figur är ”den berömde skalden” Ragnar Jändel.

Erik Asklund ger i kapitlet Orons bröder en karaktärsteckning av den blekingske författaren Ragnar Jändel bland diktarbröder i Stockholms Klarakvarter :

”Agnar Vändels mjuka naturbilder med en ljus och ren form var egendomligt ogripbara – som vårljuset över nakna marker och med en tunn, osinnlig doft och lyster, ren som källvatten, men också utan doft, utan smak. Vad gjorde han förresten här, i denna stad av sten och stål, jäkt och oro, fjärran från de ljusa lövängarna i hans sydsvenska skönhetsrike, som alltid hade en stämning av helg över sig, påskens och pingstens mjuka landskap med psalmmelodier på rörflöjt och en ensam fågels drillar i ett arkadiskt Elyseum med himmelsdrömmens vita frid som sakta sjunkande moln bakom trädens kronor.”

Jändelkonsert på Kungliga slottet

Ragnar Jändels diktning har tagits emot också i Stockholm. I Rikssalen på Kungliga Slottet hade en Jändelkonsert ”Havets klockor” stor framgång i serien ”Musik på slottet” den 6 september 2000. Genom Jändelsällskapet kan erhållas CD ”Havets klockor”, Lyrisk svit för mezzosopran, klarinett och piano till poem av Ragnar Jändel. Tonsättare Dag Lundin. Laila Andersson Palme sopran, Margot Nyström, piano och Kjell-Inge Stevensson, klarinett. Sju Jändelsånger finns på CD ”Havets klockor”

November
Ur Havets klockor (1923)

Ensam kväll
Ur Under vårstjärnor (1920)

Hemlös
Ur Havets klockor

Allt är tyst och stilla
Ur Kämpande tro (1928)

Det regnar
Ur Havets klockor

Havets klockor
Ur Havets klockor

Jag längtar hem
Ur Malört (1933)

Den förste som disputerade i litteraturvetenskap för avläggande av filosofie doktorsexamen vid Institutionen för humaniora, Växjö universitet lördagen den 25 oktober 2003, Mikael Askander, skrev sin avhandling om författaren Erik Asklund: ”Modernitet och intermedialitet i Erik Asklunds tidiga romankonst”. När Askander får frågan om han tror, att hans avhandling kan leda till att Erik Asklund uppmärksammas mer framöver, säger han sig vara realist: ”Just för stunden kanske den leder till ett nyväckt intresse, men det är en vindpust i rymden.” (Sic!)

Opponent vid den offentliga disputationen vid Växjö universitet var docenten Johan Stenström, Lunds universitet. Han är nu professor och Harry Martinson-sällskapets vice ordförande.

På Café Cosmopolite finns i Erik Asklunds roman Bröderna i Klara, också Fabian Fallin, som ger sig i samspråk med Agnar Vändel. Fabian kallar Agnar ”vår störste skald efter Dan Andersson”. Det är Nils Ferlin och Ragnar Jändel som samtalar om Dan Andersson och om ”mytfloran om denne ödemarkens sångare, vars plötsliga död skapat en egendomlig nimbus kring hans person och hans dikt”.

Nils Ferlin har i sin första diktsamling En döddansares visor, 1930 en dikt om Dan Andersson:

En död

Som en mila var hans hjärta,
som ett mörker var hans själ –
Se, då mötte honom döden
som hans bäste vän i nöden;
släckt är mörkret, släckt är glöden
som förbränner och förtär –
Han har kolat ut sin mila,
och nu bärs han bort att vila
i den djupa stumma jorden
där alls ingen oro är.

Artur Lundkvist har i sin diktsamling Vit man, 1932
en dikt till Dan Anderssons minne:

DAN ANDERSSON

Fattigdom, svarta granar,
gnisslande grus och vindens spel,
en gammal, trasig stuga,
en gammal, trasig bibel,
solskenet i tiggarskålen
och himmelsdrömmens vita frid,
blinda ögon, fiolens gråt
och skuggan av guds skägg -
och du själv en mila i brand.

Året efter Dan Anderssons död utger Tidens Förlag
SÅNGER och HYMNER, 1921 av Ragnar Jändel.
Som näst sista dikt finns i denna samling

TILL
DAN ANDERSSDONS MINNE

Av giftig bolmört
och av tungt glödande rosor,
sångare,
kransad var ditt livs källa.
[...]
Jag minnes
när dödsbudet kom,
hur bittert
allt skönt mig pinade:
solen,
jordens höstliga prakt,
livets glans, den outsägliga.
Jag såg - men du fick intet,
intet se . . .

[...]

I Ragnar Jändel: Poesi och prosa – Efterlämnat, Tidens förlag 1944 finns en text av Ragnar Jändel, skriven 1930 till tioårsminnet av Dan Anderssons plötsliga död, natten till 16 september 1920. Han utgår ifrån Det eviga leendet av Pär Lagerkvist och mediterar över ”dö i rättan tid”. Ragnar Jändel skriver:

[…] Många människor tunna ut sitt livs värde och resultat genom att haka sig fast vid livet alltför länge, den iakttagelsen kommer ju redan fram i bibelordet om att ”den som vill bevara sitt liv, han skall mista det”. Snålheten bedrar visheten. De flesta av oss plottra bort sig, anpassa sig, krypa, stympa sig bara för att få behålla livet, fortsätta existera. Elden falnar, anden, som kanske en gång lyfte sig till spänstig flykt, lever ett skenliv. De äro mycket för många dessa, ”som dött fastän de leva”. Och dock vore det dumt att döma, man kan endast böja huvudet inför livets bittra tragik.

Man kommer gärna in på dylika reflexioner, när man tänker på Dan Anderssons öde. Det är i dagarna tio år sedan hans plötsliga bortgång. Vi som voro fascinerade av hans diktning eller hans personlighet – eller av bådadera – och greps hårt av dödsbudet, stegrade oss framför allt inför tanken på meningslösheten i hans död. Men det var kanske så, att vi i stället borde avundas honom. Döden som han ofta fasade inför smög sig vänligt och barmhärtigt till honom, befrielsen kom lätt, så vitt man kan döma, ångesten hade han genomlidit i förväg. Han stod på höjden av skaparkraft och han slapp den bittra nedgången, de gråa årens nesliga slit, slapp att irra omkring som en konung utan land, som en Aladdin förgäves letande efter nycklarna till undrets förlovade värld.

Nu är det ju möjligt att Dan Andersson ännu i en del år kunnat brinna och skapa och skänka oss verk av stort värde och betydelse. Man vet inte. Men att en låga som hans, av så förtärande kraft, ändå ganska snart måste sjunka och mattas, det kan man ta för givet. […]

Den diktning som hos oss stigit ur folkets djup är – vad än månde sägas av magistrarna – stor i sin ofullkomlighet – den är stor tack vare sin trotsiga, sega kamp, sin innerliga skönhetslängtan, sitt modiga sanningssökande. Och i denna diktning flammar Dan Anderssons verk högre och starkare än någon annans. […]

Olof Lagercrantz skriver om Ragnar Jändel i förordet till ett dikturval för FIB:s Lyrikklubb 1955, att han i Linnés skola kommit så långt att han kunde utge en slags prosalyrisk handbok om den svenska floran, den intagande och kunskapsrika volymen Blommor, 1937. Olof Lagercrantz fortsätter:

"Vid sidan av Harry Martinson, skulle han bli det fattiga Blekinges diktare, hedens, strandens, gråstenens och ljungens besjungare. Som barn visste han ej namnen på de blommor och träd han skrev om – någon martinsonsk folkskollärare Stav med spelande fantasi och eggande förmåga att sprida kunskaper var han av allt att döma inte lycklig nog att möta i skolan – och fick därför hitta på fantasinamn åt dem. Senare var han outtröttlig att skaffa sig faktisk kunskap om naturen […]

Man finner inte hos honom några stora stjärnor med stark och etsande glans, snarare en hel stjärnhimmel bleka, innerliga, tindrande små ljus. Han hörde till en pionjärgeneration, sliten mellan kravet på handling och kravet på själens vilande i det tidlösa och man måste minnas när man jämför hans insatser med senare arbeardiktares att han gjorde åtskilligt vägrörjararbete för dem. Som öde hör han till de mest intressanta i vår moderna diktning.”

Vilhelm Moberg betonar i sitt vänporträtt av Ragnar Jändel "att han ännu under sina sista år förblev en i djupaste mening social diktare." Hans prosalyriska handbok Blommor och den sista diktsamlingen Stenarna blomma ger symboler för Ragnar Jändels liv och diktargärning.

"Ragnar Jändel diktade gärna om blommor, en av sina vackraste prosaböcker skrev han om blommor. Han gick bort en dag i början av maj, när vårblomstren i hans hembygds hagar just började spricka ut. Gullvivor från de magra blekingska ängsmarkerna virades som kransar kring hans kista. Stenarna blomma - ur den fattiga hembygdens gråstensbundna mark fick denne diktare skönheten och livsglädjen att blomma."

Ragnar Jändel avled 6 maj 1939. I april 1988 bildades Jändelsällskapet, som enligt första paragrafen i stadgarna har som mål ”att öka intresset och förståelsen för Ragnar Jändel och hans författarskap, att stödja forskning kring hans liv och diktning, att intressera tonsättare att ta sig an hans lyrik och att verka för att Ragnar Jändels texter hålls tillgängliga”. 6 maj är Harry Martinsons födelsedag, då vi i år 2011 samlas till Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola och där bl a har ett program om Ragnar Jändel.

I årshögtiden ges också ett program om diktaren Olle Svensson, som har tillägnat Ragnar Jändel en dikt, som finns i diktsamlingen "Att vandra mot morgon"

Till en död kamrat
(Till Ragnar Jändel)

I stycken slog du din franciskusbild
inför en menighet som föga anade,
hur fängslad längtan brände mörk och vild
bakom den blick som stilla spanade.
Och tunga nätter nederst ner mot gruset
en smärta tvang dig, vilken ingen vet.
Men efteråt en Alchemilla bräddad
med dagg du lyfte bävande mot ljuset.
Jordig var handen men du själv var räddad
från hjärtefrost och risig bitterhet.

Du sökte stigar bortom tryggt och känt.
Du skönjde stjärnorna och källorna i kvällen.
Men dina egna viloställen
hette endast Uppbrott och Advent.
Ljust måste den sig lära att förakta
människors domar över vilsna öden,
som fått en själens lägereld att vakta
långt ut vid nattens obekanta flöden.
Vid andens eld som lyser livet samman
till mänsklighet, där var ditt hem.
Mull är din hand, ditt bröst - men icke flamman
som brann hos dem!

OLLE SVENSSON

Ragnar Jändelsällskapets årsbok 2010 innehåller bl a unikt material om Ragnar Jändels ungdomsår och hans minnen från Brunnsviks folkhögskola.

~~~~~~~

Information och upptaktsartiklar inför Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsviks folkhögskola, finns på vår hemsida och här på vår blogg. Tidigare artiklar om författare, som kommer att vara aktuella under årshögtiden, har handlat om Dan Andersson, Werner Aspenström, Olle Svensson, Eva Norberg och Nils Parling. Artiklarna är alla på olika sätt relaterade till Nobelpristagaren i litteratur 1974, Harry Martinson:

Dan Andersson och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-09-16)

Werner Aspenström och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-10-10)

Olle Svensson och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-11-12)

Eva Norberg och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-11-27)

Nils Parling och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-12-18)

Ragnar Jändel och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2011-01-15)

Väl mött till Harry Martinson-sällskapets årshögtid
På Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj 2011

Rune Liljenrud

Klockriketeatern har verkat i 20 år!

2011-01-13T20:40:00.002+01:00

Klockriketeatern är en finlandssvensk teater, som har sitt namn från teaterns första uppsättning år 1991, Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, i regi av Kristin Olsoni. I år 2011 kan alltså Klockriketeatern 20-årsjubilera! Den ukrainska toppregissören Andriy Zholdak skall regissera Anton Tjechovs Morbror Vanja på Klockriketeatern under 2011.

Klockrikteatern, som har en egen scen i centrala Helsingfors, har genom åren haft ett brett utbud i sina uppsättningar och bl a bjudit på verk av flera Nobelpristagare: Haldor Laxness, Knut Hamsun, Eyvind Johnson, Frans E. Sillanpää, Pablo Neruda och Juan Ramón Jiménez. År 2004 gavs teaterföreställningen
"Under Katalpaträdet - en föreställning kring Harry Martinson"
på Klockriketeatern i Helsingfors.

I anslutning till Klockriketeaterns första uppsättning ”Vägen till Klockrike”, i regi av Kristin Olsoni, gjordes en värdefull inspelning med bl a skådespelaren Martin Kurtén, som till avslutning läser Harry Martinsons dikt Tankar under ett svårt oväder från diktsamlingen PASSAD (1945). Tankarna går däri till Kina och Tao eller Vägen.

När Harry Martinson-sällskapet 6-8 maj 2011 förlägger sin årshögtid till Brunnsviks folkhögskola, aktualiseras Harry Martinsons tankar om Tao eller Vägen genom ett samtal mellan Göran Greider och Johan Lundberg under rubriken "Quo Vadis". Därmed anknyter de till den litterära tidskriften "Quo Vadis", som 1948 startade i Göteborg, en tidskrift som enligt Alf Ahlbergs inledning i det första häftet, ville levandegöra "ett rikt arv av livsvisdom" för att vara ett hjälpmedel i humanitetens kamp mot krig och förstörelse. I detta syfte publicerades en rad olikartade bidrag, bl a av Harry Martinson om Taoismen. Fil. dr. Alf Ahlberg blev 1927 lärare vid Brunnsvik och var dess rektor 1932-1959.

Kinas sidenmålningar blevo till under filosofers händer
i tider av ständiga krig, skakningar, övergrepp och vedervärde.
Och de blevo till under fred, men under samma aktgivande
på vad som är Tao eller Vägen.

Där ingen lugn tanke uppstår, där uppstår inte heller någon
mänsklighet.
Där ingen estet lever utformas inte heller någon nyanserad
mening om människovärdet.

HARRY MARTINSON

Ur PASSAD, Tankar under ett svårt oväder

~~~~~~

Klockrikegruppen läser och sjunger dikter av Harry Martinson.
Musik och ljud: Marku Luuppala och Tom Salomonsson
OKAY OKEMC 1063 - Klockrikegruppen 1991

I tacksamhet för
Klockriketeaterns
20-åriga verksamhet!

Rune Liljenrud

Harry Martinsons nyårsanförande i radio 1948 "Tidens rytm och livets"

2010-12-31T07:58:00.003+01:00

Det finns så många tider
i samma år förlagda,
så många år av öden
på samma dagar sagda,
som lövens tal i skogen,
som virvlar i en ström.
Och tusen skilda drömmar
ha format livets dröm.

Ur Harry Martinsons nyårsanförande i radio 1948

Röster i radio, 1948, nr 2 (11 januari)

Gott Nytt År 2011

Rune Liljenrud

Harry Martinsons URANIUM, 1947

2010-12-29T19:08:00.013+01:00

URANIUM

Där rummets värdebågar möta tidens
står existensen fram i skärningspunkten,
och allting finns, i rum, i perioder.

Hur detta är skall inget öga veta,
ty ögat själv steg sist på scenen in.
En bild kan inte se sig själv, och spegeln
kan inte spegla vad den är: en lagvärld
av dolda geometrier och funktioner.

När kraften omvänd hetsas in i grottan
där grundens tysta lejoninnor trängas
skall lösa bindningar förändra lagen
och lejoninnor sönderslita världen.

Vem hejdar sedan floder, blixtar, strålar?
Vem skyndar sedan till som samariten;
när dolda mönster famla efter jämnvikt
och energien griper efter fäste?

Falluckan bortom tingen, genom tingen
och slungan genom tingen, bortom tingen
kan öppnas av en värnlös, av en skyddslös
med tanken onaturligt skild från skräcken.

I skuggan av det hotet skall du icke
ha rätt att ge dig ro. Nu ropar Livet
i spärrad dal på hjälp mot dolda krafter
ur bräckta portar och ur sprängda sfärer.

Jag sjunger inga sånger om förtröstan
förrän den goda vilja som är aktning
för livets lag vänt åter till det planet
där hjärtat lever, livets viljor knoppas.

HARRY MARTINSON

Ur Ergo: Tidning för Uppsala studenter
1947, nr 15
&
Beklädnadsfolket, 1948, nr 5 (Bilden)

Rune Liljenrud

Harry Martinsons "Lyrisk spådom" 1933

2010-12-29T18:28:00.031+01:00

.

Lyrisk spådom

Barn, ditt öde blir en lek.
Jag spår dig ingen sorg
och inga svarta hästar för din
vagn.
Kanhända får du fattig som en
fjäril leva
med stora vingars purpurtecken
leende
mot allt. Du! Djupa du!
Jag spår dig det, ty du har
sköna, djupa ögon,
en dyrbar hållning och ett
daggfriskt sinne.
Du stannar ej där det blir
kallt,
du stannar i mitt minne.
Du når nog inget högre berg
- du är mig sällsamt kär -
och däld och dal
dig älskar djupt och sällsynt.

Harry Martinson:

Ur Konsumentbladet, 1933, nr 31

Rune Liljenrud